ÅTTIOTAL - Fjällräven, jeans och skägg öppnar dörren...

ÅTTIOTAL Lever på landet, idkar självförsörjning och mår prima. 1985 blir jag plötsligt språkrör för Miljöpartiet. Som inte hade kommit in i riksdagen.

Bland kvalifikationerna fanns att jag hade Fjärrävenjacka, jeans och skägg.

Förtroenderådet, som skulle välja tillfälligt nytt rör efter det att Per Gahrton avgått direkt efter ett uselt val 1985, hölls i Vingåker vilket var min hemkommun. Miljöpartiet var starkt där.

Till min förvåning började bland annat Per Gahrton plädera för att jag borde väljas.

Men jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade.

Dessutom stammade jag ibland och hade torgskräck.

Tanken att jag skulle bli rör, om än bara för några månader fram till ordinarie kongress, tycktes mig befängd.

Men utmaningen kittlade också. Någon gång måste man ju våga... Och här fanns människor som trodde på mig, åtminstone att jag inte skulle göra bort mig. Och sen var vi ju två, min första rörkollega var Ragnhild Pohanka.

Dessutom handlade det bara om sex månader, och partiet var ändå uträknat... Vi hade allt att vinna, inget mer att förlora.

Förtroenderådet var enhälligt och jag blev vald. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid".

Det kan man verkligen tycka!

Jag blev återvald, och återvald, och återvald och rätt var det var stod vi inför valet 1988. MP kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år.

Valvaka på Kulturmejeriet i Lund, vilket retade Stockholmsmedierna. Nyttigt.

Innan dess hade jag inte varit ledig en dag efter den där dagen jag blev vald första gången.

Julaftnar slutade alltid med att jag förberedde utspel till juldagen, ständiga turnéer, sov vid några tillfällen på järnvägsstationen i Katrineholm - sista bussen hem hade gått och jag förmådde inte be Lena att gång på gång hämta vid midnatt.

En gång saktade tåget in så pass att jag kunde hoppa av i Vingåker, personalen tyckte synd om mig...

Trivdes mitt i eländet. Förbannad ibland - alla höll inte deadline vilket innebar att jag satt på nätterna och gjorde det som inte blivit gjort.

Hade haft för vana att utnyttja att TT bytte personal på söndagsmorgnar, som ofta var nyhetsfattiga. Så när den nya personalen tog över ringde jag - jo, man ringde på den tiden - in uttalande som någon på TT skrev ner.

Så blev det små notiser i radion och tidningar. Alltid nåt för att parti utanför riksdagen.

Det funkade ända tills den söndagsmorgon då TT-personen svarade genom att direkt säga "Hej, Birger!". Avslöjad. Detta var innan man kunde se från vilket telefonnummer det ringdes.

Hemma fanns Lena, barnen som blivit tre, huset som blivit större, fåren, hönsen, bina, odlingarna. Mitt i alltihopa jobbade Lena som sjuksköterska.

Hemma fanns det riktiga livet, spadar, grepar, doft av hö och fuktig ull. Jordkällare fylld med mat. Men politiker kände jag mig inte som, även om jag formellt var en sådan.

Jag gjorde besök i politiken. Jodå, ett lyckat besök i och för sig. Men likt förbannat ett besök. När det talades om "politikerna" kände jag att det talades om några andra.

Jag undrar än idag om vad som hänt om jag inte haft Fjällrävenjacka, jeans och skägg den där dagen som tillfälligt språkrör skulle väljas.

Imorgon bli det 90-tal.

SJUTTIOTAL - gröna vågen på riktigt

Jag var 22 år. Jag och min dåvarande sambo hade flyttat ihop i en alldeles ny och toppmodern lägenhet i Sollentuna Centrum. Högst upp, Malmvägen 4 A. Gigantisk utsikt.  

Från balkongen kunde man se en betongförsedd lekplats med fastmonterat lekmaterial och höra ljudet från motorvägen till Arlanda. 

Det var för jävligt.

Så vi blev del av gröna vågen. Drog till landet. 

Vi insåg det alltför romantiska med att dra till landet och leva på några getter. Så jag tjatade till mig en väderstation. Tjatade, tjatade, tjatade. Fick en solig dag veta att det blivit ledigt i Vingåker. Plötsligt dödsfall. Så vi fick en vecka på oss att skaffa en hus där väderstationen skulle kunna lokaliseras. 

Så gjorde vi. 

För 59 000 köptes huset i Kåsta, efter prutande en tusenlapp. Torrdass och vatten att hinka upp från brunn. Men en jättestor tomt med bördig jord. Nu blev det självförsörjning. Byggde hönshus och så småningom skulle marken rymma allt från potatis och grönsaker till får och bikupor med gula bin.

Som många grönavågare läste vi såväl syndikalistiska Arbetaren - där bland annat Tage Danielsson skrev - och lantromantiska delen av Land. Skrev dåliga noveller och en och annan dikt för att få ihop till elräkning.

Från supermodernt nybyggt höghus i betonglandskap i Sollentuna Centrum till liten stuga med torrdass på landet var det en bit såväl geografiskt som mentalt. Vi mådde bra. Livet var fantastiskt. Om än lite kallt om baken på utedassen första vintrarna innan vi byggde ut och satte in mulltoa. Snart blev vi tre, Ett barn blev till. Lycka.

Hörde om en annan väderobservatör i radion. Ensamstående äldre dam som skötte station i Norrland. Aldrig ledig, högst två timmars sammanhängande sömn per natt, ingen semester, inga lediga helger. Så var jobbet. Vi var två på vår station som kunde hjälpas åt, men många var ensamma. Med arbete var tredje timme dygnet runt.

