.png)
Fortsättning på serien med minnesbilder från decennier...
Har man varit statsråd för sossarna byter man glatt sida, tar plats i välavlönade bankstyrelser som alibin och skaffar sig flådigt boende.Jag lockades, efter att 2001 lämnat riksdagen, av ett fett erbjudande från en intresseorganisation där jag skulle fungera som tänkt alibi.
Att dom jävlarna trodde att jag var lättköpt förlåter jag dom inte.
Ett fint jobb i en god intresseorganisation kom också på tal men krävde att jag skulle leva i en europeisk storstad – antingen pendlande hem eller också rycka upp barnen från sin tillvaro. Inget var lockande. Fint cv gör ingen lycklig.
Ett halvår efter det att jag lagt av med partipolitiken blev det för övrigt stopp på ett annat sätt. Hade Gessle kommit ut med låten om alla känslor som kommer på en och samma gång så hade den varit aktuell för min del. Hans låt kom ett år efter sammanbrottet.
Känslor och känslor förresten, det var väl snarast kroppen som fått nog. Det blev stopp på uppförsbacken mot vårt hus. Svetten skvalpade. Hjärtat dunkade. Huvudet sprängde.
Det snällaste en läkare sa var att organen gått på högvarv flera år genom negativ stress och att organen därmed åldrats så livet nog skulle förkortas…
Hur vetenskapligt det var vet jag inte. Om lantliga vårdcentralers läkare kan sägas mycket - de flesta kommer och går. Det skulle ta några år innan jag åter kunde springa på skogsstigarna och längta till Lidingöloppets helvetesbacke.
Men skriva orkade jag i alla fall. Hur trött jag än var. Mest trött var jag nog på det politiska språket. Vad är motsatsen till det? Jo, rock’n’roll. Så jag skrev om min barndoms hjälte och rockmusikens barndom.
När manuset var färdigt satt jag på altanen och glodde ut över Kalefjärden i sjön Tisnaren. Hade slutredigerat hela natten, satt med ett glas ljummen maltwhisky innan jag skulle trycka på knappen ”sänd” för att skicka iväg alltihop till förlaget. Men plötsligt händer det…
Någon liksom säger till mig med hånfull röst: ”det finns tusen böcker om samma sak, det här duger inte, skriv om som om Elvis själv berättar”.
Hade jag varit från den amerikanska södern hade jag väl trott att det var vår Herre som talade till mig. Nu, som svensk, var jag övertygad om att det var maltwhiskyn.
Hur som helst: plötsligt stod det alldeles klart för mig att jag måste skriva om alltihopa. Utifrån att det är Elvis själv som berättar, med sitt språk, men sina känslor, med sina undanflykter och sin ångest. Förlaget var vänligt nog att ge uppskov.
Det blev boken "Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac". Det var nåt annat det än partipolitik, riksdagen, evighetslånga sammanträden och det politiska språket. Dessutom fick den bra recensioner.
Så bra att den blev grund för en föreställning med namnet Delvis Presley som jag gjorde tillsammans med den engelske sångaren Fred Lane. Vi gillade både de gamla blueslåtar som Elvis började sin karriär med. Vi gjorde nästan 90 föreställningar – allt från små teatrar till bygdegårdar och fängelser.
På de sistnämnda – i de hårdaste av miljöer med de hårdaste av gossar – var inte alla intagna nöjda då de fick veta att Tutti Frutti egentligen var en gaylåt…
Under det här årtionden började jag också föreläsa om Elin Wägner. Roligast var att få prata om Elin – som var den andra kvinnan i Svenska Akademien – i Akademiens lokaler.
Det lät garanterat helt annorlunda än när Harry Martinsson, som fick Elins stol när hon avlidit, höll sitt inträdestal där han förminskade sin företrädare på ett skamligt sätt.
På nollnolltalet mutades för övrigt vårt potatisland in av ett utländskt gruvbolag… jo, så kan det gå till. Lite ironiskt: jag var ordförande i Rädda Tisnaren under åren då gruvbolag hotade med gruvbrytning nära sjön. Vi fick stopp på det.
Ironiskt var väl också att jag – som aldrig spelat volleyboll – var ordförande i Vingåkers Volleybollklubb som spelar i elitserien.
Ett fint jobb i en god intresseorganisation kom också på tal men krävde att jag skulle leva i en europeisk storstad – antingen pendlande hem eller också rycka upp barnen från sin tillvaro. Inget var lockande. Fint cv gör ingen lycklig.
Ett halvår efter det att jag lagt av med partipolitiken blev det för övrigt stopp på ett annat sätt. Hade Gessle kommit ut med låten om alla känslor som kommer på en och samma gång så hade den varit aktuell för min del. Hans låt kom ett år efter sammanbrottet.
Känslor och känslor förresten, det var väl snarast kroppen som fått nog. Det blev stopp på uppförsbacken mot vårt hus. Svetten skvalpade. Hjärtat dunkade. Huvudet sprängde.
Det snällaste en läkare sa var att organen gått på högvarv flera år genom negativ stress och att organen därmed åldrats så livet nog skulle förkortas…
Hur vetenskapligt det var vet jag inte. Om lantliga vårdcentralers läkare kan sägas mycket - de flesta kommer och går. Det skulle ta några år innan jag åter kunde springa på skogsstigarna och längta till Lidingöloppets helvetesbacke.
