Marken är för dyr för ungjävlarna

När jag som barn hamnade i Stockholm fick jag byta ut den stora skolgården, med träd och bollplan och springytor, mot en liten steril skolgård på ett tak. Det var förskräckligt. Men ett undantag. Nu är det på väg att bli  regel.

"Vi bygger miljöer vi kommer att ångra", är rubriken på en artikel i en urbant stationerad tidning. Stadsbarn som får tumla runt "bland konstgräs, betong, gummiasfalt" på en "utsläppsgård eller blåsig takterass". Så kan villkoren se ut för nya generationers stadsbarn, berättar Anna-Johanna Klasander, professor vid Chalmers. Vurmen för "den täta staden" slår till. Och: man kommer att ångra sig.

I Stockholm har små hårda utsläppsgårdar redan blivit standard för förskolor. Barns ytor blir snålare, fattigare och alltmer krympta.  Marken är för dyr för ungjävlarna, antar jag att stadsplanerare och vinstsyftade företag tänker.

"Forskarna levererar den ena studien efter den andra om utemiljöns stora betydelse för barns hälsa och välbefinnande" konstateras lakoniskt i artikeln. Men, marken är för dyr för ungjävlarna, tänker väl planerare och ekonomer och andra som fastnat i ekonomismens tanketräsk.

I Solnatrakten har man råd och utrymme för Nordens största shoppinggalleria, men i den nya kvartersstaden har man inte råd ens med utsläppsgårdar. Ungjävlarna är inte lönsamma. Så är det lite varstans där tillväxten jagas. Kombinationen byggherrar som vill tjäna pengar, kommunalbyråkrater som är fyrkantiga, politiker som är rädda och bostäder som fattas är förödande.

Suzanne de Laval, som är arkitekt och forskare, hävdar något så otidsenligt som att "en bostad är inte bara en lägenhet". Som om boende handlade om helhetsmiljö... Jo, jag tackar jag, sånt hade vi kanske råd med när vi var fattigare.

Men det ger ju tillgång till tätt urbant liv. Heter det. Men ropen på förtätning - framförda även av gröna politiker med usel kompass - skapar torftiga miljöer för barn. Elin Wägner - för att ta en i högen av människor som tänkt sig in i vad en människa, och då inbegriper jag olönsamma ungjävlar, är för något - skrev redan på 40-talet att livskvalitet också kräver öppna ytor, gräs, jord, lekutrymme för upptäcktsfärder i det som inte bara är dött utan också i sådant som är levande.

Inte bara att ungarna skall in i förskola innan de lärt sig gå, de skall leka där solen aldrig når. Dessutom ska de ha fullkomligt klart för sig att de, och deras företrädare i den offentliga debatten, inte är resursstarka nog att stå emot tekniker, byråkrater, ekonomer och budgetnissar. Hur räknar man så att en levande lekplats blir lönsam? Hur ett grönområde blir lönsamt? Räknar man långsiktigt och väger in helheten så kanske det blir lönsamt, men ingen jävel har tid med sånt, och skulle någon få för sig att göra det så skulle hen bli lika utfryst som den som granskar fejkade forskarrapporter på Karolinska.

Urbana liv behöver inte levas i skugga. Men det krävs ytor, avkommersialiserade ytor där solen når ner. Allmänningar, hört talas om det?

Vi bygger miljöer på ett sätt så att vi kommer att ångra oss, säger Klasander. Vad innebär det för barnen när man bygger så tätt att solen inte når in? Hur ska man förstå värdet av folkhälsa?

Äsch, säger en annan forskare, barn kan leka aktivt i skuggan. Ett lönsamt budskap, ungjävlarna ska inte ta utrymme från marknadsplatserna där tillväxten gynnas och människor gör sin plikt som medborgare i ekonomismens tidevarv: konsumera och producera.

Vad då leva? Vem har rätt att leva utan att var lönsam? Ungar och gamlingar är liksom onödiga, de är kostnadsposter. Ungarna kan visserligen växa upp till konsumenter av rang, men gamlingarna bör fortast möjligt förpassas till komposten. Om det fanns plats för en sådan. Kanske kan bli biogas som kan omvandlas till el för att driva LED-lamporna i Mall of Scandinavia. Kompost, biogas och LED - det är väl tillräckligt också för dagens gröna politiker som tappat kompassen och hamnat i den urbana skuggvärldens förtätningsträsk.