Ekorren kilar uppför tallen, kajorna bygger bo i den skorsten som de får föda upp sin familj i, fjärden ligger blank, bofinken håller på med sitt upprepande tja-tja-tja-tja-tja-jag-kommer-från-Vingåker-jag. Tranparet har anlänt till tjärnen där de hållit till många år, grävlingen smiter under viltstängslet och en hare under grinden.
Eldar en liten stund i både kakelugn och gamla köksspisen för att hålla kajorna borta från boningshusets skorsten vars galler tycks ha kommit på sniskan - ett halvfärdigt ryggskott förbjuder mig att knalla upp och ställa tillrätta. Coronan kanske vi har i huset, svårt att veta. I så fall lika bra det bara sjukvården slipper belastas. Som tillhörande riskgruppen har jag fått smyga till livsmedelshallens bakersta kaj, ringt på ringklockan, en dörr har öppnats, ett ansikte tittat ut och viskat fram en fråga. Känns som om jag skulle köpa kokain. Jag fick varorna i fem papperskassar, trots att de fått plats i tre. Fick betala för tre men fick förklaringen något inlindad men med innebörden "äldre brukar tycka det är tungt med fulla kassar". Jag tänker: Vad fan tar du mig för, lille pjatt? Tror du inte jag kan kånka matkassar?? Så tar jag alla fem - två i vänster hand och tre i höger - och går lättejfullt, som om de inte vägde någonting, till bilen, pustar ut och langar upp dem i bakluckan, sätter mig bakom ratten och spritar händerna. Pjatten är inte synlig.
För övrigt är trälimmet slut, sådant beställs tillsammans med slippapper och lite skruv på bygghandeln och hämtas utanför - "meddela bilnummer, ha bakluckan öppen, så ställer vi in varorna utan att komma i kontakt med varandra" meddelades på hemsidan. Vinden över det större uthuset skall, med eller utan corona, panelas, inredas och få fönster mot skogen. Byggfirman körde ut allt material gratis till "de över 70 år". Man tackar. Med eller utan corona.Lena förbereder nästa års utställning i kungliga huvudstaden, om den finns kvar då. Livet går vidare, ända tills det tar slut. Trevlig påsk till alla bloggläsare!
