Som ung hängde den i Växjötrakten. Det gjorde farsan också under några av sina ungdomsår. Han bodde hos sin moster. Hans mor var inte så intresserad av att vara mamma. Hon hade fått åka till Tyskland för att föda sitt "oäkta barn", vore väl skandal att föda i Uddevalla utan att vara gift kan jag tro. Så farsan var liksom gömd sex år, förmodligen hos sin pappas släkt i Tyskland. Pappan själv, min farfar Edward, jobbade dock kvar i en järnaffär i Uddevalla. Affären ägdes av den ofrivilliga mammans far. Som tydligen gillade Edward trots "olyckan" med den där graviditeten. Han övertog nämligen den lilla järnaffären och utvecklade den i rask takt. Den växte till sig och blev Eskilstuaboden. Fryntlige farfar Edward gjorde också annat i rask takt. Nämligen barn tillsammans med flertalet damer. Hans livslust var lika vådlig som hans bullrande charm, tycks det.
Klockan då? Jo, den hamnade så småningom på Dalagatan 40 i Stockholm. I mitt tonårsrum till och med. Där hängde den ändå tills sonen i familjen i Växjö, där klockan hängt i sin ungdom, kom resande från USA för att begrava sin mor. Han övernattade i mitt gamla, nu lediga, tonårsrum. Och mindes klockan. Och rördes till tårar. Så min farsa såg till att den skickades med båt till USA där den fick bo ändå tills det var tid för den rörde emigranten att begravas. I hans testamente stod skrivet att klockan skulle skickas tillbaka till Sverige. Så skedde.
Nu hänger den i köket härhemma. Varje hel- och halvtimme meddelar den att tiden är på rymmen. Och får en och annan gäst att hoppa högt första gångerna de hör den ljuvliga kyrkklocksdova klangen varje hel- och halvtimme. Om den räknar upp tiden vi får leva, eller ner tiden tills det är dags för begravning är väl en fråga om tycke och smak.
Vart klockan tar vägen därefter är, och bör vara, dolt för oss ännu levande. Bara den inte hamnar hos galna damen i SVT:s Trädgårdstider för då kanske den görs om till fågelholk.
