Så är vi snart inne i Mellotider och jag kommer att känna mig än mer utanför... Jag är totalt ointresserad av Melodifestivalen. När barnen blev för stora för att vara roade så fanns inte just något kvar. Så jävla tråkig är jag. Det är förstås helt OK om några vill vara med, jag känner massor med kloka (och en del mindre kloka) människor som gillar att vara tittare. Men jag fattar inte. Jag kan ju inte skylla på att jag skulle ha för fin och kulturell smak... visserligen gillar jag en del opera, klassisk musik men också de mest banala rocklåtarna.
Inte glor jag på Bonde söker fru, Präst söker nån - eller något av de liknande programmen heller.
När Alice Bah Kunke, kulturministern, uppmuntrade Grön ungdoms språkrör Hanna Lidström att vara med i Paradise hotel begrep jag mer än någonsin hur totalt otidsenlig jag är. En avdankad tomte, för att citera en yngling i Grön ungdom.
Som någon sorts "yrkesskada" gillade jag Vita huset, när det gick på gammelteve. Och de senaste åren har jag fastnat i en fantastisk fransk teveserie vars sjunde sjätte och sjunde avsnitt nu ligger på SVT-play. En liten fransk stad. Så helt gigantiskt bra.
Om människor och händelser i en liten fransk stad som ockuperas av tyskarna under andra världskriget, sjunde säsongen utspelar sig när freden har kommit och nya konflikter uppstår mellan gamla parter i motståndsrörelsen.
Serien speglar förtrycket, försöken att överleva med hedern i behåll, kampen, vad som är medlöperi och inte, problematiserar konflikterna, vilka som är goda och onda, hur strategier för att minska det ondaste reduceras till förräderi när freden kommit. Ångesten, hämnden, rädslan, glädjeämnen, de smarta som oljigt tar sig fram, de förnumstiga som tar åt sig ära, de kollektiva lögnerna, de ohyggliga vägvalen.
Totalt sextio timmar som varit underhållande, lärorika, berikande och skapade med respekt för den som tittar, fransk film när den är som bäst. Som den ofta är. SVT har sålt in den som "stor vardagsdramatik". Ja, så kan man säga. Bron, släng dig i väggen.
Det är märkligt, rent av tecken i tiden, att En liten fransk stad (Un Village Francais) som levererats av SVT i flera år, har behandlats med så stor tystnad av medier, kulturdebattörer och recensenter. Ett tecken i tiden att negligera en tidlös skildring på det sättet. Men så är den ju vare sig svensk eller amerikansk heller.
