Min bästa julklapp när jag var liten bestod i en randig Djurgårdströja med nummer 11 på ryggen: det var Knivsta Sandbergs nummer under flera år. Morsan hade sytt tröjan. Knivsta var landslagman i fotboll, hockey och bandy. Ganska kort och satt. Alltid kämpande, alltid blårandig i hjärtat.
Så småningom blev den stora idolen Leif Chappe Eriksson. Elegant centerspelare, fantastisk passningsfot. Duon Leffe och Leffe (Skiöld som klokt nog lämnade AIK för att spela i Djurgården) blev radarpar.
Johanneshovs Isstadion, långt innan det blev tak på arenan. Dit drog morsan och jag när jag var liten för a
tt se Tumba Johansson. Starka minnen. Det kunde snöa friskt. Tumba tog pucken i egen zon, åkte stillsamt bakom egna målet, accelererade, publiken gick igång, Tumba drog solo den ena efter den andra, publiken tjöt, och så grundlurades motståndarens målvakt. Så elegant.
130 år. Mer än hälften av den tiden har mitt Djurgårdshjärta klappat för blåränderna. Från fem års ålder. Till sista andetag. Fånigt? Tja, det bjuder jag på i så fall. Livet består av stort och smått, viktigt och oviktigt, hjärna och hjärta, det är liv. Blårandigt är vackert. Om än inte i politiken.
I Wikipedia läser jag om vad jag numera håller på med: "Birger Schlaug föreläser, vid sidan av miljö och ekonomi, sedan början av 2000-talet om Elin Wägners liv, författarskap och filosofi. Han har också varit ordförande i Vingåkers Volleybollklubb samt är inbiten Djurgårdare."
Djurgården har 453 SM-guld totalt fördelat på 24 sektioner. I år får vi bland annat två nya i fotboll: cupen och allsvenskan. Allt är således som det ska vara.
