En stämningsbild från 1990 när partiet krisade som värst. Så här lät det i Grön Ungdoms tidning, Nisse Hult.
- Ansvarige utgivaren Peter Söderström hävdade att ”mp inte uträttat något av större värde iriksdagen”. Han fortsatte: ”Att försöka driva realpolitik utan att vara vågmästare är omöjligt eftersom (s) helst ser att det är tyst kring de gröna...”.
- Riksdagsledamoten och f.d, språkröret (1985) Ragnhild Pohanka förklarade:”Rikspressen är ointresserad. Jag upplever det som om pressen bojkottar oss jämt och ständigt...”
- Riksdagsledamöterna Åsa Domeij och Claes Roxbergh skrev: ”Nu är det halvtid och vi måste skärpa upp profilen i vår politik. Samordningen inom riksorganisationen är undermålig. Journalisterna har svårt att veta vart de ska vända sig. Politiska utskottet (partiet hade ännu inte någon partistyrelse) och riksdagsgruppen samarbetar långt ifrån effektivt.”
- Den ”gröne debattören” Birger Schlaug gick som vanligt fram med motorsågen, föga finkänsligt: ”Vem fan röstar på ett nytt parti med anonym framtoning om det låter, ser ut och luktar som vilket parti som helst. Och det är det partiet gör just nu. Jag ser ingen grön haka, jag hör inga gröna utbrott, jag känner inga gröna dofter. Åkte revoltandan ut i samma andetag som kostymerna åkte på? Kostymerna må vara förlåtna, men inte anpassningen.”
Jag undrar hur det låter nu i de inre kretsarna, hur många som egentligen vill att MP sitter i en ny regering, hur man ser på opinionsbildning och profil, vem som röstar på vad i de slutna rummen, hur krisfunderingarna går inför ett eventuellt extraval. Kan tänka mig att oron är lika stor som 1990, allt annat vore konstigt.
