Ibland uppträder anti-rasister som duktiga idioter för rasisterna sak. Vi fungerar ofta som sådana när vi försvarar, eller åtminstone tiger om, förhållanden som vi aldrig hade accepterat i "vår egen nära omgivning".
Det var så jag tänkte när jag hörde Feministiskt initiativs nyvalda partiledare Victoria Kawesa uttalade sig i Kalla Fakta för ett tag sedan. Det handlade om kvinnoförtryck. I områden där många som invandrat till Sverige bor. Kvinnor som känner sig som fångar i sitt eget hem. Partiledaren menade att det fokuserades för mycket på orten i sig eftersom det patriarkala förtrycket finns överallt.
Jo, det må vara aldrig så sant att patriarkalt förtryck i olika former finns, om inte överallt, så i vart fall väl utbrett över hela samhället oavsett ort. Men. Att förringa följderna av hederskulturer och tvångsgifte etc på detta sätt är att ge bilden av att man skall överse med "den andres" förtryck. Likställer ojämlikhet i styrelserum med att vara fånge i sitt eget hem. Likställer mäns oförmåga att städa med tvångsgifte. Det var naturligtvis inte så Kawesa menade, men det var så det så lätt kunde tolkas.. Och utnyttjades. Det tolkades som någon sorts tolerans.
Denna tolerans, ofta i något sorts gott syfte, ger rasister vatten på sin kvarn.
Hur många var det inte som kastade sig över pastor Åke Green när han uttryckte sig om homosexuella? Han är pingstvän och därmed lovligt byte för oss som deltar i den offentliga debatten... Hade han varit symbol för någon annan religion tror jag att många som angrep honom tassat fram mer försiktigt än det helhjärtade fördömande Green drabbades av. Lite mer överslätande. Är inte det ett drag av rasism också, liksom lite kolonialt på temat "vi kan inte ställa lika stora krav på dom som på oss, för dom vet inte bättre, har liksom inte kommit lika långt som oss upphöjda och goda"...
Finner ett visst dilemma i detta. (Jo, jag har skrivit om det förr, blivit kritiserad för det förr men det är värt en vända till...).
