Regeringen: MP behövs inte för klimatets skull!

Regeringen hävdar, i sin nya film om klimatfrågan, att varje kommande regeringen måste följa klimatlagen för att uppnå dess mål. Regeringen hävdar alltså att det går lika bra med en S-C-L-regering som med en S-MP-regering. Det går faktiskt fint med en M-SD-regering också för de som både ogillar klimatförändringar och invandring.

Tala om att skjuta sig i foten. Men eftersom Per Bolund, finansmarknadsminister, uppmanar sina följare på FB att sprida filmen så gör jag väl det...

Men nog tycker jag det vore mer rimligt om ett miljöpartistiskt statsråd hävdar att det krävs ett starkt grönt parti i riksdagen om det skall bli något med klimatpolitiken... Det är ju nämligen så att ingen regeringen behöver följa "klimatlagen" - det enda "straff" man kan få om man inte gör det är att Konstitutionsutskottet kan kritisera regeringen om det skulle finnas en majoritet i detta utskott som vill ge ett nålstick.

Vore det inte på sin plats att gröna statsråd och gröna språkrör någon enda gång vore företrädare för MP istället för i första, andra och tredje hand för den löfvenska regeringen? Vore det inte på sin plats att språkrör och statsråd slår fast att det krävs ett starkt grönt parti för att klimatlagen skall få effekt?

PS! Min artikel om klimatlagen, publicerad i Syre.

Så har också Sverige fått en klimatlag. Den ingår i ett sorts klimatpolitiskt ramverk. Bland annat ska man genom denna ordning hålla koll på hur politiken påverkar de klimatrelaterade utsläppen.

Det låter bra. Faktiskt en återgång till det som varit tidigare. Då kallades det för gröna nyckeltal. Dessa infördes i statsbudgeten 1999 efter krav från Miljöpartiet, som då hade inlett en budgetsamverkan med vänstern och den socialdemokratiska regeringen.

Meningen var att de gröna nyckeltalen skulle vara för evigt. Men i politiken är allt möjligt. Så när Alliansen vann valet 2006 försvann nyckeltalen. En centerpartist var miljöminister och en annan näringsminister. De gillade inte siffror som kunde peka på regeringens oförmåga.

Det hade varit en kamp med Socialdemokraterna för att få in gröna nyckeltal i finansplanen som inleder statsbudgeten. Inte minst det nyckeltal som rörde koldioxid. Det stora partiet ville nämligen att man skulle räkna på koldioxidutsläpp i relation till BNP. Enligt den logiken skulle man kunna säga att utsläppen minskade, bara de ökade något mindre än BNP.

Vi försökte, mer eller mindre ilsket, förklara att planetens väl och ve inte hänger ihop med relationer mellan utsläpp och tillväxt. I en partiledaröverläggning där jag deltog blev det dålig stämning. Vad kan man lära sig av det? Jo, man ska inte vara rädd för dålig stämning när man förhandlar med Socialdemokraterna. Att behaga är en dålig strategi. Som vi ju sett en hel del av.

Klimatlag med hakar

Nåja. Nu ska Sverige äntligen – två år efter Danmark och tio år efter Storbritannien – således få ett klimatpolitiskt ramverk och en klimatlag.  I syfte att hålla koll på politikens påverkan på klimatet. Det är i grunden bra. Men, vis av erfarenhet, finns anledning att påpeka att det kanske inte alls blir bra. Det finns en hel del hakar. Flyktvägarna är redan inbyggda.

Några basfakta:
• Syftet är att utsläppen av växthusgaser i Sverige ska minska med 85 procent fram till 2045 jämfört med 1990 års nivå. Låter ju fint.

• Då är det bra att veta att utsläppen i Sverige redan var 25 procent lägre 2015 än de var 1990.

• Ännu bättre att veta är att de svenska utsläppen snarare ökat när man ser till vår konsumtion.

• Det är nämligen så att i takt med att vi blivit så pass rika att vi kan flyga till Thailand istället för att ta mopeden till moster Berta i grannbyn så minskar våra utsläpp i Sverige. Utrikesflyg räknas inte in i statistiken.

• Det är också så att i takt med att vi lägger ner jordbruket och importerar mer kött från Danmark, Polen och andra länder så minskar våra utsläpp i statistiken trots att de inte alls minskar.

• Konsumerar vi prylar i allt snabbare takt minskar våra utsläpp, bara prylarna tillverkas i något annat land. Vilket de gör.

Vi lurar inte planeten

Ska vi leva upp till det klimatpolitiska ramverket och dess klimatlag kan vi således flyga utomlands mer än semestra inom landet, lägga ner det svenska jordbruket och sluta köpa grejer som tillverkas i Sverige – för att istället med gott samvete fortsätta att skada de planetära processerna.

”Så man kan väl säga att klimatlagen är den minsta gemensamma nämnare man kunnat enas om – den behöver inte leda till besvärande beslut. Och vad som är att uppfatta som besvärande avgörs av den politiska dagsnoteringen. Men ingen ska förneka att det är bättre en klimatlag än utan.  Det kan bli bra. Men det behöver inte bli bra.”

