Skyddade verkstäder och konsten att ur dessa skaffa sig fantasilöner...

Det finns skyddade verkstäder. Även i finansbranschen. Ju mer skyddad verksstad man jobbar på, desto högre lön anser man sig vara betjänt av. Bankdirektörer till exempel. Staten garanterar deras verksamhet, risken för dem är minimal, själva kommer de ur eventuell krasch med miljoner på hand. Likt förbannat har bank-vd i dessa skyddande verkstäder groteskt mycket betalt. Dock har de lärt sig att ha en uppsyn som utgår från att de är värda alltihop. Det är dom inte. Tvärtom. 

Nu är det inte bara ena sidan i högfärdsnästet som har bra betalt. De som företräder medlemmar i organisationer som i högtidliga sammanhang talar om jämlikhet tar också för sig ordentligt för att motivera sig själva till att göra jobbet på allvar. LO-basen till exempel. Karl-Petter har en årslön på dryga miljonen. Varför?

Och Handels ordförande kör fyrdubbelt jämfört min sina medlemmar. Eva Nordmark i TCO anser sig inte kunna göra ett bra jobb om hon inte taxar ut 118 900 kronor i månaden. Och SACO-mannen förmår inte gå upp på morgonen och göra sitt jobb utan att bli matad med 40 000 i veckan.

De där som jobbar som chefer på snälla biståndsorganisationer typ Rädda Barnen och Röda Korset nöjer sig inte heller med normallöner för att rädda barn eller förmedla allmän hjälp till illa drabbade. Man anser att bössorna först skall fyllas med slantar som täcker rejäla löner på en nivå som är tre-fyra gånger större än en genomsnittlig svensk lön. Fast rent bokföringsmässigt sägs det vara "andra pengar" än bössornas.

En del miljöorganisationer betalar ut betydligt mer än snittlöner så att dess chefer kan konsumera sönder planeten. Den stora klimatförfattaren och talaren hade brådis för att hinna med flyget till Ängelholm-Helsingborg för ett tag sedan, hen skulle tala där... Jag blir så trött.

Partier som säger sig driva miljö- och klimatfrågor driver tesen att konsumtionsutrymmet skall öka kraftigt för lärare snarare än att deras arbetsmiljö skall bli bättre - och dessa partier ingår därmed i det partigäng som anser att status skall vara detsamma som ökat konsumtionsutrymme snarare än kortare arbetstid, mindre stress, bättre vidareutbildning, möjlighet till mer tid för samtal med kollegor.

Chefredaktörer vars ledarsida kritiserar bidrag för arbetslösa och sjuka får själva sin rejält tilltagna lön tack vara statens bidrag till tidningen... Nog kan man få chefredaktörer som brinner för jobbet så pass att inte lönen behöver vara flera gånger större än genomsnittslönen.

Riksdagsledamöter, statsråd och statssekreterare borde rimligen inte låta sig nöjas med de höga löner de har - de borde kräva minskad lön - om man samtidigt driver krav på ökad jämlikhet. Ingen skulle behöva gå från hus och hem om lönen sänktes till det dubbla av vad en genomsnittlig löntagare har i Sverige. Mig veterligen var det bara Jonas Sjöstedt som deklarerade att han inte avsåg att ta emot en hel statsrådslön om han skulle bli sådan. Det finns någon sorts heder i detta, den stärks av att Vänsterpartiet inte gjort ett stort nummer av det.


För det första tror jag att vi får dåliga chefer om dessa måste matas med fantasilöner för att orka göra sitt bästa på jobbet. För det andra tror jag att vi får dåliga företrädare för fackliga organisationer om dessa ges förmåner långt utöver vad dess medlemmar har. För det tredje tror jag att hyckleriet som uppstår när välgörenhetsorganisationer inte drivs av chefer som kan brinna för sitt arbete utan löner fyra gånger som stora som genomsnittet skämmer ut sina organisationer. För det fjärde tror jag att de som kräver dessa löner saknar inre trygghet och därmed snarast utgör en fara än en tillgång. För det femte tror jag att människor som anser att jobbet är ett drömjobb beroende på lönen inte förstått vad ett drömjobb är - ett drömjobb tar man för att jobbet i sig är intressant, utvecklande, ansvarsfullt och för att man brinner för det man skall göra. Lönen skall vara hygglig, men inte enorm.

Cheferna i SCA brinner inte för sina jobb, de brinner för att få personliga vinningar och är så små som människor att de måste spegla sig i arvodets storlek.

Nog skulle vi behöva en rörelse för sänkta löner bland de verkliga tolvtaggarna på den ekonomiska, politiska, "ideella" och fackliga marknaden... Orkar ingen gå i spetsen för ett synsätt som bygger på att status är annat än feta konton? Hur vore det om några av landshövdingarna  och några av statsråden bestämde sig för att föregå med gott exempel? Eller riskerar de att bli av med jobbet då? Skulle de bli alltför stort hot mot de andra?