Så har man då från MP:s ledning äntligen, efter det att medierna tagit upp frågan som jag skrev om häromdagen, yttrat sig i frågan. Anklagelsen från den utrikespolitiska talespersonen Pernilla Stålhammar har legat i ett FB-inlägg som haft enorm spridning och mötts med massor av likes för sitt innehåll utan att mer än fåtalet reagerat - inte heller från sådana som t ex Carin Jämtin (f.d. socialdemokratisk partisekreterare) och Per Gudmundson (ledarskribent i SvD) - på de våldsamma beskyllningarna om att miljöpartister på höga positioner, med rysskontakter, försökt stoppa henne i provvalet till riksdagslistan i Stockholm.
Problemen är två: dels anklagelserna i sig, dels att den utrikespolitiska talespersonen använt Metoorörelsen som kampanjvapen för att sprida rykten för att stärka sin egen position inför val till riksdagslistor genom att anklaga miljöpartister på höga positioner för otillbörliga kontakter med Ryssland - dessa människor skall, enligt Stålhammar, ha drevat mot henne inför provvalet.
Frågan som uppkommer är: kan man ha en person som sprider den här typen av rykten som sin utrikespolitiska talesperson? Hon har anklagat miljöpartister på ledande positioner för att vara säkerhetsrisker, men tycks vara en sådan själv.
DN skriver att man sökt mig för en kommentar men inte nått mig. Vet inte var man sökt mig någonstans, men så här kommenterar jag det i ett mejl till tidningen:
"Det var på tiden att partiet tagit tag i frågan, beskyllningarna har ju funnits ute länge utan att man från partiledningen sagt ett jota. Som jag anade tycks Stålhammars våldsamma anklagelse om rysskopplingar snarast vara uttryck för en personlig vendetta. Synd att hon utnyttjat den oerhört viktiga Metoorörelsen på detta sätt. Hade medier inte reagerat på mitt blogginlägg så hade väl ryktet fått fortsätta att snurra utan att partiledningen tagit tag i det, för det är ju pinsamt att den man valt att sitta i utrikesnämnden, och som är partiets kandidat till utrikesminister, far fram på det här sättet."