Vi lurar oss själva, men inte planeten. Och det är grunden i klimatlagen. Som gör att målen dessutom faktiskt är uppnåeliga. Är jag inte onödigt ironisk nu? Nej, tyvärr inte.

Vid presentationen av förslaget meddelade klimatminister Isabella Lövin att ”det blir olagligt att prioritera bort klimatet”. För en normalintresserad kan ju detta betyda att det är lika olagligt som att begå ett allvarligt brott. Så är inte fallet. Straffet kan bara bestå av en fällning i riksdagens konstitutionsutskott. Om en majoritet i utskottet så anser vara önskvärt. Anser man det vara önskvärt kan man gå vidare och begära misstroendeförklaring mot statsråd som inte skött sig. Inom parentes kan nämnas att Annie Lööf just meddelat att hon hotar begära misstroendeförklaring av ett helt annat skäl. Nämligen om sittande regering inför flygskatt och kilometerskatt för lastbilar. Det vill säga: statsråd kan utsättas för misstroendeförklaring om de tar den kommande klimatlagen på allvar. Det ska fan vara statsråd i ett sådant klimat.

Hanöbukten och brunkolet

Om vi nu redan haft en klimatlag, vad hade hänt då? Hade regeringen fällts för att den sagt nej till en sedan länge planerat vindkraftpark – som skulle ge lika mycket el som två av de klassiska reaktorerna i Barsebäck – i Hanöbukten? Knappast. Militären vill ju kunna öva som vanligt med sina korvetter där. Och det finns ingen majoritet i KU som anser att klimatpolitik är viktigare än korvetter. Om vi haft en klimatlag, hade försäljningen av Vattenfalls brunkol kunnat leda till bestraffning? Nej, de utsläppen berörde ju inte svenskt territorium.

Så man kan väl säga att klimatlagen är den minsta gemensamma nämnare man kunnat enas om – den behöver inte leda till besvärande beslut. Och vad som är att uppfatta som besvärande avgörs av den politiska dagsnoteringen. Men ingen ska förneka att det är bättre en klimatlag än utan. Det kan bli bra. Men det behöver inte bli bra. Något som definitivt kan bli bra är det klimatpolitiska råd som ingår i ramverket. Detta råd ska utvärdera de politiska besluten utifrån hur de påverkar möjligheterna att nå nollutsläpp.

Visserligen sjösattes förra året ett liknande råd – Miljömålsrådet, som också skulle kolla klimatpolitiken – men det kan ju vara fint med flera råd. Miljöministern har nu ett råd. Och klimatministern ett annat. Mycket råd blir det. Men grunden är det klimatpolitiska rådet bra, så inget ont om det. Rådet ska kunna lägga förslag på vad regeringen ska göra. Ett sådant råd borde vara att ta större hänsyn till de verkliga utsläpp vi gör oss skyldiga till genom vår konsumtion än till den statistik som visar att vi släpper ut mindre trots att vi snarare släpper ut mer.

Redan i en tidigare utredning – Klimatberedningen som kom 2008 – slogs fast att konsumtionens påverkan på klimatet ”borde studeras”. Folkpartiers ledamot, Carl B Hamilton, skrev i en reservation att detta var ett marxistiskt baserat feltänk (!) baserat på ”en lära förvisad till doktrinhistorien”.  Medan två av ledamöter – Anders Wijkman (KD) och Maria Wetterstrand (MP) – antydde att målet måste vara att inte bara studera utan också införa statistik över vår verkliga påverkan på klimatet. Ingen av dem lär vara marxister.

Det kan bli bra

Det ska bli intressant att se om den rödgröna regeringen vågar låta några som har samma uppfattning i frågan som Wijkman och Wetterstrand ingå i det klimatpolitiska rådet. Eller om det vore alltför besvärande. Vilket det ju kan vara för ett land som numera klättrat till den tionde platsen på listan över länder som gör störst ekologiska fotavtryck per capita. Men vars politiker trots detta, nästan samfällt, låter meddela att vi ”ligger i fronten när det gäller klimat och miljö”.

Sägas ska att vi inte heller lyckats speciellt bra när det gäller utsläppsminskningar ens inom våra egna gränser. De har nämligen inte varit större än genomsnittet i EU för åren 1990–2015. När ni hör något annat – och det lär ni få göra – är det lögn och förbannad dikt.

Slutsats: Det klimatpolitiska ramverket och klimatlagen kan bli bra. Men de kan också missbrukas, förfuskas och utnyttjas för att ge en falsk bild av verkligheten. Lägg därtill att det kan gå med klimatlagen som med de gröna nyckeltalen. Stolta deklarationer när de införs, sedan kommer vardagen och till slut försvinner alltihopa ut i intet.

Är jag inte cynisk nu? Jo. Något har jag ju lärt mig efter alla år i politiken. Nämligen att allt inte är vad det synes vara. Men, för all del, också att det kan bli bättre än det kunnat bli om det blev som värst. Om det finns en politisk majoritet som vill. Eller tvingas.