2010-talet: Från debatt till samtal, från hopp till ohopp...

Mästarnas Mästare bygger på ett koncept från Belgien. Men i Sverige har det utvecklats så att det inte bara är tävlingar utan också tillbakablickar över mästarnas historia. 

En av de som kom på det var Olle Palmlöf. Smart kille!

Han var så smart så att han under arbete med SVT:s serie En bok, en författare kom på att jag borde vara programledare som samtalar med författarna. 

Gjorde 99 program - de allra flesta oredigerade samtal i 28 minuter. Fackböcker. Allt från astronomi och islam till miljö och ekonomi. Och böcker om hjärnan. 

Det sistnämnda har gjort att jag inte skrivit mina memoarer... det är nämligen så att varje gång en människa tänker på ett minne så förändras det. Vilket förklarar hur en del gamla politiker minns totalt fel till sin egen fördel.  

Det här uppdraget var det roligaste jag hållit på med. Och mest lärorika. Plötsligt slog jag titt som tätt min hustru när vi testade olika allmänbildningsquiz... 

Slutade med uppdraget när producenten fick för sig att 28 minuters samtal var för mycket för unga tittare... så därför gjordes det om till frågor och svar som redigerades. 

Men det kunde ju vilken simpel journalist som helt klara av. Precis som dom klarar av intervjuer med partiledare. Deras oförmåga att ställa den mest grundläggande sokratiska frågan - varför? - gör att politiken blir fördummad och politiker kommer undan med inköpta oneliners och fraser.

SPANINGEN

Många fredagar det här decenniet satt jag i SVT:s morgonsoffa i det som kallades Nyhetspanelen. Roligast var när de andra två bestod av Thomas Idergard och Ursula Berge. Vi var väldigt olika men hade någon sorts outtalad gemensam idé om att föra samtal som byggde på annat än att vinna debatt, snarare ge olika infallsvinklar. 

Min bästa spaning var när jag - till Thomas och Ursulas totala förvåning - hävdade att ny partiledare för Socialdemokratin skulle bli Håkan Juholt. 

Dom trodde att jag var galen. Han blev vald. Höll ett installationstal som fick mig att tro på socialdemokratin, Lena och jag såg det på teve, tittade på varandra som om vi drömde, så här hade inte en sosse låtit sedan Bengt Göranssons dagar. Om ens det. Vi kände hopp. Och jag sa nåt om att det hade varit spännande att vara språkrör för MP och samarbeta med den mannen. 

Sen gillade han Elvis också, dessvärre tror jag att han gillade 70-talselvis mer än 50-talselvis vilket förmodligen blev hans fall. Med benägen hjälp från de "partikamrater" som gärna satte krokben honom.

KAFFE, VATTEN OCH ÖL 

I övrigt bestod mitt 10-tal i föreläsningar om Elin Wägner. Körde enmansföreställningen Mess of Blues som byggde på min bok om rockmusikens barndom. Och en del om miljö och ekonomi. Samma figur - jag - bemöttes helt olika beroende på vad jag skulle prata om. 

"Vill du ha en kopp kaffe?" var oftast frågan när jag anlände för att föreläsa om Elin Wägner. "Vill du ha ett glas vatten?" var frågan när jag anlände för att föreläsa om politik. "Tjena, vill du ha en öl?" var ofta hälsningsfrasen när jag kom för att prata om rockmusik.

Förresten var en av de märkligaste föreläsningar jag hållit den som gick av stapeln i Jussi Björlingsmuséet i Borlänge. Ämnet var Elvis och Jussi - på temat trovärdiga röster. Där kom äldre operavänner. Och gamla raggare. De betraktade varandra med visst avståndstagande. I pausen möttes de. Och pratade för första gången med varandra. Jag såg till att pausen blev lång, dom tycktes ha trevligt, fördomar föll som spön i backen. Det är politik när den är som bäst...

VANDRAR BORT

Det blev en del föreläsningar om grön ideologi för lokalavdelningar i Miljöpartiet, vilket uppenbarligen några i riksorganisationen ogillade till den milda grad att de spred ut att jag var medlem i ett annat parti och därför inte borde bjudas in. 

Innan dess hade partiledningen bett mig lämna partiet eftersom jag stod fast vid de åsikter jag hade som språkrör och emellanåt vädrade viss kritik. 

I slutet av decenniet påbörjade jag manus på det som jag beskrev som min slutplädering.  Den som fyllt 70 bör väl tänka på sånt. Man är liksom på väg bort, men går ännu hand i hand med kommande generation... 

Boken kom när nytt decennium trätt in. Tjugotalet. Dess första år skulle riksdag, regering, kungahus och hela Sverige fira att demokratin fyllde 100 år. Vilket är en simpel lögn. Som säger något om vår tid. 

Mer om det när det här decenniumsurret fortsätter - om det nu gör det. Alla publicerade texter i serien finns samlade här.