Hon i Norrland var tacksam för att alla parametrar skulle läsas av och analyseras  klockan 10 och 13. Så hon hann till högmässan klockan elva på söndagar. Jag blev förbannad över hur många missbrukades - inte minst i fjällen och i skärgårdarna på detta sätt.

 Startade Väderobservatörernas Yrkesråd, fick med mig fler än hundra observatörer på att hota med strejk om det inte blev ordning med rätt att sova några nätter, med rätt till två dagar ledigt i veckan, med rätt till semester, med rätt till OB-tillägg. 

Det blev ett jäkla liv. Genom strejk skulle i stort sett allt flyg få ställas in. Facket var överraskat över vårt agerande, SMHI var grinigt. 

Vi fick till ett nytt avtal, som beskrevs som det bästa förbättringsavtal som någonsin skrivits på svensk arbetsmarknad. Det var nog min första politiska insats utan att jag förstod att det var politik. 

Gott så. Sjuttitalet övergår till åttital. Det tar vi imorgon...

SEXTIOTAL - och det där med föreställningar

SEXTIOTAL. På vägen mellan bostaden på Dalagatan 40 och Norra Latin låg tre massageinstitut. Som det hette. I kvällspressen annonserade det som var bordeller. Vid skolan låg en biograf som visade porrfilm.

Tiden var, med dagens ögon, ganska unken. Det var Norra Latin ocksä. Tyckte i vart fall jag. Jag gick där från sjuan till studenten. 

Min lärare i tyska hette Gunnel. Hon var övertygad om att jag var en begåvad elev med
fallenhet för det tyska språket.

 

Klingade inte mitt namn tyskt kanske? Och med sådant namn borde förstås såväl tyska glosor som grammatik med elegans ansamlas i min hjärna för att med sällsam lätthet ramla ut som svar på hennes frågor.

Hon var så övertygad om min fallenhet att hon redan första terminen satte ett mycket högt betyg. Vilket förvånade både mig och mina klasskamrater eftersom min språkliga begåvning snarast lyste med sin frånvaro. 

 

Det tog nästan två terminer innan det började gå upp för min idogt arbetande tysklärare att jag allt som oftast inte hade svar på hennes frågor om grammatiska böjningar och det tyska språkets meningsbyggnad. 

 

Men hon försvarade sina föreställningar om motsatsen mycket elegant, hon konstaterade högt och ihållande – när jag anlagt veck i pannan och ihärdigt trummade på skallbenet - att jag var en god tänkare.

Att svaren inte blev de rätta förklarade hon notoriskt med att jag nog drabbats av tillfälliga tankelapsusar eller var offer för unga gossars oförmåga till koncentration när hormonerna ansåg att hjärnan skulle fundera över mer erotiska ting än tysk grammatik.

Det tog flera flera läsår innan tysklärare Gunnel började sänka betyget och på den vägen fortsatte det..

Åren med tyska i högstadiet lärde mig mycket. Visserligen inte så mycket tyska, men bra mycket om livet. Jag förstod att föreställningar kan spela oss ordentliga spratt, att vi gärna ser det vi vill se, tror det vi vill tro och hör det vi vill höra.

Alltför få politiker verkar begripa det där med föreställningar...

FEMTIOTAL - och en vis man sa som det var

Femtiotal.

Elvis, James Dean, Marlon Brando och Marilyn Monroe.

Men inte här. Inte i Sverige.

När Elvis sjöng Hound Dog så vevade Sveriges Radio ”Valpen där i fönstret” med Alice Babs.

När James Dean gjorde det till skön konst att stryka omkring så gick Åsa-Nisse för fulla hus i Sverige.

Jag såg inte mycket av Marlon Brandos motorcykel. Jag hörde Snoddas hos Hyland.

Men jag samlade filmstjärnor, så liten jag var. Fick några av brorsan och vårdade dem ömt. Det var det närmaste jag kom den stora världen.

På skivtallriken hemma snurrade Kalle Stropp, Lasse Lönndahl och Vill Ni Se En Stjärna med Zarah Leander.

Men så hände det. En dag kom brorsan hem med en stenkaka med Bill Haley. Rock Around The Clock. Då förändrades världen. Sen kom han hem med en rund, konstig, plastplatta. Med Elvis Presley. Elvis i rosa, Presley i grönt. Då exploderade världen. Allt var möjligt. Jag var väl åtta-nio år.

Jag satt klistrad vid Sveriges Bilradio. Där kunde, om det ville sig, C.G. Hammarlund spela någon enstaka platta med rock´n´roll. Det var så osannolikt så jag jublade rakt ut. Morsan kom instormande.

När jag inte lyssnade på radio eller grammofon lirade jag fotboll. Hade en djurgårdströja med nr 11 på ryggen. Knivstas nummer. Jag var ganska liten och rund. Var kär i Birgitta, men det var väl alla.

I skolan pratade tjejerna om Tommy. Dom hade sett honom i Bildjournalen. Jag föraktade dom. Jag hade visserligen aldrig hört Tommy, men jag var övertygad om att han var en tönt. Flera år senare fick jag höra honom. Jag hade haft rätt. Tommy Steele var en tönt.

På lördagskvällarna kom Axel i en svart bil och hämtade familjen. Vi skjutsades två mil in till Stockholm för att se teve. Vi såg Tiotusenkronorsfrågan. Det var fantastiskt med levande bilder. Tiotusen kronor var mer än en årslön.

