Bakom snorkighet kan finnas rädsla, bakom stelhet kan finnas värn av integritet.
Jag kände - pinsamt nog - avsmak för den bild som gavs av Ebba Busch i teve-serien Kommunalpampar för några år sedan. Ebba Busch framstod som - och tycktes göra det med stolthet och stort ego - hjärtligt otrevlig, taktiserande, frasmakande. Serie gick 2013. Bilden fastnade.
Så småningom blev hon partiledare för Kristdemokraterna, tog över efter Alf Svensson, jag satt i SVT:s Nyhetspanel och min spaning gick ut på att KD skulle tappa väljare pga sin nya partiledare. Jag hade fel. Ebba Busch blev populär. Där stod jag med lång näsa. KD växte i opinionen.
Men nu tappar partiet. Och jag förstår mer än väl varför. Alf Svensson triggade en del goda sidor hos kristdemokraterna, Ebba Busch triggar så många fler dåliga sidor. Skulle tro att Alf Svensson mår dåligt.
Nu tappar alltså KD. Det gläder mig. Eller som en vän uttryckte det: Gud hör bön. Det är ett på många sätt otäckt parti. Därmed inte sagt att alla kristdemokrater är otäcka, för det är de verkligen inte.
För övrigt är det nog inte bara Alf Svensson som mår illa. Det är det säkert många som gör. Skulle tro att Lewi Petrus - partiets grundare - skulle må än mer illa om han levt. För som det blev var det aldrig meningen att det skulle bli.
Om Annie Lööf dragit det gamla ekohumanistiska Centerpartiet till det parti som i ekonomisk politik står längst till höger så har Ebba Busch dragit KD till de tassemarker där de bruna träskens troll hör hemma.
För C och KD gäller att dessa partier var så mycket mer humana, solidariska och samtalande med tidigare partiledare. Lustigt nog var dessa män som ju enligt många är mer benägna att stå för hård politik. Nåja, är det en regel så finns ju undantag.
