En dag drog jag. För att klara flykten måste jag såväl stjäla som bedra. Det blir så när livet står på spel. Må jag bli förlåten.
Till slut hamnade jag i ett land där jag sökte asyl. Jag fick stanna i väntan på beslut, fick tillgång till skola, försökte lära mig språket som lät så främmande. Jag gjorde så gott jag kunde. Spelade på mittfältet i ortens bästa fotbollslag. Bodde hos Svea och Henry. Svea var bibliotekarie och Henry jobbade på en bilverkstad. Deras son blev min halvbror och deras dotter fick mig att skratta när hon babblade om allt som hänt på förskolan.
Människor klädde sig annorlunda, gjorde andra saker, alla hade bil och bodde rymligt, till och med barnen hade egna rum.
Så kom beslutet. Jag fick tillfälligt uppehållstillstånd. Tillfälligt. Jag visste inte vad det betydde. Fick förklarat att det inte var permanent. Ett ord till att lära sig. Kanske skulle det kunna bli permanent. Någon annan gång. Om inte skulle jag skickas tillbaka. Tillfälligt betyder ångest.
Jag sov inte på nätterna, skolkade från skolan, fick inte plats i startelvan. Svea och Henry överklagade beslutet. Efter ett år fyllt av ångest fick jag förlängt tillfälligt uppehållstillstånd. Jag visste inte att tillfälligt betyder förtvivlan.
Tappade lusten med skolan, tränade allt sämre och fick inte längre vara med i startelvan, det kröp oro i magen och jag fick allt oftare panikkänslor. Jag visste inte att tillfälligt betyder tortyr.
Jag hade lärt mig språket, fått vänner och nya ”föräldrar”, jobbade extra i bilverkstan och läste Pippi Långstrump för min ”lillasyster” som bubblade av skratt när uttalet ibland blev fel.
”Tillfälligt” betyder ångest, förtvivlan, tortyr. Jag visste inte det. Undrade om de som bestämde över mitt liv visste det. Och om de visste: Vad var de då för människor?
Jag blev vilsen. ”I pannkakan”, sa lillasyster. ”I pannkakan?” frågade jag. ”Ja, vilse i pannkakan säger pappa när jag inte vet vad jag ska göra …”
”Okej”, sa jag. ”Jag är vilse i pannkakan …”
Så kom beslutet. Det tillfälliga var slut. Jag skulle utvisas. Efter fyra år. Jag hade fyllt tjugo. Jag var vilse i pannkakan. Det slog slint. Jag visste inte att tillfälligt betyder panik.
Så vaknade jag. I min egen säng. Tidig morgon. Solen sken på uthusets skorsten. Ett par kajor byggde bo. Det luktade kaffe från köket. En mås skriade nere från fjärden. Det var skönt att vakna, slippa mardrömmen. Den hade återkommit några gånger. Till och med som mardröm kändes den som tortyr.
Utdrag från min krönika i Syre, som finns här.
