Män tar för lite ansvar

Förra året genomfördes 37 205 aborter bara i Sverige. Jag tycker det är fruktansvärt. Jag är för kvinnans rätt till abort, men jag tycker likt förbannat att det är fruktansvärt.

Det är häpnadsväckande att inte p-piller för män blivit norm, eller att inte män kan unna sig en sterilisering. Att ansvaret för de ökande antalet aborter läggs på kvinnor är inte bara orättvist, det är dessutom ytterligare ett bevis på att manliga strukturer som råder i samhället.

– Ska kvinnor lastas för ett högt aborttal för att de vägrar att förstöra sig med p-piller? frågade Anna Ekelund häromveckan i Aftonbladet. Det gjorde hon rätt i.

Någonstans mellan fem och tio tusen, av de som bor i Sverige, steriliserade sig förra året – fyra av fem var kvinnor. Trots att det går snabbare och är mer riskfritt på män. Normer och maktstrukturer styr.

Hur som helst: abortfrågan är mer komplicerad än vad de flesta av oss som stöder nuvarande lagstiftning vill göra gällande. Jag fick mig en läxa när en kvinnlig vän från ett land där man genomför aborter regelmässigt lånade Lennart Nilssons bok Ett barn blir till från vår bokhylla. Hon blev chockad när hon såg de små fostren, läste om hur fort de utvecklades - hennes chock fick mig att se bilderna på ett nytt sätt.

Abortfrågan har blivit än mer aktuell i USA när en person Sarah Palin kandiderar som vicepresident. Hon är närmast fundamentalistisk abortmotståndare. Den demokratiske kandidaten till samma uppdrag, Joseph R Biden, tror att livet börjar vid befruktningen. Och anser rimligen då att abort är mord.

I Sverige passar man på att rida på anti-abort-vågen. I Jönköping möttes gudtjänstbesökare av blodiga bilder på aborterade foster utanför pingstkyrkans entré för ett tag sedan. Organisationen Människorrätt för ofödda hade slagit till. Vedervärdigt. Det fick Dagens Emanuel Karlsten att surna till: "Varför väljer organisationens ordförande att åka 35 mil från Stockholm till Jönköping för att - för barn - visa bilder som är så blodiga och äckliga att hade de varit i en våldsfilm hade de haft 15-årsgräns. Hur tänkte de?"

Starkt gjort av en kille på Dagen, kan man tycka. Så fick han skäll också. Själv brukar jag få en del skäll när jag hävdar att vi som stöder kvinnans rätt till abort bör kosta på oss en allvarlig fundering på hur antalet aborter skall minska.

Hur som helt är det jäkligt fegt av män att låta kvinnan ta ansvar - antingen genom att riskera hälsan med spiller eller lägga upp sig för abort. Män bör ta större ansvar för sitt skvättande. Även om det handlar om att ta till skalpellen.

Självklart skall abortfolket bilda nytt parti

Överraskad över att abortmotståndare tänker bilda nytt parti? Men, allvarligt talat: det är ju självklart. Inom kd finns det människor som anser att abort är mord. Att arbeta i ett parti som tillåter mord måste vara minst sagt besvärande.

Och nu har deras egen partiledare pläderat för att ännu fler onda handlingar skall begås i Sverige.

Självfallet måste dessa människor, om de vill arbeta politiskt, söka sig ett nytt parti. Jag förstår mer än väl att det vore outhärdligt för dem att stanna kvar och legitimera en politik som uppfattas som ond.

Tänk om De grönas partiledning drev linjen att vi kan öka utsläppen av växhusgaser och att biologisk mångfald inte är mycket att tjafsa om... Nog skulle många gröna lämna partiet och bilda nytt.

Förespråkare för utbrytarna menar att kd tappat sin kristna profil. Huruvida detta omfattar mer än abortfrågan så är det ett intressant påstående. För när kd bildades så var partiet ett tydligt vänsterparti när det gällde ekonomi och ägarfrågor. Man anföll socialdemokraterna från vänster när det gällde fördelningspolitik och statligt ägande. Buret av de värderingar som Lewi Petrus hade fanns det inte mycket utrymme för kapitalismens avarter och orättvisa ekonomiska förhållanden.

Det hade väl något att göra med den där historien om att Jesus kastade ut månglarna från templet. Mats Odell, och kd:s mer marknadsinriktade ledning, vill snarast välkomna månglarna. Samtidigt kräver man, i sann populistisk anda, sänkt bensinskatt. Kanske som medel att påskynda den yttersta dagen...

Det nya partiet kan säkert dra tillräckligt många väljare bort från kd för att detta parti aborteras från riksdagen. Vilket vore dem väl unt. Faktiskt. Sedan får man väl starta på ny kula och fundera över det där med månglare och gyllene regeln...

Göran Hägglund - Sveriges svar på Soprano?

Kristdemokraternas riksting inleds idag. Och det kommer till stor del att handla om huruvida partiet, enligt många kristdemokraters egen definition, skall tillåta mord eller inte.

Abortfrågan således. Frågan som partiledningen vill undvika att debattera. Av förståeliga skäl. Partiet är djupt splittrat. Det finns ledande kristdemokrater som anser att människan existerar i samma ögonblick som spermien möter ägget. Trots detta diskuteras huruvida man skall tillåta abort i artonde veckan, som idag, eller om man skall dra ner gränsen till tolfte veckan, som förekommer i en del andra länder.

Men om man nu anser att människan kommer till vid befruktningen, hur kan man då acceptera abort ens i tolfte veckan? Det är ju i så fall, per definition, mord. Kristdemokraterna är det enda parti som, i enlighet med en utbredd definition i det egna partiet, förespråkar mord. I sitt partiprogram skriver man till råga på allt: "Människovärdet är lika absolut och okränkbart även när döden närmar sig". Vad i alla sin dar innebär detta när man är villig att lagstifta, enligt egen definition, om mord på små människor?

Jag tror att kd:s partiledning gör ett grovt misstag när de med hull hår försvarar nuvarande abortlagstiftning. Det finns ingen anledning för partierna att sudda ut kontroversiella åsiktsskillnader. Det är bättre att stå för dem - och sedan erkänna att man, som en följd av den parlamentariska demokratin, tvingas kompromissa i samarbete med andra. Svårare än så är det inte.

De grönas partiledning gjorde samma manöver som kristdemokraternas ledning gör: då gällde det inte abortfrågan utan frågan om svensk medverkan i EU:s stridsgrupper. Man valde att aktivt och offensivt försvara denna militarisering av EU, istället för att stå fast vid sitt motstånd men hävda att man valde att göra en kompromiss i försvarspolitiken. Det är inte fel att erkänna att man i samarbete med andra måste acceptera sådant man ogillar. Sedan må man vara noga med vilka gränser man överskrider. Särarter är värda att bevara, när de är uttryck för ett ideologiskt ställningstagande.

Abortfrågan då? Nuvarande lagstiftning är inte problemfri eftersom gränsen för när man kan rädda ett foster tangerar abortgränsen. Ju mer avancerad teknik som utarbetas för att rädda foster på ännu tidigare stadie, ju större blir dilemmet. Men att både vara övertygad om att människan skapas i befruktningsögonblicket och sedan diskutera huruvida abort, som man uppfattar som mord, skall tillåtas i 12 eller 18 veckor det får mig att tänka på de mer befängda samtalen i kretsen kring Sopranos.

För att inte detta inlägg skall missuppfattas ska jag betona att jag anser att nuvarande lagstiftning är den minst dåliga avvägningen. Bilden är från Lennart Nilssons Ett barn blir till - fostret är fjorton veckor.