Så kom VM i fotboll 1958. Jag var nio år. Familjen skaffade egen teve. Och Kurre Hamrin gjorde Målet. Men Elvis visades inte i svensk teve. Där visades Andy Pandy. Hade inte brorsan försett grammofonen med Elvisplattor hade världen gått under.

Det är så jag minns det. Eller som en vis man en gång sagt:

Wop-bop-a-loom-a-boom-bam-boom tutti fruttiau rutti tutti frutti au rutti tutti fruttiau rutti tutti frutti au rutti tutti fruttiau rutti wop-bop-a-loom-bop-a-boom-bam-boom.

Imorgon blir det sextiotal.

Skydd mot påverkan... och verkligehten som satir

Myndigheten för psykologiskt försvar har i uppdrag att förhindra ryskt påverkan inför valet i höst. Uppdraget är viktigt. Utländska intressen, troll och tankesmedjor ska inte försöka styra svenska val.

Samtidigt ger regeringen bidrag till den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council som bland annat bedriver politisk påverkan i Sverige - inte minst i frågan om svenskt Nato-medlemskap. 

Ödmjukt ställer jag frågan: Är det så bra det? Om man nu säger att svenska väljare ska skyddas från utländsk påverkan så gott det går.

Som piruett kan konstateras att Henrik Landerholm, som är generaldirektör för just Myndigheten för psykologiskt försvar, startade The Swedish Atlantic Council som inte bara handhar de trevliga Atlantpubarna utan även drivit konferenser tillsammans med... gissa vad... tamtamtamtam... NATO Public Diplomacy Division.

Som en annan liten piruett kan nämnas att ”Skratt som kan skada” är titeln på en av punkterna i Myndigheten för psykologiskt försvars senaste kampanjer. Där utpekas satir som farligt, ty sådan kan gynna fienden.

Personligen tycker jag att mycket av det som sker har draget av satir över sig. 

Nämnas kan också att vapentillverkarens Saabs ordförande Jacob Wallenberg och allas vår vän med fingrarna i det mesta och ständigt sittande på flygplan (Carl Bildt) är medlemmar i Atlantic Councils International Advisory Board.

Så nog är verkligheten något av satir på sig själv... 

PS!

Verkligheten pimpades nyss med att generaldirektören skickade hemliga uppgifter via sin personliga mejladress... Ja, jisses så det kan bli.

 

Kyrkklockor, basketkorgar, vargar... och människor

Läser i UNT att grannar till en skola fått kommunen att ta ner basketkorgar från en skolgård därför att ungdomar inte bara nyttjat korgarna utan dessutom låtit när de gjort det.

Läser om en granne till en Stockholmskyrka som klagar på att kyrkklockorna låter även på natten. Och om de boende som klagade på att det var liv och väsen vid Södra Teatern.
 

En ledarskribent på DN har den goda smaken att uppmana de klagande att flytta. Ja, faktiskt. jag håller med. Klarar man inte urbant liv så må man flytta. Den som bosätter sig vid en skola, en kyrka eller ett krogområde har onekligen gjort ett val med både förväntade och överraskande risker...

Jag tycker att samma sak gäller för oss lantisar som klankar om det finns varg. Tål människor inte natur så varför bo i natur?

Skulle alla som klagar på sådant som onekligen kännetecknar staden resp landet få igenom sina krav så blir det inte mycket kvar av vare sig staden eller landet...

Ledare som bara är formellt vuxen

Och så har vi politikern som vill bli statsminister – och vars ord legitimerar ett totalt ohållbart sätt att leva – som meddelar att vi inte ska behöva ändra livsstil. Ulf Kristersson. Allt för att locka till sig väljare som inget hellre vill än att höra just det.  

Överskottsdagen – overshoot day – berättar vad det handlar om. Det är den dag på året då vi släppt ut mer än naturen kan ta hand om och gjort slut på mer än naturen producerar per år. Helt enkelt den dag då vi som mänsklighet börjar leva på krita. 

När jag var 20 år inföll den dagen i slutet på december, när jag var 40 år inträffade dagen i mitten på oktober. När jag var 50 år den 25 september. När jag fyllde 70 så inföll overshoot day den 1 augusti.  

Nu, när jag samlat årsringar i 73 år, börjar vi leva på krita redan den 29 juli. 

Hade alla levt som vi i Sverige hade den där dagen inträffat i början av april. Det är då som Ulf Kristersson, uppbackad av likasinnade, meddelar att vi inte behöver ändra livsstil. Inte ens när det brinner under våra fötter.

Och så blir vi fattigare och fattigare - till glädje för en del rapportförfattare...

Skriver i helgens ledare:

"Utan den filosofiska dialogen riskerar vi att bli fattigare och fattigare som människor vilket mest kan glädja de som har rollen som marknadsekonomiska rapportförfattare på någon nyliberal tankesmedja." 

 Läs hela ledaren HÄR.

Ulf

 

En riktig skitfilm precis som den ska vara

Downton Abbey. Jag gillade tv-serien. Det fanns någon bisarr charm - förmodligen
rejält förljugen - i den. Skådisarna var närvarande i dess bästa mening, men verkade ändå känna en lätt självironisk distans till rollerna. 

Helt enkelt njutbart. Sen kom filmerna. 

Såg Downton Abbey, en ny era häromdagen. Dryga två timmars - möjligen charmerande - skitfilm. Krystad ibland, ältig ibland, färre levererade oneliners från Maggie Smith än vanligt, tröttare blickar levererade från Elizabeth McGovern, aningen mindre elegant butterhet levererad från Jim Carter och så träbocken Hugh Bonneville. Ibland krävdes skämskudde för att stå ut.

