tisdag 13 april 2021

En mur som föll


Han satt bredvid mig och luktade surt. Vi flög över Skåne på väg mot Berlin. Jag kände  igen den sura doften från rädda timmar i Norra Latin. Han pratade  om sin gamla skola. Han var gammal nu. Han drack en flygflaska rödvin och jag påminde honom om att han  pratade om sunt förnuft på lektionerna. Han tryckte i oss Newtons lagar. Jag undrade varför han höll oss så helt utanför relativitetsteorin och kvantteorin. Kanske för att den nya fysiken krånglade till det till synes enkla som han kunde mäta?

Han hade  levt sitt liv och verkade bitter. Han kanske inte ens kom in i tamburen. Jag sörjde nte. Jag kunde inte sörja över den mannens ensamhet och bitterhet. Han må ha det. Ett rättmätigt straff, tänkte ag.

Jag skämdes för mina primitiva känslor. Jag skämdes ännu mer för att jag njöt av att den lärare jag avskydde mer än någon annan nu tvingats konstatera att jag blev nåt han aldrig trodde att jag skulle bli. Han hade förnedrat mig offentligt i klassrummet, hånat mig för att jag stammade. Han hade gjort år i skolan till ett helvete. Nu satt han där. Och luktade surt. 

Jag märkte hans rädsla och tyckte synd om honom när vi till slut steg av flyget på väg till var sin värld. Han vågade inte titta mig i ögonen när vi skiljdes. Hade han bett mig om förlåtelse hade han fått den. För själv hade jag fått en lättare ryggsäck att bära. Hat är nämligen tungt att bära.

Berlin var sig inte likt, en mur hade fallit också där.