Enstaka flingor faller och katterna möter mig i grinden

Det var ett tag sedan sedan. Dagen innan julafton, en bra stund före gryning. Hade just skrämt en räv, hen var väl ovan att möta människor så tidigt på morgonen. Ett rådjur i gläntan. Så vackert.

Satte mig på en sten. Tänkte på en gång för länge sedan, för mer än 40 år sedan. Jag höll hennes lilla hand på väg genom skogen. Snön föll mjukt och varsamt. Bakom oss såg vi fotspåren. Ett stort par. Ett litet par.

Tydliga där vi nyss lämnat dom. Igensnöade bara tjugo meter bort. Minns hur jag tänkte då. 

Hur ska jag kunna släppa hennes lilla hand? Hur ska jag orka att hon växer ifrån mig, tar ställning på egen hand, tar främmande ord och formuleringar i sin mun? 

Jag trodde att det skulle blir bra formuleringar. Hon hade skogens sus och doften av nyregnad mossa i sig. Det är en god grund att stå på. Hon kunde sitta på en sten vid havet och bara titta, höra och känna när vågorna störtar mot land.  

Vi nådde vår utvalda gran. Jag högg den och vi vände hemåt. Hon klampar på. Kånkande på grantoppen. Snön lägger sig envist på de gungande grenarna.

- Det blir finare än glaskulor, säger hon. Hon torkar bort en flinga på nästippen. Flingorna smälter inte så fort nu längre.

- Du, pappa. Jag har tänkt på en sak. Den där miniräknaren du har. Jag räknade på den i morse. Jag räknade två plus sju. Och den sa att det blev nio. Det tycker jag är ganska duktigt. Den räknar nästan lika bra som jag.

Mer än fyrtio år sedan. Innan miljöpartiet fanns. Tiden då tippex var räddningen. Innan jag, utan några som helst förutsättningar, hamnade i en lika främmande som bisarr värld.

Enstaka snöflingor faller och katterna möter mig vid grinden. Alla tre. Vi går in och det luktar nybryggt kaffe.

God fortsättning på helgen. Tack för att du besökt bloggen också denna dag.