Men visst: en riktig skitfilm levererad som en skitfilm ska levereras. Senaste gången jag kände likadant var 1961... Blue Hawaii med Elvis. Såg om den och kunde konstatera att den var oerhört bra i jämförelse. 

Med lyckliga leende bränner vi planeten som vore vi idioter

I radion hör jag att familjen Stern är glad över att flygstrejken är över så man kan ta flyger från Arlanda till Legoland vilket är perfekt för barnen. Har de hört talas om det som kallas "Greta-generationen"?

Och så har vi Saif, Helena och dotter Lamar som i DN jublar över att få ta flyget till Jordanien - flyger tar vägen över den dödliga hettan i Frankrike, bränderna i Spanien och torkad jordbruksmark men vad gör det... 

Det hela pimpas med familjen Hertsberg och Co som har full förståelse för strejken men mindre förståelse för att de leende bidrar till klimatkatastrofen när de bordar planet till New York.

Gång på gång har jag de senaste dagarna tänkt: "Vilka jävla idioter!" 

Det är trist att behöva erkänna. Och förmodligen är dom som folk är mest. Trevliga. 

Men dessvärre kommer vi inte att kunna stoppa klimatkrisen, inte kunna förhindra att medeltemperaturen kommer att öka med tre grader, att världen kommer att bli en mycket sämre plats att leva på för oss människor hur trevliga människor som glatt flyger till Legoland, Jordanien eller New York än är. 

 Med lyckliga smilanden tycks de flesta inte bry sig så länge de själva kan ha lite kul. 

Och mediernas makalösa oförmåga att koppla ihop nyheter om glada flygresenärer och ökad försäljning av Volvo som skall klara "behovet" av ökande transporter med de kaotiska bilder man just levererar från London, Frankrike, Spanien, Portugal, Australien...

Och så då politikern som vill bli statsminister - och vars ord legitimerar ett totalt ohållbart sätt att leva. Allt för att locka till sig väljare som vägrar se, höra och förstå eftersom det blir lite jobbigt i en tid när det bästa vi kan göra är att inte göra allt vi har råd med.

Dumdebatten om varg

Frågan är om vi lever i ett intellektuellt u-land. Frågan är berättigad. För hur ska man annars förstå den vargdebatt som råder och som kristdemokraterna satt igång - uppbackade av Centern, Moderaterna och Sverigedemokraterna. 

Varghat anses väl vara ett sätt att fånga röster på landet... som om alla vi som bor på vischan vare sig är läskunniga nog för att ta till oss vetenskapen eller i stånd att begripa att vi valt att bo i det som är natur och därmed må dela livsutrymme med andra arter. 

Att politiker uppfattar rejält stöd till stängsel som kan skydda fårbesättningar som oöverstigliga ter sig minst sagt löjligt med tanke på de enorma utgifter staten har för ränteavdrag som mest går till urbant boende... Hur vore det om de urbana moderaterna funderade på den saken... men det skulle förstås drabba kärnväljarna i Djursholm och Vellinge.

Socialdemokraterna har hakat på varghatet genom att ge Naturvårdsverket i uppdrag att undersöka hur man kan minska vargstammen som redan är på miniminivå för att kunna överleva. Stå upp för biologisk mångfald och artskydd är ingenting för den socialdemokratiska partiledningen - om man hade älskar biologisk mångfald lika mycket som man älskar gruvor hade mycket varit vunnit. Landsbygdsministern är ett elände, med öron öppna för snäva intresseorganisationer och stängda för vetenskapen.

Följande gäller nu: stammen bör halveras, enligt riksdagens majoritet. Till 170 individer. Vilket strider helt mot allt vad vetenskapen säger. Regeringen anser - betongsossarna kröp fram från sina nästen i samma stund som MP lämnade regeringen - att vargen inte skall vara strikt skyddad utan "förvaltningsbar" trots den stora inavel som råder - och som genom regeringens förslag kommer att öka. Vilket är lika illa som när socialdemokrater (modell betong) ängar sig åt politisk inavel inom betonghäckarna.

Rent vetenskapligt har slagits fast att miniminivån för varg i Sverige skulle - om stammens skall överleva med hyggliga gener - kunna vara 300 individer under förutsättning att invandring sker österifrån. Sådan invandring är emellertid inte det lättaste att få till. Därför bör stammen vara större. Jag delar för övrigt de viltvårdare som kritiserar idén om att "planera in varg" genom att bedöva dem för att sedan flytta dem.

Intresseorganisationer som ogillar vargen ägnar sig åt falska påståenden "genom felaktiga mediala påståenden" som påpekades  i en DN-artikel igår. I andra tidningar - till exempel den djupt ansedda vetenskapliga tidningen Science beskrivs Sverige som ett land med mindre vetande i dessa frågor. Vilket är helt riktigt.

Sverige har dessutom fått ett allt mer uselt rykte inom EU - såväl vad gäller skogspolitik som i till exempel vargfrågan. Vår svenska självbild som ett naturälskande folk som ligger i fronten för naturvård är falsk. Och blir inte bättre av att propaganda pågår för att få unga människor att tro att timmeråkrar är skog.

