Apropå kvinnodagen: "Människorna äro simpla, tycker jag..."

Det var många år sedan... det var grönt!

Kvinnodagen idag. Och igår betonade den rödgröna regeringens jämställdhetsminister att en feministisk politik är att heltid blir norm på arbetsmarknaden. Den rödgröna regeringen har ingen avsikt att sänka normalarbetstiden. 

Vidare hävdades, utan bredare analys, att den som jobbar deltid är förlorare. Att arbeta mindre än heltidsnormen gör således bara losers. Fri tid är på något sätt förlorad tid. Så tänker en modern jämställdhetsminister. Den som väljer deltid för att få mer tid med sina barn, eller sina intressen, eller för att hen vill, förlorar.

Mig veterligen har kvinnorörelsen tidigare drivit krav på sänkt arbetstid. Men det är ingenting som den feministiska rödgröna regeringen driver. Än mindre något som en borgerlig regering driver förstås. 

Vad värre: det parti som mer än något annat borde driva krav på sänkt arbetstid har lagt ner just den verksamheten och anammat arbetslinjen.

Det var länge sedan man på Miljöpartiets valaffischer kunde läsa Dela på jobben - sänk arbetstiden. Eller Arbeta mindre, lev mer. Att få höra dagens språkrör hävda att "lönearbetet bör avdramatiseras" lär vara en omöjlighet. Att lägga skatteförslag som innebär att deltid gynnas är inte att tänka på... Till exempel genom ett kraftigt höjt grundavdrag och mer progressiv skatteskala.

En av rösträttsrörelsens stora namn - Elin Wägner - varnade för att jämlikhet skulle likställas med att kvinnor skulle leva som män. När det snarare borde vara tvärtom. Idag skulle det medföra att fler män jobbade deltid, snarare än att fler kvinnor tvingas jobba heltid. 

Apropå rösträttsrörelsen. Finland var först i Norden när det gällde kvinnlig rösträtt. Sverige kom sist. Femton år efter Finland. Nio år efter Norge. Såväl liberalen Karl Staaf som Hjalmar Branting fegade nämligen ur. Något som såväl den folkpartistiska som socialdemokratiska historiebeskrivningen inte vill kännas vid. Om det skriver jag här.

En som beskrev historien rätt var just Elin Wägner. Och nu kommer några stycken som ni som läst bloggen länge känner igen... Men sedan sist har tusentalet nya tillkommit...

I Pennskaftet (1910) beskriver hon humoristiskt, rappt och ömsint hur idealism och lust driver ett antal kvinnor att arbeta för kvinnlig rösträtt. Men också hur motstånd gjorde sig hört från såväl överklassens som medelklassens och arbetarklassens kvinnor. Vad skulle hända med familjerna om kvinnan fick rösträtt? Hade man en bra man som förmyndare var det väl inga problem? Var det verkligen kvinnligt att behöva bekymra sig om politik? Och vad begrep arbetarrörelsens fattiga kvinnor?

Pennskaftet uppfattades som en av det årets främsta böcker. Den såldes bra, kanske för att den också kittlade genom att vara en, för sin tid, pionjärroman för en friare syn på kärlek. Men succén beror förstås också på att den är just rapp, ironisk och humoristisk med de typiska wägnerska oneliners här och var. Och dessutom var den mottaglig för män: Elin Wägner aktade sig noga för att lägga kollektiv skuld på män, och var noga med att i sina böcker - vars huvudpersoner var kvinnor - alltid se till att det fanns en och annan klok framtidsman. Hon vågade också beskriva rösträttsrörelsens inre liv, intriger, kompromisser och tvekanden.

Huvudpersonen, som kallas just Pennskaftet, är en ung självförsörjande kvinna som är frimodig, ettrig och slängd i käften. Hon arbetar som journalist på en tidning. Hennes vision är att både ha ett yrkesliv och att bilda familj - och förstås att kvinnor skall får rösträtt och ha samma rättigheter som män.

Pennskaftet försöker naturligtvis "omkoda" sin pojkvän från konventionell kvinnoföraktande ungkarl till feministiskt medveten man som finner det högst naturligt att som god kamrat torka disken efter kvinnomöten med allt från "socialdemokrater, slumsystrar och synderskor".

Elin Wägner är 26 år när boken kommer ut, hon har tagit stegen in i rösträttsrörelsen, men låter inte detta innebära att rörelsen beskrivs utan skönhetsfläckar. Elin Wägner fick en del kritik från delar av rösträttsrörelsen för att boken "väckte anstöt" och kunde förstärka bilden av att kvinnor som slogs för rösträtt var fallna...

Även hennes familj var bekymrad, och tog illa vid sig. Varken hennes far, hennes styvmor eller andra släktingar närvarade när hon gifte sig strax efter det att boken kommit ut och debatten var i full gång. Styvmodern skriver i ett brev: "Elin har haft en sällsynt framgång med sin sista bok, men vi äro ej förtjusta i den (-) människorna äro så simpla tycker jag...".

Från kyrkligt håll var kampen mot kvinnlig rösträtt lika hård som den sedermera skulle bli mot kvinnliga präster. Det dundrades från såväl predikstolar som från debattsidor.

Kyrkoherde Henrik Ringius är en av alla präster som dundrade: "Hur kan en sann kvinna arbeta för kvinnlig rösträtt, hur kan hon vara en gudfruktig kvinna, när hon är så blind att hon inte ser vilken ställning Guds ord anvisar kvinnan. kvinnor som engagerar sig i rösträttskvinnornas sak riskerar att bli ett mänskligt neutrum, som varken kan fylla kvinnors eller mäns uppgift i skapelsen".

En av de böcker som såldes mycket bra under den här tiden var Ernst von Wolzogens Det tredje könet. Där kan man bland annat läsa om kvinnor som kämpar för demokrati: 

"Dessa urvattnade manliga själar i smaklösa kvinnohöljen, vilka satt en omotiverad stolthet i att ha dödat kvinnans längtan inom sig... (-) och som försummar sina plikter mot naturen. Arma själar i skärselden, för vilka ingen bedjer... sådant är detta tredje kön som ammas upp av emancipationssträvanden."

Även från unga radikala författare var motståndet stort - man menade att det bara var fula, bittra och manshatande kvinnor som ville ha rösträtt. Hjalmar Söderberg skrev i sin debattbok Hjärtats oro (1909):

"Jag har aldrig träffat någon förståndig man som varit anhägare av den kvinnliga rösträtten. Och jag har aldrig träffat någon kvinna, som är mån om sin kvinnlighet, som brytt sig om saken."

Och så berättar han hur han sitter på ett café och tittar ut över ett dambadhus. Det kvinnor ha ser är vackra. Alla bortsett från en som "ser gräslig ut och är ful som fan: hon heter Maren. Hon ser förbanne mig ut som en rösträttskvinna."

Precis som idag handlar samhällsförändring om två saker: dels hantverket i beslutande församlingar, dels opinionsbildning. Det sistnämnda fick i stora stycken engagerade kvinnor och män - jodå, Männens förbund för kvinnlig rösträtt hade bildats, med bland annat Elin Wägners man i styrelsen -  själva stå för mot allehanda etablissemang som försvara den världsbild som utgjorde sin tids norm.

Av detta kan man lära något: att det alltid finns de som försvarar den norm som råder i ett samhälle, hur märklig normen än kan. Så var det då. Så är det nu. Som när normen är arbetslinje och att mer fri tid beskrivs som förlorad tid. Men lugn: det är en parentes i politikens historia. Kravet på sänkt arbetstid kommer att bli aktuellt igen. Även om en del partier tydligen måste göra omstart för att fatta.