Regeringen hävdar, i sin nya film om klimatfrågan, att varje kommande regeringen måste följa klimatlagen för att uppnå dess mål. Regeringen hävdar alltså att det går lika bra med en S-C-L-regering som med en S-MP-regering. Det går faktiskt fint med en M-SD-regering också för de som både ogillar klimatförändringar och invandring.
Tala om att skjuta sig i foten. Men eftersom Per Bolund, finansmarknadsminister, uppmanar sina följare på FB att sprida filmen så gör jag väl det...
Men nog tycker jag det vore mer rimligt om ett miljöpartistiskt statsråd hävdar att det krävs ett starkt grönt parti i riksdagen om det skall bli något med klimatpolitiken... Det är ju nämligen så att ingen regeringen behöver följa "klimatlagen" - det enda "straff" man kan få om man inte gör det är att Konstitutionsutskottet kan kritisera regeringen om det skulle finnas en majoritet i detta utskott som vill ge ett nålstick.
Vore det inte på sin plats att gröna statsråd och gröna språkrör någon enda gång vore företrädare för MP istället för i första, andra och tredje hand för den löfvenska regeringen? Vore det inte på sin plats att språkrör och statsråd slår fast att det krävs ett starkt grönt parti för att klimatlagen skall få effekt?
PS! Min artikel om klimatlagen, publicerad i Syre.
Så har också Sverige fått en klimatlag.
Den ingår i ett sorts klimatpolitiskt ramverk. Bland annat ska man genom
denna ordning hålla koll på hur politiken påverkar de klimatrelaterade
utsläppen.
Det låter bra. Faktiskt en återgång till
det som varit tidigare. Då kallades det för gröna nyckeltal. Dessa
infördes i statsbudgeten 1999 efter krav från Miljöpartiet, som då hade
inlett en budgetsamverkan med vänstern och den socialdemokratiska
regeringen.
Meningen var att de gröna nyckeltalen
skulle vara för evigt. Men i politiken är allt möjligt. Så när Alliansen
vann valet 2006 försvann nyckeltalen. En centerpartist var
miljöminister och en annan näringsminister. De gillade inte siffror som
kunde peka på regeringens oförmåga.
Det hade varit en kamp med
Socialdemokraterna för att få in gröna nyckeltal i finansplanen som
inleder statsbudgeten. Inte minst det nyckeltal som rörde koldioxid. Det
stora partiet ville nämligen att man skulle räkna på koldioxidutsläpp i
relation till BNP. Enligt den logiken skulle man kunna säga att
utsläppen minskade, bara de ökade något mindre än BNP.
Vi försökte, mer eller mindre ilsket,
förklara att planetens väl och ve inte hänger ihop med relationer mellan
utsläpp och tillväxt. I en partiledaröverläggning där jag deltog blev
det dålig stämning. Vad kan man lära sig av det? Jo, man ska inte vara
rädd för dålig stämning när man förhandlar med Socialdemokraterna. Att
behaga är en dålig strategi. Som vi ju sett en hel del av.
Klimatlag med hakar
Nåja. Nu ska
Sverige äntligen – två år efter Danmark och tio år efter Storbritannien –
således få ett klimatpolitiskt ramverk och en klimatlag. I syfte att
hålla koll på politikens påverkan på klimatet. Det är i grunden bra.
Men, vis av erfarenhet, finns anledning att påpeka att det kanske inte
alls blir bra. Det finns en hel del hakar. Flyktvägarna är redan
inbyggda.
Några basfakta:
• Syftet är att utsläppen av växthusgaser i Sverige ska minska med 85 procent fram till 2045 jämfört med 1990 års nivå. Låter ju fint.
• Då är det bra att veta att utsläppen i Sverige redan var 25 procent lägre 2015 än de var 1990.
• Ännu bättre att veta är att de svenska utsläppen snarare ökat när man ser till vår konsumtion.
• Det är nämligen så att i takt med att vi
blivit så pass rika att vi kan flyga till Thailand istället för att ta
mopeden till moster Berta i grannbyn så minskar våra utsläpp i Sverige.
Utrikesflyg räknas inte in i statistiken.
• Det är också så att i takt med att vi
lägger ner jordbruket och importerar mer kött från Danmark, Polen och
andra länder så minskar våra utsläpp i statistiken trots att de inte
alls minskar.
• Konsumerar vi prylar i allt snabbare takt minskar våra utsläpp, bara prylarna tillverkas i något annat land. Vilket de gör.
Vi lurar inte planeten
Ska vi leva upp
till det klimatpolitiska ramverket och dess klimatlag kan vi således
flyga utomlands mer än semestra inom landet, lägga ner det svenska
jordbruket och sluta köpa grejer som tillverkas i Sverige – för att
istället med gott samvete fortsätta att skada de planetära processerna.
”Så man kan väl säga att klimatlagen är
den minsta gemensamma nämnare man kunnat enas om – den behöver inte leda
till besvärande beslut. Och vad som är att uppfatta som besvärande
avgörs av den politiska dagsnoteringen. Men ingen ska förneka att det är
bättre en klimatlag än utan. Det kan bli bra. Men det behöver inte bli
bra.”