Hyckleriet blir riktigt svulstigt när samma politiker som nu vill minska vargstammen i Sverige ojar sig över när andra länder inte skyddar noshörningar, tigrar, lejon och elefanter. Att länder som Spanien och Italien på en mer befolkat men mindre yta än Sverige har betydligt fler vargar än vad vi har tycks gått varghatarna förbi. Dom tycks i vart fall anse att vi som bor i Sverige är mer oförmögna än befolkning i andra länder att värna rovdjurens rätt att finnas till. Frågan är om vi är dummare, slöare eller bara mer korkade än människor i andra länder... Vi svenskar som säger oss älska naturen... 

Finns det något djur som kringgärdas av så mycket föreställningar som varg? Medan den för människan betydligt farligare björnen blivit gosedjur för barn och besjungen av allt från Elvis (Teddy Bear) till Lasse Berghagen (Teddybjörnen Fredriksson) så har vargen i allt från Gösta Berlings saga till Rödluvan beskrivits som ett hotande, rent av djävulskt, rovdjur. I en bok av journalisten Henrik Ekman (Varg, den jagade jägaren) berättas om debattörer som rasande kallat vargen för skogens Saddam Hussein.
 
Hur har det kunnat bli så här? Vargen är rädd för människor. Det är därför man i många länder under hundratals år låtit småbarn vakta får. Det är därför några av mina vänner från andra länder skrattar åt den svenska debatten – varg uppfattas i till exempel Rumänien mer som vi uppfattar skatan, den är tjuvaktig, men inte farlig. I Rumänien finns tusentals vargar.

Senast varg i naturen dödade någon i vårt land var 1821. Gysingevargen gick till anfall mot barn. Nio barn dödades, flera andra skadades. Vad var Gysingevargen för en varg? Jo, den hade växt upp bland människor. Den ingick i en kull med vargungar som brukspatron Jean Henrik Bedoir höll i sin trädgård. Hans fru Catarina pysslade om dem, barnen lekte med dem. Men fullvuxna vargar är inte lika kul att hålla, de kostar en hel del, de äter mycket. Så vargen "kom lös". I en tid när det fanns mycket dåligt med älg och rådjur. Och den frisläppta vargen hade aldrig fått lära sig jaga.

Jakthundar då? Ja, jägarna själva kommer nog även i fortsättningen att vara ett större hot mot sina hundar. När jag kollade för några år sedan hade försäkringsbolaget Agria under de senaste 13 åren betalat ut ersättning för 154 hundar som skadats eller dödats av varg. Samtidigt betalade man ut ersättning för 252 hundar som vådaskjutits av jägare. Under de senaste 13 åren har över 13000  hundar dödats eller allvarligt skadats i trafiken, enligt samma försäkringsbolag. Det är lätt att svälja bilar och sila varg…

Sommar...

Klicka så kommer du till programmet.

 

Tummar

Tumme upp: Lirare som Johanna Rytting Kaneryd.

Tumme ner: Lirare som Annika Strandhäll.

Gomorron!

Äntligen har Liberalerna blivit befängda.

Johan Pehrsson i DN meddelar att han vill se miljötullar. 1987 då Folkpartiet ansåg sådana MP-förslag var befängda.

 

Det tog 35 år för Liberalerna att fatta. 

1987 gick folkpartiledaren Bengt Westerberg till våldsamt angrepp mot Miljöpartiets krav på införande av miljörelaterade tullar. Det var, meddelade folkpartiledaren, en befängd idé att skydda länder som infört miljöskatter, frihandeln var ju helig även om allt blev snedvridet...

Nu har då Johan Pehrson kommit fram till att den befängda iden är det klokaste man kan tänka sig för att balansera att en del länder har lägre koldioxidskatter etc än till exempel Sverige. 

Det tog 35 år för liberaler att komma på det, en del är sanslöst sega.

Det var i ett rundabordssamtal - som Veckans Affärer arrangerade mellan mig (som språkrör i MP) och två (!) folkpartister - som Bengt Westerberg meddelade hur sanslöst flummig idén om miljötullar var.

När jag kommer till redaktionen visar det sig att Folkpartiet skulle ställa upp med två personer: både partiledaren och den ekonomiske talesmannen Carl Hamilton. Journalisten som skulle hålla i det såg generad ut när jag påpekar att det är två mot en. Hamilton såg lika generad ut när jag frågade honom om inte "Bengt fixar det här själv".

Eftersom redaktören på Veckans Affärer smilat elakt på temat "vi klipper som vi vill..." tog jag upp en bandspelare och sa att jag skulle spela in hela samtalet. Det var inte populärt.

För mig var det en aha-upplevelse utan like. För första gången insåg jag att de gamla etablissemangen var rädda såväl för mitt sätt att argumentera som för Miljöpartiets opinionssiffror som pekade på över tio procent - partiet tycktes vara på väg in i riksdagen (vilket också skedde).

Så kunde det låta

Alla ska med, meddelades från språkrören när nu fördelningsfrågor ska återvinnas efter många års glömska.

Hur kunde det låta från Miljöpartiet förr? Här ett utdrag från min bok Svara oliver och gröna drömmar som gavs ut 1997 när jag var språkrör.

- En sån jävla piraya, sa han och tog en öl till. Han var mannen från LO och som sådan hade han all rätt att ta sig en öl för mycket utan att bli uthängd i kvällstidningarna. En redig karl har väl rätt att dricka?

För övrigt dricker en del journalister också alltför mycket - en del av dem gör sig breda som politiska kommentatorer med moralistiska övertoner i tron att de håller på med nyhetsjournalistik trots att det är underhållningsjournalistik de håller på med. De levererar text som ger människor möjlighet att slå ihjäl tid, snarare än möjlighet att slå ihjäl okunskap.

Men det har blivit bättre med åren, sägs det. Med fyllan alltså. Bland politiker också, sägs det.

