 |
| De svartvita bilderna: Kata Dalström, Kerstin Hesselgren, Elin Wägner, Berta Wellin, Elisabeth Tamm. |
Visst är det vackert att vi ändå kommit ända hit. Regeringsunderlaget - i vart fall de som sett till att en kvinna blir statsminister - består av partier som alla har partiledare/språkrör som är kvinnor. De modiga från kvinnorörelsens barndom lade grunden - och mitt hjärta slår förstås mest för Elin Wägner.
Att regeringsunderlaget leds av kvinnor säger naturligtvis inte så mycket om politiken i sig, men det säger något som måste sägas till unga tjejer, till flickor. Och till pojkar och män.
Jag hoppas att ingen någonsin får uppleva det som hände när jag och Marianne Samuelsson, min dåvarande språkrörskollega, samtalade med en av Sveriges stora mediechefer.
Han berättade vad han ville ha framfört. Marianne ställer några konkreta frågor. Mediechefen vänder sig till mig och svarar. Marianne ställer några initierade uppföljningsfrågor men han fortsätter att titta på mig när han svarar. Situationen är absurd. Marianne frågar. Jag får svaren. Hade åtskilligt jag skulle vilja fråga och invända, men jag förmår inte.
Jag väljer att vara tyst för att se hur länge chefen för public-serviceföretaget har mage att bete sig som en fullfjädrad manlig fähund. Han lyckas ända till slutet, trekvart senare. När vi tar i hand och tackar för samtalet, avslutar han, riktad till mig, med några väl valda fraser om situationen. Oss bröder emellan.
Han tar pliktskyldigast Marianne i hand och lämnar rummet. Marianne och jag sitter alldeles tysta. Förundrade, förskräckta och förbannade över det vi nyss upplevt. Samtidigt var mötet en god lektion i samtidshistoria.
Nu må det väl vara slut med sådant. Eller?
Hur ser det då ut historiskt med kvinnliga partiledare i Sverige?
Centern var det första riksdagsparti som hade kvinnlig partiledare (Karin Söder) - en mycket kort period men ändå.
I Miljöpartiets första valrörelse var Ragnhild Pohanka frontperson och därefter har det - med undantag av ett halvår då Jan Axelsson var ensam - varit dubbelt "ledarskap" i form av språkrör.
Det första partiet som i Sverige hade kvinnliga partiledare var (dessvärre) Nordiska Rikspartiet (Vera Oredsson).
Det sistnämnda hade fått många av de kvinnor som stod på barrikaderna att må illa. I början fanns det en övertygelse bland flera av dessa pionjärer att kvinnor skulle rösta bort allt från militär upprustning till dominerande maktstrukturer. När det inte blev så reagerade t ex Elin Wägner med både sorg och bitterhet. Han var ilsken på att männen fått kvinnor att organisera sig i partiernas kvinnoförbund.
I samband med att Socialdemokraterna och Högern (som då hette Allmänna valmansförbundet) bildat kvinnoförbund, där kvinnor skulle få leka för sig själva medan männen tog besluten, skrev hon en essä i Tidevarv (1923) där hon motsatte sig ”ghettoiseringen”.
Hon kritiserade att kvinnor hänvisades till att skriva tidningsartiklar som riktade sig till kvinnor, att böcker skrivna av kvinnor riktades till kvinnor… Liksom hon kritiserade att ”svarta magistrar” i USA blev hänvisade till att läsa med svarta barn, att svarta tandläkare i Frankrike blev hänvisade till att laga svartas tänder.
"Kön och ras kan inte vara skäl för gränsdragning", skrev hon i Tidevarv (1923). Detta är bara en form av maktutövning som ”den vite mannen, härskaren som lagt jorden under sig” använder för att bibehålla förtryck, makt och egen vinning. Hon skrev: ”Det var en tid, då det blåstes i horn för den första kvinnliga läkaren, juristen och journalisten. Trumpeten skulle kanske ha blivit mindre livligt begagnad, om man då kunnat förutse, att deras efterföljare skulle hänvisas att öva sin verksamhet blott och bart i sin egen avskilda värld.”
Nu har det då kommit dithän att regeringsunderlaget leds av kvinnor. Att partierna främst röstats fram av kvinnor.
PS!För att undvika kommentarer som utgår ifrån att misstolka det jag skriver tar jag det en gång till: Nej, politiken behöver inte bli bättre för att kvinnor är partiordföranden och språkrör. Det är politikens innehåll som räknas.
Jag ser hellre en grön man som statsminister än en moderat kvinna som vill se mer kärnkraft och fler motorvägar, mer pengar till JAS-plan och mindre till bistånd, sänkta kapitalskatter och ingen förmögenhetsskatt så att nya familjeklaner kan växa fram utifrån den globaliserade sentida kapitalismens värdegrund medan prekariatet växer i den andra änden för att "effektivt" kunna leverera varor, stå till förfogande och städa under våra sängar när de rings in.
