Det här ska handla om dagens Centerparti och dess ledare. Och om varför MP lämnade regeringen.
Att ett grönt parti, med rötter i miljörörelsen, mitt under en klimatkris skulle administrera sänkt skatt på fossila bränslen är naturligtvis en bisarr tanke. Såväl i sak som ideologiskt och symboliskt. Varje uns av trovärdighet skulle raseras.
Varje krav på andra länder att ta klimatfrågan på allvar skulle te sig som rent hyckleri om ett grönt parti i ett av världens rikaste länder sitter i en regering som i praktiken ger signalen att klimatfrågan inte är på allvar. Man kan tycka att femtio öre hit eller dit är en skitsak, men signalen är allt annat än en skitsak.
Greta Thunbergs kommentarer - hennes "blablablabla" skulle svida. Lägg till det den interna frustration som skulle svämma över: hur i herrans namn skulle lokalpolitiker och valarbetare klara debatten på ett trovärdigt sätt i en valrörelse när sociala medier skulle översvämmas av kritik från alla håll...
Centerpartiets strateger är inte dummare än att de förstått hur Miljöpartiet skulle tvingas agera. De har aldrig sett med blida ögon på Miljöpartiets regeringsmedverkan.
Men det finns också andra skäl till att Miljöpartiet lämnat regeringen. Skäl som nog bygger lika mycket på sak som på känsla. Uppgörelsen med Centerpartiet om skogen - som trots språkrörens förnekande rimligen måste varit smärtsam för partiet - innebar att ökad makt för skogsägare i viss mån skulle balanseras genom att skjuta till betydande belopp för att köpa upp skyddsvärd skog.
De beloppen försvann omedelbart när regeringens budget föll. För miljöpartisterna måste det känts som om Annie Lööf levererade ett hånflin på temat “ni-är-blåsta”. Det raseri som flera tunga miljöpartister gett uttryck för är därför fullt begripligt.
Kom ihåg att Annie Lööf haft 62 dygn på sig att ta ställning till budgeten, hon flinar ur sig beslutet att avstå från att rösta på budgeten, som hon drivit rejäla steg till höger, några timmar före riksdagsbeslutet. Ett sånt totalt anskrämligt beteende bör medföra att inget annat parti vill ha med henne att göra.
För Annie Lööf är allt ett spel - det må det vara för många politiker men när spelet pimpas med beteenden som i sig är ett enda hånflin borde utvisning vara det enda rimliga. Tänk er själva att Torbjörn Fälldin, Karin Söder eller Olof Johansson betett sig så - nej, just det, det är en omöjlig tanke. De hade - oavsett vad man tycker om deras politik - heder i kroppen. Det saknar Annie Lööf.
För Miljöpartiets språkrör uppkommer en radda problem. Ett av dem är att partiledningen lyckades spela upp beslutet om klimatlag som en gigantisk seger. På den rödgröna regeringens hemsida kan fortfarande när detta skrivs, läsas: ”Varje regering har nu skyldighet att föra en klimatpolitik som utgår från de klimatmål som riksdagen har antagit, klimatlagen lagfäster att regeringens klimatpolitik skall utgå från klimatmålen”. Varje regering... Nu lämnar man för att en regering tvingas ta beslut som går stick i stäv med klimatlagen...
Klimatministern spädde tyvärr på när klimatlagen sjösatts: ”Från och med nu är det olagligt att prioritera bort klimatet!” Ingenting av det där är sant.
Partiets strateger ville blåsa upp klimatlagen som ett gigantiskt storverk. Vi som kritiserade detta - och till och med bad dom ta ner texten på hemsidan och sluta överdriva - ansågs som fiender som ville dom illa. När vi tvärtom ville dom väl.
Det var en absurd strategi att påstå att varje regering måste ta klimatfrågan på allvar, en M-SD-KD-regering behöver inte alls göra det. Språkrör borde sagt: det krävs starkt grönt inslag i regering och riksdag för att garantera att klimatlagen fungerar. Istället spelade man ner sin egen långsiktiga roll.
Men det gör inte Annie Lööfs agerande mindre föraktligt.