- En sån jävla piraya!

Den som var en jävla piraya var en av alla dessa stackars män som måste kränga på sig fallskärmar för att känna att de har något värde.

Pirayorna har inte gjort sig förtjänta av sina pengar. Dessutom måste följande fråga ställas, även om den kan tyckas vara oartig: hur är denna nya överklass psykiskt funtad? Hur kan man, i en värld som ser ut som den gör, bli så sniken? 

Vilka mentala störningar är det som ger sig detta uttryck? Vad är det för människor som får toppjobben när de kräver bekräftelse genom hutlösa avtal? Är det sådana ledare näringslivet, facket och byråkratin behöver?

Är det inte så att det nya klassamhället tenderar att plocka upp rädda, svaga och psykiskt labila människor i toppositioner? Människor som är så rädda, svaga och psykiskt labila att de måste manifestera sin legitimitet genom löner och förmögenhet som andra bara kan drömma om. 

Är det inte små kopior av Herr Andreas i Shakespeares Midsommarnattsdröm vi ser fladdra omkring med sina fallskärmar?

En god vän föreslog att stat och företag istället för fallskärmar och fantasilöner borde ge ut ordnar på sidenband som de rädda små pojkarna kunde sätta på kavajuppslaget för att på det sättet få möjlighet att visa sin status. 

Det skulle bli billigare och mindre provocerande. De kunde gå där och pråla för varandra. Vi övriga skulle inte behöva bry oss. Möjligen kunde vi se på dem som ett lustigt inslag på livets teaterscen. Många av de andefattiga pirayorna är ju som hämtade ur en Lorry-sketch.

EKONOMIN I FOTBOLLSTERMER

- Vi är på väg in i två-tredjedelssamhället, sa mannen från LO när han hade styrkt sig med några öl för mycket och blev bortsläpad av sina vänner som tyckte att han pratade för mycket med en som såväl var nykter, om än inte i bilförartillstånd, som fri från lojalitetsband med arbetarrörelsen.

Vännerna som släpade kanske ännu inte begrep att mycket av arbetarrörelsens grundläggande värderingar när det gäller rättvisa och solidaritet återfinns som en självklar del i den gröna drömmen - även om den gröna och röda drömmen skiljer sig åt när det gäller synen på människan och hennes rätt att utvecklas och växa fritt.

I den gröna drömmen är jämlikhet inte detsamma som likhet, utan istället möjligheten och rätten att få växa åt olika håll, men utan rätt att trampa på varandra.

- Jag tror inte att vi är på väg in i två-tredjedelssamhället, sa jag innan han försvann ur hörhåll. Vi är på väg in i ett samhälle som kan beskrivas utifrån fotbollstermer, 3-6-1. Tre tiondelar av befolkningen står utanför, sex tiondelar lever ett mer normal liv och en tiondel seglar iväg på gräddhyllan med hjälp av både ekonomiska luftballonger och fallskärmar.

VARFÖR GICK DET SOM DET GICK?

Varför gick det som det gick? När antogs fotbollsteorin för samhällsbygget? Hur gick det till när fattiga blev fattigare och rika rikare? Hur tog pirayamentaliteten över? När drabbades vi av den nya trenden? 

 

Många kommer om ett tiotal år att ställa sig frågan: Vad var det som hände? Och hur fick det hända? Precis som min vän moderaten plötsligt frågade mig om jag visste när och hur och varför det parti hon röstat på i alla tider förvandlades från kulturkonservativt till nyliberalt. På den frågan hade jag inget svar.

Politiken tycks drabbas av trender där skocken springer i panik åt samma håll. Utan tid för vare sig analys eller eftertanke. Just nu springs det fort. Okritiskt anammas fundamentalistiska teser om marknadens gudomlighet, avregleringens lyckobringande effekter, frihet för kapital, internationalism utan spelregler och tanken på att samhället bli effektivt och ”modernt” när klyftorna ökar. Jag är så trött på det. Jag är så innerligt trött på det.

Jag är fullständigt övertygad om att ökande klyftor - för det är egentligen det alltihop handlar om - i ett samhälle leder till konflikter och utanförskap, våld och egoism, främlingskap och rasism. Och i slutänden rädsla som hotar det vi lärt känna som demokrati.

OM KONSTEN ATT PRODUCERA RÄDSLA

Rädslan sprider sig i de fattiga förorterna med de största synliga sociala problemen. Trygghet och identitet söks i obskyra gruppbildningar där hotet och hatet förenar medan empatin dränks i den egna rädslan. 

 

Jag har kommit att prata med Linda en del efter det att hon lånat cigaretter av mig - jodå, jag har kortare perioder när jag röker, trots bättre vetande. Hon är dotter till en gammal klasskamrat från skolan. Vi har stött på varandra flera gånger på vägen mellan riksdagshuset och min övernattningsbostad. 

 

Linda är jobbig, svär och är ibland rejält påtänd. Men hon gråter också, hon är rädd. Rädd för att inte vara någon, rädd för framtiden, rädd för det gäng där hon finner sin identitet. Rädd för tomheten. Hon berättar att hennes mor är rädd för tunnelbanan, rädd för arbetslösheten, rädd för att pengarna inte skall räcka, rädd för att förnedra sig på socialen, rädd för sig själv, rädd för att få nej efter anställningsintervjuer trots bra utbildning och goda meriter. 

 

Linda sa vid ett tillfälle att det produceras mer rädsla än pappersmassa i Sverige. Jag tror hon har rätt.