Men skriva orkade jag i alla fall. Hur trött jag än var. Mest trött var jag nog på det politiska språket. Vad är motsatsen till det? Jo, rock’n’roll. Så jag skrev om min barndoms hjälte och rockmusikens barndom.
När manuset var färdigt satt jag på altanen och glodde ut över Kalefjärden i sjön Tisnaren. Hade slutredigerat hela natten, satt med ett glas ljummen maltwhisky innan jag skulle trycka på knappen ”sänd” för att skicka iväg alltihop till förlaget. Men plötsligt händer det…
Någon liksom säger till mig med hånfull röst: ”det finns tusen böcker om samma sak, det här duger inte, skriv om som om Elvis själv berättar”.
Hade jag varit från den amerikanska södern hade jag väl trott att det var vår Herre som talade till mig. Nu, som svensk, var jag övertygad om att det var maltwhiskyn.
Hur som helst: plötsligt stod det alldeles klart för mig att jag måste skriva om alltihopa. Utifrån att det är Elvis själv som berättar, med sitt språk, men sina känslor, med sina undanflykter och sin ångest. Förlaget var vänligt nog att ge uppskov.
Det blev boken "Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac". Det var nåt annat det än partipolitik, riksdagen, evighetslånga sammanträden och det politiska språket. Dessutom fick den bra recensioner.
Så bra att den blev grund för en föreställning med namnet Delvis Presley som jag gjorde tillsammans med den engelske sångaren Fred Lane. Vi gillade både de gamla blueslåtar som Elvis började sin karriär med. Vi gjorde nästan 90 föreställningar – allt från små teatrar till bygdegårdar och fängelser.
På de sistnämnda – i de hårdaste av miljöer med de hårdaste av gossar – var inte alla intagna nöjda då de fick veta att Tutti Frutti egentligen var en gaylåt…
Under det här årtionden började jag också föreläsa om Elin Wägner. Roligast var att få prata om Elin – som var den andra kvinnan i Svenska Akademien – i Akademiens lokaler.
Det lät garanterat helt annorlunda än när Harry Martinsson, som fick Elins stol när hon avlidit, höll sitt inträdestal där han förminskade sin företrädare på ett skamligt sätt.
På nollnolltalet mutades för övrigt vårt potatisland in av ett utländskt gruvbolag… jo, så kan det gå till. Lite ironiskt: jag var ordförande i Rädda Tisnaren under åren då gruvbolag hotade med gruvbrytning nära sjön. Vi fick stopp på det.
Ironiskt var väl också att jag – som aldrig spelat volleyboll – var ordförande i Vingåkers Volleybollklubb som spelar i elitserien.
Volleyboll påminner om dagens politik. Korta sekvenser, snabba dueller, där det gäller att få in smashar fortast möjligt eftersom teves partiledardebatter numera är nere på 30-sekunders inlägg.
Funkar bra för volleyboll. Uselt för politik. Som fördummas. Inte så att den politiska debatten var befriad från dumhet förr heller. Själv begåvades jag med extra getingar, eller om det var Aftonbladets plus, för att jag i en debatt burit en flådig och skitdyr skjorta... (Bra kvalité, den håller än...).
Förresten var det på nollnolltalet som de dåvarande språkrören bad mig att antingen inte kritisera något de sagt – till exempel att miljön bara kan räddas genom ekonomisk tillväxt - eller också sluta vara medlem i Miljöpartiet.
Med viss sorg valde jag det sistnämnda. Men potatislandet fick jag ha kvar.
Där frodas just nu sparrispotatis som bäst. En ganska fast sort, Passar utmärkt kokt, stekt och ugnsrostad. På franska heter den Asperges men trots denna franska kunskap har jag ännu inte läst nåt av Michel Houllebecq - uppskattar dock Madeleinekakor under förutsättning att de inte är doppade i Prousts lindblomste.
Om det vill sig blir det en minnes-drapa om tiotalet imorgon. Årtiondet då jag blev nästan lika allmänbildad som min hustru tack vare en av hjärnorna som ligger bakom den svenska versionen av Mästarnas Mästare.
Funkar bra för volleyboll. Uselt för politik. Som fördummas. Inte så att den politiska debatten var befriad från dumhet förr heller. Själv begåvades jag med extra getingar, eller om det var Aftonbladets plus, för att jag i en debatt burit en flådig och skitdyr skjorta... (Bra kvalité, den håller än...).
Förresten var det på nollnolltalet som de dåvarande språkrören bad mig att antingen inte kritisera något de sagt – till exempel att miljön bara kan räddas genom ekonomisk tillväxt - eller också sluta vara medlem i Miljöpartiet.
Med viss sorg valde jag det sistnämnda. Men potatislandet fick jag ha kvar.
Där frodas just nu sparrispotatis som bäst. En ganska fast sort, Passar utmärkt kokt, stekt och ugnsrostad. På franska heter den Asperges men trots denna franska kunskap har jag ännu inte läst nåt av Michel Houllebecq - uppskattar dock Madeleinekakor under förutsättning att de inte är doppade i Prousts lindblomste.
Om det vill sig blir det en minnes-drapa om tiotalet imorgon. Årtiondet då jag blev nästan lika allmänbildad som min hustru tack vare en av hjärnorna som ligger bakom den svenska versionen av Mästarnas Mästare.
