Ni hustrur, underordna er era män

Det har kommit ut en liten presentbok som heter Kallad vid namn, med underrubriken Bibelord för namnsdagen. Utgiven av Svenska bibelsällskapet.

Tänkt att kunna användas vid dopträffar och konfirmationsmöten. Förmodligen köps den in av kristna förskolor och skolor.

I denna lilla bok uppmanas kvinnor att "ta till er alla de förmaningar som Bibeln ger er...". Och så hänvisas till Paulus Efesierbrev 5:22,25.

Där kan man läsa: "Ni hustrur, underordna er era män så som ni underordnar er Herren."

Utgivare av denna uppmaning är alltså Svenska bibelsällskapet, en organisation där de flesta kristna kyrkor är medlemmar. Ja, man säljer den på nätet också. Utan varningstext.

Jag kommer att tänka på hur Elin Wägner, som vanligt, slog huvudet på spiken i Väckarklocka från 1941:

På den tiden då kvinnorna huvudsakligen läste biblisk historia, undgick det inte en enda av dem att få höra att kvinnornas första historiska insats var att ha förverkat paradiset.

Varenda barn lärde sig utantill det bud där Gud själv antages sätta kvinnan näst före oxen och åsnan och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra. I den kristna epoken följde denna formulering med, och till yttermera visso fick kvinnan höra att hennes ställning till mannen var densamma som mannens till Gud.

Eftersom det redan var långt från mannen till Gud, borde det ha varit betydligt längre för kvinnan...

Förresten ger hon en magnifikt formulerad känga också till vetenskapens patriarkaliskt enögda historiesyn:

Naturligtvis måste vetenskapen ge en sovrad, förenklad och fattbar bild av vad som hänt. Fråga är om den urvalsmetod som nu tillämpas vid förenklingen är rättvis och om förklaringarna förklarar det som skett. Hur skulle historien se ut om man betraktade den från kvinnornas synpunkt?

Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.

Mer konstigheter inom kyrkliga sfären finns här - hur kan det komma sig att man på 2000 år inte kommit fram till huruvida det är en synd att döda eller inte?

Behovet av auktoriteter...

Göran Skytte - ni vet mannen som vandrat den långa vägen från Maos Lilla Röda till Bibeln - berättar idag hur han i ett "renoverat men mögligt stalinistiskt tempel i en landsortshåla" i Rumänien träffar en liten man som gått samma väg som han själv gjort: från kommunismen till kristendomen.

Göran Skytte är, så tycks det mig, exempel på en av alla dessa människor som behöver auktoriteter för att finna mening i tillvaron, de behöver någon som sorterar upp livets åt dem. Förr Maos Lilla Röda, nu Den Heliga Skrift. De söker någon eller något som uppfyller dem.

Fostrade i kommunismens reellt auktoritära samhällen är det nu många i de gamla öststaterna som kastar sig över en annan auktoritet, rädda för att tänka själva, ovana att få tänka själva.

Jag har respekt för dem som kommit fram till sin tro genom personlig upplevelse eller rent av genom någon sorts intellektuell analys. Jag har respekt också för dem som söker sig till en tro för att undkomma sin dödsångest eller uthärda smärtfyllda känslor av saknad.

Men jag är rädd att för många - inte minst gamla kommunister - är tron på t ex Jesus bara en ersättning för en redan fallen auktoritet. Rädslan att tänka själva, leder till behov av auktoriteter. Att dessa auktoriteter allför ofta, direkt eller indirekt, visat sig bli upphov till död, lidande, krig, terrorism och enfaldighet är bara att konstatera. Det gäller även Göran Skyttes auktoriteter - Mao såväl som Gud.

När jag följt Göran Skytte - som jag lite tarvligt hävdat tillhör den kristna rödvinshögern - så upplever jag en man med stora behov av auktoriteter

Göran Skytte skriver i sin kolumn: "Ledarna befallde att folket skulle hylla dem genom att i oändliga parader bära deras porträtt. De lät framställa sig som oövervinnerliga gudar." Idag syftar han på kommunistiska ledare.

Det finns bara en sak som är rimlig: Tänk själv! Det utesluter säkert inte en tro, men det utesluter snuttefiltar i form av auktoriteter. Det finns ingenting så farligt som en okritisk tro på auktoriteter.

Jag behöver väl inte på denna blogg påpeka att Elin Wägners kärnbudskap var just "Tänk själv!" Inte "tro på mig".

I vår samtidshistoria är det väl Ingvar Carlsson som mest bordust spelat på auktoritetstron när han i den avslutande debatten i folkomröstningen om EU, valde att titta rakt in i kameran och säga: "Lita på mig". Argumenten hade börjat tryta. Gråssossar, vana att se upp till sin Ledare, böjde sig.

Jesus gick på vatten och datorer från utomjordingar...

