EPiC - det går att krama ur mycket ur en suverän artist med självdistans och en röst som bar ända till slutet

Funderar på att hålla med denna recensent - och många andra - till 100 procent... Om filmen än stundom blir lite pompös. Men regissören Baz Luhrmann har en dragning åt det hållet.

Hur mycket kan man krama ur en sedan snart 50 år död artist? Massor! Material fanns lagrat i en saltgruva, kartong efter kartong med filmupptagningar från konserter, repetitioner, nojsande, seriöst pratande. Total musikalitet, han var i realiteten sin egen producent med full koll på varenda instrument, varenda ton. Och ändå med självdistans. 

Så nog finns att klämma ur, delvis bredda och fördjupa bilden av Elvis. Men aningen räddhågset, sprickorna är lite väl små för att nå ända fram. Men, visst, konsertupptagningarna är magnifika, rösten gigantisk. Han gömde sig inte bakom dansare, fyrverkerier eller annat som distanserade honom från publiken. Kväll efter kväll efter kväll ända tills det tog slut.

‘EPiC: Elvis Presley in Concert’ Review: Baz Luhrmann’s Elvis Documentary Is One of the Most Exciting Concert Films You’ve Ever Seen

Think back to the greatest concert you ever saw — it could be Springsteen or U2 or the Stones, or Lady Gaga or the Ramones, or Taylor Swift or Radiohead, or (in my case) two concerts from the ’80s (Prince and X) and one from the 2000s (Madonna on her Confessions tour). Now think back to the greatest moment in that concert, the one that gave you chills you can still feel. That’s the kind of experience I predict you’ll have watching “EPiC: Elvis Presley in Concert,” an extraordinary new documentary directed by Baz Luhrmann, the director of “Elvis.”