Några månader före kongressen 1998 kom riksdagsledamoten Matz Hammarström in i mitt rum på riksdagskansliet och meddelade att han tänkte ställa upp som språkrörskandidat för att markera att han ställde sig till förfogande inför nästa kongress efter valet. Va bra, sa jag, om du ställer upp nu så finns det ju en kandidat och jag slipper.
Och jag menade det. Jag ville avgå. Det hade jag gjort redan något drygt år tidigare, men blivit övertalad om att stanna kvar över nästa valet. Så nu satt jag där - uttröttat och med valrörelsen som en stor svart vägg framför mig - och såg en öppning. Skulle jag, som verkligen ville avgå, ta offentlig kamp om uppdraget som rör när det fanns en som kongressen skulle tro ville bli rör? Visst skulle jag bli vald, men bara tanken att jag skulle ta kamp för det kändes helt absurt. För jag ville ju inte.
När Matz förstod att han, om jag drog mig tillbaka, skulle bli vald vek han undan. Så likt förbannat blev det såväl ett drygt år till som rör och en förbannad valrörelse till för mig.
