Två tidigare riksdagsledamöter för MP skriver att "enighet" blivit ett centralt mål för partierna i riksdagen. De skriver:
"När till och med en tidigare ledare för Vänsterpartiet som Jonas Sjöstedt berömmer Pål Jonson för att ha skapat total enighet kring försvarspolitiken och till och med hyllar honom som regeringens bästa minister, borde varningsklockor ringa."
De två skribenterna problematiserar den ensidiga militariseringen och skriver att vi missar "möjligheter att förebygga och hantera konflikter på fredlig väg".
Även Hans Blix, med all sin erfarenhet, beklagade i förra veckan (P1) att det bara finns miltära strategier och för lite tankar om att försöka hitta lösningar.
Han betonade också hur viktigt det är att försöka begripa hur motståndarna tänker. Och att försöka förstå inte är detsamma som att försvara.
"Man ska inte förbättra sin egen säkerhet till priser av någon annans säkerhet", betonade han.
Sista gången jag hört någon ledande svensk politiker påtala detta var när Peter Rådberg, försvarspolitisk talesperson för MP, motsatte sig värdlandavtalet mellan Sverige och Nato. Han slog fast att det skulle "öka konfliktytan mellan Nato och Ryssland samt öka spänningarna i Östersjön, vilket vore ett steg i fel riktning”.
Sen fick Miljöpartiet en ny försvarspolitisk talesperson och partiet ändrade uppfattning. Förmodligen på grund av idén om enighet.
En breddning av den säkerhetspolitiska debatten är temat också i antologin Är Sverige säkert nu? skriven av forskare från inte minst Försvarshögskolan. En bok som fått nästan noll uppmärksamhet! Den bryter mot idén om formell "enighet"...
Här finns de två fd riksdagsledamöternas artikel.