Vi lurar oss själva, men inte planeten. Och det är grunden i klimatlagen. Som gör att målen dessutom faktiskt är uppnåeliga. Är jag inte onödigt ironisk nu? Nej, tyvärr inte.
Vid presentationen av förslaget meddelade
klimatminister Isabella Lövin att ”det blir olagligt att prioritera bort
klimatet”. För en normalintresserad kan ju detta betyda att det är lika
olagligt som att begå ett allvarligt brott. Så är inte fallet. Straffet
kan bara bestå av en fällning i riksdagens konstitutionsutskott. Om en
majoritet i utskottet så anser vara önskvärt. Anser man det vara
önskvärt kan man gå vidare och begära misstroendeförklaring mot statsråd
som inte skött sig. Inom parentes kan nämnas att Annie Lööf just
meddelat att hon hotar begära misstroendeförklaring av ett helt annat
skäl. Nämligen om sittande regering inför flygskatt och kilometerskatt
för lastbilar. Det vill säga: statsråd kan utsättas för
misstroendeförklaring om de tar den kommande klimatlagen på allvar. Det
ska fan vara statsråd i ett sådant klimat.
Hanöbukten och brunkolet
Om vi nu redan
haft en klimatlag, vad hade hänt då? Hade regeringen fällts för att den
sagt nej till en sedan länge planerat vindkraftpark – som skulle ge lika
mycket el som två av de klassiska reaktorerna i Barsebäck – i
Hanöbukten? Knappast. Militären vill ju kunna öva som vanligt med sina
korvetter där. Och det finns ingen majoritet i KU som anser att
klimatpolitik är viktigare än korvetter. Om vi haft en klimatlag, hade
försäljningen av Vattenfalls brunkol kunnat leda till bestraffning? Nej,
de utsläppen berörde ju inte svenskt territorium.
Så man kan väl säga att klimatlagen är den
minsta gemensamma nämnare man kunnat enas om – den behöver inte leda
till besvärande beslut. Och vad som är att uppfatta som besvärande
avgörs av den politiska dagsnoteringen. Men ingen ska förneka att det är
bättre en klimatlag än utan. Det kan bli bra. Men det behöver inte bli
bra. Något som definitivt kan bli bra är det klimatpolitiska råd som
ingår i ramverket. Detta råd ska utvärdera de politiska besluten utifrån
hur de påverkar möjligheterna att nå nollutsläpp.
Visserligen sjösattes förra året ett
liknande råd – Miljömålsrådet, som också skulle kolla klimatpolitiken –
men det kan ju vara fint med flera råd. Miljöministern har nu ett råd.
Och klimatministern ett annat. Mycket råd blir det. Men grunden är det
klimatpolitiska rådet bra, så inget ont om det.
Rådet ska kunna lägga förslag på vad regeringen ska göra. Ett sådant råd
borde vara att ta större hänsyn till de verkliga utsläpp vi gör oss
skyldiga till genom vår konsumtion än till den statistik som visar att
vi släpper ut mindre trots att vi snarare släpper ut mer.
Redan i en tidigare utredning –
Klimatberedningen som kom 2008 – slogs fast att konsumtionens påverkan
på klimatet ”borde studeras”. Folkpartiers ledamot, Carl B Hamilton,
skrev i en reservation att detta var ett marxistiskt baserat feltänk (!)
baserat på ”en lära förvisad till doktrinhistorien”. Medan två av
ledamöter – Anders Wijkman (KD) och Maria Wetterstrand (MP) – antydde
att målet måste vara att inte bara studera utan också införa statistik
över vår verkliga påverkan på klimatet. Ingen av dem lär vara marxister.
Det kan bli bra
Det ska bli
intressant att se om den rödgröna regeringen vågar låta några som har
samma uppfattning i frågan som Wijkman och Wetterstrand ingå i det
klimatpolitiska rådet. Eller om det vore alltför besvärande. Vilket det
ju kan vara för ett land som numera klättrat till den tionde platsen på
listan över länder som gör störst ekologiska fotavtryck per capita. Men
vars politiker trots detta, nästan samfällt, låter meddela att vi
”ligger i fronten när det gäller klimat och miljö”.
Sägas ska att vi inte heller lyckats
speciellt bra när det gäller utsläppsminskningar ens inom våra egna
gränser. De har nämligen inte varit större än genomsnittet i EU för åren
1990–2015. När ni hör något annat – och det lär ni få göra – är det
lögn och förbannad dikt.
Slutsats: Det klimatpolitiska ramverket
och klimatlagen kan bli bra. Men de kan också missbrukas, förfuskas och
utnyttjas för att ge en falsk bild av verkligheten. Lägg därtill att det
kan gå med klimatlagen som med de gröna nyckeltalen. Stolta
deklarationer när de införs, sedan kommer vardagen och till slut
försvinner alltihopa ut i intet.
Är jag inte cynisk nu? Jo. Något har jag
ju lärt mig efter alla år i politiken. Nämligen att allt inte är vad det
synes vara. Men, för all del, också att det kan bli bättre än det
kunnat bli om det blev som värst. Om det finns en politisk majoritet som
vill. Eller tvingas.