Låt mig säga det tydligt och klart: Joe Di Maggio var en idiot. En av de största idioter som gått i ett par skor. Å andra sidan skulle jag gärna gått i hans skor så länge de gick vid sidan av Norma Jean Mortensen. Jag skulle aldrig ha låtit henne gå ifrån mig. Jag hade gjort allt för att behålla henne. Och inte som den där idioten Di Maggio.
Tänk er själva. Norma Jean spelar den kvinnliga huvudrollen i Flickan ovanpå. Di Maggio blir svartsjuk för att hennes kjol i en scen blåser upp och visar hennes ben för hela världen. Den idioten blir alltmer upprörd över detta och efter fjorton dagars bråk slutar det med att han vill skilja sig. Skilja sig från Norma Jean!
Norma Jean kommer alltid att vara Norma Jean för mig. För andra var hon Marilyn Monroe. Men det var bara den officiella sidan av henne. Norma Jean var den privata. Och det var den privata jag lärde känna den där natten i början på 1956.
Vi hade avslutat sista spelningen i S:t Louis, Missouri, och jag var tröttare än vanligt. Det var nyårsdag och vi hade flugit från Shreveport på dagen. Vi kom upp till hotellet och jag satt en stund i baren med en spetsad Pepsi. Scotty hade gått upp till hotellrummet för att dela kvällen med sin fru som hängt med under nyårshelgen. Bill hade försvunnit med någon dam som han skrivit autograf åt. Så jag satt ensam i den lilla, trista, baren. Trött och ensam.
Tänkte på hur det hade varit med Dixie, om vi suttit här, om jag varit trogen och snäll och sjungit som Pat Boone, eller, vilket vore ett bättre alternativ, varit elektriker. Det är då en blond kvinna sätter sig bredvid mig och beställer en gin och tonic. Det är Norma Jean. Hon ber mig massera hennes nacke och tackar med en kyss. Hon är nyskild från idioten och jag är på väg att bli 21 år och myndigförklarad. Hon berättar att hon skall spela in en ny film som heter Bus Stop.
”Handlar den om bussegregationen”, frågar jag.
”Nej”, säger hon.
”Du har en vacker nacke”, säger jag.
”Vad gör du?”, frågar hon.
”Jag sjunger”, svarar jag.
”Vad sjunger du?”, frågar hon.
”Allt”, säger jag.
”Allt?”
”Ja, allt.”
”Vem låter du som?”
”Som ingen annan.”
”Sjunger du jazz?”
”Sure”, säger jag och tittar ut genom fönstret där gatan ligger död.
”Sjung nå´t för mig”, viskar hon
Så jag sjunger medan jag drunknar i hennes ögon:
”I´ll be as strong as a mountain,
or weak as a willow tree.
Any way you want me,
thats, how I will be.”
”Det var fint”, sa hon.
”Du är finare”, sa jag.
”Sjung lite till”, sa hon.
”I’ll be as tame as a baby,
or wild as the ragging sea.
Any way you want me,
that´s how I will be.”
”Baby, det var vackert”, säger hon.
”Baby, du är vackrare”, säger jag.
”Vi är vackra, du och jag” säger hon.
”Vi är ett vackert par”, säger jag.
”Baby, sjung mer”, gnyr hon.
Och jag sjunger, nästan viskande, medan blodet bultar i min kropp:
”I´ll be a fool or a wise man,
my darling, you hold the key.
Any way you want me,
that´s how I will be.
I´m what you make me,
you´ve only to take me,
oh, in your arms I will stay-hay-hay-hay.”
Jag önskar i den stunden att jag varit en levande James Dean som räddat Norma Jean från ett öde värre än döden med den där Joe DeMaggio, som förlorat the chicken run på liv och död. Jag hör musiken tona upp medan vi går till min rosa Cadillac. Suffletten är nedfällt och jag säger: ”Hoppa in, baby”. Norma Jean stiger in i bilen medan jag startar motorn. Vi kör rakt in i soluppgången för att älska som människor aldrig älskat förr.
Men jag steg aldrig in i någon Cadillac med Norma Jean. Jag var en lika stor idiot som Joe DeMaggio. Så på morgonen flög jag ner till Memphis för en femdagarsturné i Mississippi och Arkansas med Johnny Cash och Carl Perkins.
Jag annonserades som The Folk Music Fireball och som den som sjunger ”country music and Negro blues”. Det räckte för att Ku Klux Klan skulle elda utanför en av arenorna.
Boken kan beställas så här.