Men rädslan sprider sig också i de rika förorterna. Vi ser hur galler för fönstren, schäferhundar i trädgårdarna och vaktbolag som patrullerar i kvarteren är en del av Europas rika förorter. Vad hjälper stora hus, välskötta trädgårdar, låga skatter och stora inkomster när rädslan smyger kring husknuten? Vad är det kvantitativa värt när det kvalitativa urholkas?

Ett samhälle med rädda människor är ett dåligt samhälle. Ett dåligt samhälle för både rika och fattiga. Vi producerar rädsla genom politiska beslut som grundas på något så irrationellt som värderingar framvuxna ur ideologisk vilsenhet och politisk flockmentalitet. De vilsna springer i flock, hysteriskt skrikande till varandra att de är på rätt väg.

HUR TÄNKER MAKTHAVARNA?

Vad är det för värderingar som invaderat makthavarna? Hur kan denna samling män och kvinnor förskansa sig så långt bort från verkligheten att de inte ser och förstår att demokratins kärna håller på att ruttna när rädslan invaderar samhället?

Kanske kan orsaken sammanfattas i begreppet ”ekonomism”. Den nya ideologiska flodfåran där vilsna politiker, från allehanda håll, tycks ha hamnat.

Ekonomismen lär att människan är en ekonomisk varelse. Detta är, enligt trossatserna, den mest rationella och effektiva synen på människan. Den har växt fram som en del av den mekaniska världsbilden.

När vi människor blir reducerade till ekonomiska varelser är det fara på färde. Då börjar nämligen förnekandet av högre värden. Allt reduceras till en fråga om kronor och ören. Vi blir förlorade i värden som enkelt kan mätas i kvantitet och tappar de värden som har med kvalitet att göra. Sinnlighet, smak, doft och färg försvinner som målsättningar när djupare värden och människovärdet i sig förkrymps.

Människan är naturligtvis så mycket mer än en ekonomisk varelse. Vi människor är biologiska, sociala och kulturella varelser. Det är för dessa varelser av kött och blod vi gemensamt skall bygga samhället. För människor som älskar, gråter och skrattar. För människor med längtan, drömmar och med oändliga möjligheter att växa.

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR HÅLLBARHET

Om vi utgår från att människan är en biologisk, social och kulturell varelse så är det lätt att känna förvåning och t.o.m. avsky för det som nu händer. Fler människor drabbas av sämre livsmiljö, social stress och kulturell torftighet trots att förutsättningarna är större än någonsin att bygga det ekologiskt och socialt hållbara samhället. 

Men istället tillåts pirayorna leka och frodas utifrån villfarelsen att deras framfart har med demokrati att göra. Den reellt existerande kapitalismen har förödande likheter med den tidigare existerande socialismen - båda kränker människovärdet, om än genom olika metoder.

Jag har förstått att makthavande politiker uppfattar samhället som en marknad, världen som en marknad. Det är en av grundbultarna i ekonomismen. De ännu makthavande har glömt att Adam Smith, som kan betraktas som marknadsekonomins fader, byggde in ett antal förutsättningar för att marknaden och ”den osynliga handen” skulle fungera. Nämligen att de som agerade på marknaden inte ville skämmas för vare sig sina grannar eller vår Herre. 

Men det var för länge sedan. Nu, när marknaden är internationaliserad och anonymiserad, slipper vi skämmas eftersom vi aldrig ser dem vi lurar, bedrar och utnyttjar. Och skam inför vår Herre är det inte mycket bevänt med.

VEM BEHÖVER BLODIGA STATSKUPPER?

Någonstans på vägen till Nu inträffade en statskupp då pirayamentaliteten och någon sorts marknadsfundamentalism tog över. En oblodig statskupp i det tysta. 

Det första slaget föll redan 1985 när kreditmarknaden avreglerades på det att bankerna kunde visa sin totala avsaknad av kompetens och samhällsansvar. 

Det andra slaget utgjorde en långdragen process under vilken reglerna för valutaflöden monterades ner - plötsligt utgjordes 90 procent av alla penningflöden över gränserna av ren spekulation. 

Det tredje slaget föll i maj 1991 när regeringen gav klartecken till Riksbanken att knyta den svenska kronan till EU:s valuta, ecun. För att försvara kronans värde sattes ränta till 500%, massarbetslösheten ökade, småföretag slogs ut och statens finanser blev allt sämre. 

Effekterna av den s.k. skattereformen var inte heller dåliga: Många med höga inkomster fick så betydande skattesänkningar att de kunde låna ut pengar, mot hög ränta, till staten så att staten kunde bekosta de skattesänkningar som de just fått. 

Vem behöver blodiga statskupper, när de kan ske, utan debatt, i demokratins namn? Den som hävdar att Marknaden tagit makten är fel ute. Marknaden har inte tagit makten. Den har fått makten av de folkvalda.

DET NYA PRÄSTERSKAPET

Den politik som förs bygger inte på empati utan på ekonomiska nyckeltal. Den politik som förs bygger inte på att människor är sociala och kulturella varelser utan på tron att människor är ekonomiska varelser.

Den politik som förs bygger på att människan är till för systemets skull - inte på att systemet är till för människans. Staten behandlar människor som problem. Kommunerna uppträder som företag med köp- och säljprinciper.

Företag med etiska, sociala och ekologiska ambitioner slås ut på grund av att spelregler saknas. Eller av att de spelregler som finns medför att det som är socialt och ekologiskt hållbart inte blir kortsiktigt lönsamt. Till och med den gode kapitalisten går under - han eller hon stryps av Adam Smiths osynliga hand. Ekonomismen är den nya religionen, medan popekonomerna är det nya prästerskapet.

