Vi putsar på de där förbannade maskerna och gör dem till roder för våra liv

Jag paddlar och timmarna rusar fram som vattnet kring fören, timmarnas malande rörelser väcker vågor av känslor som sveper genom medvetandet. Dofter, färger, ljud som lagrats i det inre återuppväcks.

Långt borta är den andra verkligheten, den yttre verkligheten där maskerna, som döljer tvekan, tvivel och längtan, byggs upp. De där maskerna som så lätt växer in i huden och förvandlar oss till något sämre än vi egentligen är.

Vi putsar på de där förbannade maskerna, hivar upp dem till segel och gör dem till roder för våra liv. Maskerna reducerar oss, gör att vi ägnar oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp, mer åt att glädjas åt andras fall än åt andras framgång, mer åt att sätta oss själva i centrum än de mål vi påstår oss arbeta för. Mer krig än fred, mer oro än frid.

Vi intar våra roller och glömmer att den enda riktiga rollen vi har är rollen som människa på den här lilla planeten i det stora kosmos. Vi försvarar det vi vet är fel, i byråkratins eller företagets eller organisationens tjänst förvandlas vi till rollspelande pajasar vars uppgift blir att leverera argument, svar och åsikter som vi har betalt för att leverera.

Den som vägrar är olydig. I rollen förväntas vi försvara värdlandsavtal, bedrägerier, manipulation, vad som helst. För partiets skull, för jobbens skull, för vinsternas skull, för hederns skull - ja, inte den egna hedern utan för den heder som kan kopplas till allt som egentligen inte betyder just någonting.

Kanske borde fler ta sig en natt i en kanot, under stjärnhimlen för att få perspektiv på det man gör, det man säger, det man intalar sig. Så man kan krypa ur den roll som man tilldelats, så man blir ärlig mot sig själv och det man tror på.

Om man nu längre tror på något. Om man inte växt ihop med rollen. Som företagsledare. Som prostituerad reklammakare. Som åsiktsproducent. Som oppositionsledare. Som gruppledare. Som statsråd.