Första maj. Falun. Nazister på gatorna. Försvarsministern talade också där, hävdade att nazismen inte är en åsikt utan brott mot mänskligheten. Så otroligt korkat sagt, nazismen är också ett åsiktspaket.
För mer än ett halvt sekel satt jag på en vind och röjde i gamla kartonger. Där hittade jag gamla nazistmärken, broschyrer med tal av Hitler och andra från Nazityskland.
Jag satt många timmar och läste, det ena mer vedervärdigt än det andra. Jag var vaccinerad mot nazism redan här jag gick upp på vinden den där dagen, men det som hände med mig däruppe var att avskyn mot alla former av kollektivism växte. Också vänsterns åsikter framfördes ofta i termer som "folket" och vad folket vill, tycker och tänker.
Så lustigt nog ledde den där dagen på vinden till att jag inte bara förstärkte min avsky för nazismen utan födde mitt avståndstagande för den vänster som hojtade - ibland med Maos Lilla Röda i näven. Förmodligen är det också därför jag aldrig kunnat identifiera mig som socialist. Det är ett ord som jag - rätt eller orätt - rent känslomässigt förknippar med kollektivism, vars djupaste grav är rasism.
Radikal fördelning, javisst. Blandat ägande, också statligt, javisst. Hårda nypor för att tygla kapitalismen, javisst. Förmögenhetsskatt, javisst. Men socialist, nej. Tänker inte ens ta i den spade som kan missbrukas och av bara farten gräva fram kollektivisens vidrigaste nylle. Rasismen. Det är ingen slump att flödet från de som identifierat sig som socialister till SD varit omfattande.
"De är inga riktiga socialister", säger då vän av ordning. Nej, det är möjligt, men de lever i en tankefigur där man talar om folket, vad folket vill. Och då sitter man på det sluttande planet. Socialist kan jag aldrig identifiera mig som. Trots att jag delar en del åsikter med de som gör så. Jag är grön. Punkt.