Hur kommer det sig att vi så gärna ironiserar över den tro som hävdar att Jesus gick på vatten, men romantiserar den tro som säger att datorer kom till Jorden genom utomjordingar?

Varför gullar medierna med falun gong medan man avslöjar och kritiserar pastor Green och sverigedeomkraterna?

Frågan, i något mindre tillspetsad form, togs upp i SVT:s Existens häromdagen. Programmet handlade om falun gong. Existens är nästan alltid mer än sevärt - nyfiket och ödmjukt närmar man sig livsåskådningar och ställer relevanta frågor.

Jag har skrivit om falun gong tidigare; till Mästare Li Hongzhis grundläggande bok, citerade en del vilket resulterade i en mejlstorm från anhängare av falun gong. Man hävdade att jag stöttade den kinesiska regeringen. Genom att citera ur den bok som är grunden för falun gong - en bok som dessutom ligger på nätet, ditlagd av rörelsen själv.

Här kan du läsa mer för att skaffa dig en uppfattning, genom Mästarens egen bok i vilken han lovar dig "övernaturliga" gåvor. Politiskt är tron snarlik Sverigedemokraternas budskap: "rasblandning" hotar jorden.

Mästare Li har liknande uppfattning om homosexuelaitet som pastor Åke Green och anser att kvinnas frigörelse leder till världens undergång. Jorden har dessutom invaderats av utomjordingar, förklädda till människor, i syfte är förstöra jorden - de har infört datorer och allehanda elektoronik. Detta är något av det som ryms bakom de fina orden om sanning, barmhärtighet och tålamod.

Jag bävar inför den dag Mästaren får för sig att de tänkta utomjordingar skall utrotas... I Existens påmindes vi om att Mao hävdade att han var Kinas störste, men att Mästare Li hävdar att han är universums störste. Falun gongs anhängare menade att varje kritik av rörelsen i svensk teve skulle kunna utnyttjas av det kinesiska kommunistpartiet. Därför skulle man vara tyst. Existens kan du se här ett tag till.

Skurkens fiende behöver inte vara god. Man måste ha rätt att kritiskt granska även den som drabbas av diktaturens vulgära förtryck. Vilket även svenska medier borde orka.

Hur var det nu med Judas Iskariot?

Långfredag. När jag var liten var affärerna stängda och den enda film som visades på biograferna var Ben Hur.

Till och med farsan och morsan, som var måttligt religiösa, krävde viss lugn därhemma. Det var tradition, en paus i det vanliga livet, grus i det ekonomiska stressmaskineriet. Ganska nyttigt!

I skolan blev jag lite illa åtgången när jag ville diskutera Judas Iskariots roll under de där dagarna som sägs innehålla förrådan, korsfästning och återuppståndelse. Om inte Judas skött sitt uppdrag, nämligen förråda Jesus, hade ju ingenting hänt.

Judas borde rimligen vara att betrakta som den mest lojala av alla lärljungar, han tog på sig skitjobbet för att kristendomen skulle kunna byggas upp... För detta föraktas han och avbildas som den onde svikaren. Trots att hans roll sägs vara skriven av Gud.

Sen kan man ju diskutera det rimliga i att offra sin son för att frälsa världen. Det finns alldeles för många som offrar sina söner för att frälsa världen. Första världskriget skyttegravar är bara ett exempel. De kristna korstågen ett annat. Fäder till självmordsbombare ett tredje.

Få budskap till världen tycks mig så illa genomtänkta som att man genom att plåga mänskliga kroppar skall kunna uppnå fred och frälsning. Än värre blir budskapet när man låter de slaktade tro att de som tack får evigt liv i någon av alla de himlar som erbjuds.

Jag tycker att det är bekymmersamt. Lika bekymmersamt som att den goda kvinna som levt för sina barn och sin omgivning, som en sann humanist, inte tillgodoräknas sina gärningar om hon inte först försäkrar att hon tror att Jesus är Guds son... Det är ju det som är kristendomens kärna. Svårsmält är det. Mycket svårtsmält. Frågan är om man vill ha med en så egoistisk Gud att göra... Tro på mig, annars är det kört. Ett icke helt behagligt budskap, kan man tycka. Inte ens Biskop Lennart (jo, han undertecknar så, skall väl vara folklig kan jag tro) vill riktigt ta i det när han idag skriver om lamm, ägg och påskfjädrar i Aftonbladet...

Skulle Gud nu ändå finnas så lär han skaka på huvudet och ställa sig frågan: hur kunde det gå så fel? Har Gud humor lär han/hon/den/det skratta åt spektaklet.

Är det molnfritt i kväll lär jag sitta på altanen, med ett litet glas värmande maltwhiskey, titta ut mot kosmos, låta tankarna löpa fritt och hamna i ett tillstånd av total förundran.

Det är bra att låta detta ske några gånger per år.

Glad påsk, bäste läsare som tagit sig ända hit. En läsvärd påskbetraktelse utifrån muslimsk erfarenhet finns förresten här.