Spaniens diktator Franco var död. Själv var jag på väg till ett fackligt möte i Norrköping. Jag stannade bilen. Han är död. Tänk att man kan bli så glad över att någon är död.
Det är Franco jag tänker på när jag hör Marine Le Pen. Orättvist, skulle säkert hennes tillskyndare hävda. Tja, kanske det, skulle jag svara.
Men likt förbannat tänker jag på Franco när jag hör henne.
Och vad mer. Jag tänker på hur fort det kan gå. Hur fort en diktatur kan falla. Det räckte med att diktatorn dog. Men jag funderar också på hur fort en demokrati kan falla.
Jag hör Marine Le Pens tal efter första omgången i franska presidentvalet. Lustigt nog på väg mot samma mål som när jag för 42 år sedan hörde att Franco var död. Den här gången stannar jag inte. Jag blir inte glad heller. FORTSÄTTNING HÄR.
