 |
| Bild: Siri Lundström |
Torrfåror alltså.
De ligger där de ligger. Som högst verkliga symboler för statens överhet. I Lilla Lule älv är torrfåran lång. En mil och sju tunga kilometer därtill. Den brukar betraktas som Europas längsta. Stenöken. Skapad av det som startade som Kungliga Vattenfallsstyrelsen. Den statligt ägda överhet som numera går under namnet Vattenfall.
En torrfåra är en bit havererad älv. Vars liv skändats så till den milda grad att den fråntagits sin rätt att få bära minsta lilla vatten. Vattnet har tagits ifrån den för att via tunnlar tvingas i annan riktning. Allt för att ge mer elkraft. Kvar blir stenöken. Som i till exempel Lilla Luleälv.
I Jokkmokk, där den ovan nämnda torrfåran ligger, meddelar kommunalrådet att myndigheterna våldför sig på kommunen. Och han är ändå sosse. Så han är liksom del i hela det ideologiska paket som sett älvar som maskiner.
Så hade det inte behövt vara. Om statens förlängda arm haft ödmjukheten att bara släppa fram lite vatten i det som reducerats från älv till torrfåra. Bara en liten bråkdel. Bara för livets skull. Som en ödmjuk gest. Av respekt för de som bor i de trakter där svenskt välstånd skapats och som bidragit så mycket till att Sverige blev en välfärdsnation. Skogen, malmen och vattnet.
När kommunalrådet, som alltså är sosse, menar att staten våldför sig på kommunen så är det på intet sätt överord. Så har det varit länge. Med det som kallas Norrland. Baggböleri. Skövling av skogar. Dammbyggen. Gruvor. Vinster som forslats bort medan jobben dränerats.
Norrlands historia är både lång och sorglig. Axel Oxenstierna utropade i kolonial anda redan på 1600-talet att "i Norrland har vi ett Indien". En koloni inom det egna landets gränser. Med naturresurser att skövla, ursprungsbefolkning att förtrycka och löften att svika. Vinster att förflytta, stat och kapital hand i hand, eller snarare klo i klo.
Läs hela ledaren i ETC här.