Eftersom politik någonstans handlar om människor, så låt oss fundera en stund över vilka människor som är de makthavande. Jag tror inte att det är onda människor som vill skapa ett samhälle där människor mår dåligt. Men det kanske är så att de som kommit upp sig i partierna, så pass att de har ett avgörande inflytande, saknar umgänge med människor som lever i ekonomisk och social stress. 

Kanske umgås de inte längre med familjer där man faktiskt måste välja mellan att köpa fotbollsdojjor åt grabben eller låta tjejen gå på den allt mer avgiftsbekostade kommunala musikskolan? Kanske är konflikterna, främlingsfientligheten, våldet och utanförskapet något de bara läser om eller ser som siffror i Statistiska Centralbyråns tabeller. 

Kanske har man inte suttit vid köksbordet och känt kylan, rädslan, ångesten. Kanske har man inte tid med annan verklighet än den egna som formas vid sammanträdesborden.

Jag tror att det är så enkelt i en tid när de gamla ideologierna inte längre räcker till. Därför är min dröm grön.

Om det oförutsägbara

Kan köpas här. I höst även hos handeln.

Så är det då dataintrång på Folkhälsomyndigheten. Det är vad man brukar kalla för "förutsägbar överraskning". Det är nämligen förutsägbart att allt som är uppkopplat kan - och kommer - att hackas.

Den nyutkomna antologin Om det oförutsägbara (Reid förlag) handlar i alla sin yvighet om det oförutsägbara och mitt kapitel handlar just om hur allt som är uppkopplat är utsatt för lågintensiv terror därför att det över tid kommer att finnas de som hotar att ta sig in överallt.

Den lågintensiva terrorn kan lätt övergå till högintensivt vanvett. När ska alla vi som är teknikfreak fatta vad vi håller på med - eller i vart fall vad vi bejakar? Var så säker, när de första självgående bilarna hackats och dragit iväg på egen hand - eller bara hackats för att ta reda på om familjen dragit på semester och huset är värt att plundra - kommer politiker och företagens ledare att påstå att de är överraskade, att de inte tänkt sig det. Trots att det är förutsägbart. 

 

Klassmedveten... tack Stockholms frihamn

När en av mina bästa kompisar tagit studenten – och jag hade ett år kvar – sommarjobbade vi i Stockholms frihamn. Kompisen, som tagit studenten, satt i solen med penna och papper och noterade hur många kaffesäckar jag, som ännu inte tagit studenten, lyckades få upp ur lastrummen. 

Han hade mer betalt än jag hade. Där han satt i solen och satte pinnar för varje säck jag och de andra som slet i lastrummet bar fram.

Där och då begrep jag. Att några får rejält betalt tack vare andras mindre betalda slit. Men jag lärde mig mer – sådant som komplicerade bilden...

Läs hela krönikan här.

My name is Webb, James Webb.

Gomorron! Ni som brukar titta in i arla morgonstund kanske undrat vad som hänt... Sov länge, ägnade
natten åt att dyka ner i senaste kunskapen om universum. Inspirerad av de igår presenterade bilderna från James Webb-teleskopet.

Historia är kul. Historia kan också vara magiskt. 

När vi via James Webb-teleskopet kikat ut i rymden ser vi ju bakåt i tiden. Det tar 1,3 sekunder för ljuset från månen att nå jorden. När vi kikar på månen ser vi den således som den såg ut för 1,3 sekunder sedan. Kikar vi på solen så ser vi den såg ut för drygt 8 minuter sedan.  Andromedagalaxen ser vi som den såg ut för nästan 3 miljoner år sedan. 

Och när jag tittar ner på mina fötter så ser jag dem som de såg ut för en liten stund sedan...

De mest avlägsna galaxerna på bilden ser vi som de såg ut för cirkus 13 miljarder år sedan, vilket var straxt före det som vetenskapen tror inträffade vid "Big bang", som sägs inträffat för 13,8 miljarder år sedan. 

Tittar ut i kosmos och konstaterar att vi människor är väldigt små i vårt lilla hem, som vi håller på att totalkvadda på grund av girighet och vanlig sketen dumhet. Citerar mig själv  - jaja, det är inte det snyggaste men tanken är att du ska länka vidare... - från det "Sommarprogram" som släpptes förra veckan:

"Vi kan samla varenda förhandlingsdelegation som finns men bör likt förbannat inte försöka förhandla med de planetära processer som gjort just vårt lilla klot i universum beboeligt för kolbaserade varelser som oss.

Vi kan skapa ekonomiska teorier, uppfinna finansiella instrument och låta bonden få en fru i teve hur mycket hen vill, men fattar vi inte att allt detta förutsätter respekt, varsamhet och ödmjukhet inför grundförutsättningarna för livet på vårt hem i universum så borde vi åtminstone inte kalla oss homosapiens. Den visa människan.

Därmed inte sagt att bonden inte skall få en fru eller man i teve om hen så önskar."

Programmet finns här:

Teater Tribunalens hemsida: https://mediafiler.tribunalen.com/.../Birger-Schlaug-6...

Spotify: https://open.spotify.com/episode/2eqDfDLigAooEOoyVaB756...

Soundcloud: https://soundcloud.com/tribunalen/birger-schlaug-6-juli-2022?in=tribunalen/sets/tribunalen-mittarsrapport-2022

Apple Podcaster: https://podcasts.apple.com/.../birger.../id1511765370...

och andra ställen där poddar finns.