Månen hänger där den ska.
Luften är ljum. Kajaken klyver vattenytan. Stilla. Tyst.
Jag har paddlat i timmar,
flytt från det som påstås vara min
verklighet för att finna det som är
min verklighet.
Det är nödvändigt, en form av
meditation. Så är det nu. Så var det förr. Då var det nödvändigt för att kunna se med ett annat perspektiv. För att kunna skala av det som syntes vara för att se det
som det verkliga var. Det där som jag tjatade om så partikamrater blev trötta på det: se med utanförperspektiv.
Solen har fallit från sin
molnfria himmel, lagt sig på vattenytan och sjunkit bakom synranden med ett
rödskimrande avsked. De långa skuggorna har knaprat i sig allt mer och till
slut har de slukat ljuset.
Mörker, ljus, ensamhet och gemenskap. Kylan drar in. Drar på en tröja till. Den svarta
siluetten bryts sönder av enstaka ljus från fönster långt därborta. Stjärnorna
kryper inpå som om himlen välver sig allt närmare vattenspegeln. Jag tycker mig känna doft av äpplen som om den sena medelåldern vill påkalla sin höstdoft.
Tiden lapar i sig den utmätta
tiden. Inte mycket att göra åt.
Därute under stjärnorna, i tystnaden, i de monotona rörelserna öppnas alla sinnen, och sorgen, smärtan, glädjen och livslusten befrias från dimmor och töcken, de ligger där nakna och kan betraktas som om de vore objekt på en utställning av ett... landskap.
Den största och mest
skrämmande klumpen som ligger där är rädslan för att bli sviken. Den växer för
varje gång det sker. Den vackraste och mest skimrande kristallen som ligger där
är tilliten. Den är såbar som en lövgroda under skalpellen.
Det är ett sårbart landskap
som föga lämpar sig för den politiska världen. Jag kan tänka mig att de flesta
människors landskap är ungefär likadant. Kanske de flesta av oss inte alls
passar för den politiska världen, vilket rimligen borde innebär att den
politiska världen borde förändras om vi vill ha en politik för människor
istället för människor för politik.
Jag är glad att jag lämnat den. Kan betrakta den på avstånd. Stänga av när det blir för mycket. Det tycks blivit värre. Hårdare. Än mer rollspel.
Jag minns hur det var. Hur nödvändigt det var. Att se den andra verkligheten. Den bortom retoriken, talen, kampen, duellerna och de intvingade formerna. När jag ville föra samtal blev det bara blev debatt. När jag vill säga något viktigt sa rubriken något annat. Det fanns aldrig utrymme för tvekan och tvivel och verbaliserade tankar längre än ingresser.
Så många journalister som sa sig veta vad jag pratade om fast de aldrig lyssnat. Kommentatorer som inte en enda gång lyssnat på vad jag pratat om kväll efter kväll i de där valrörelserna som de kommenterade. Hur kunde de kommentera något de aldrig hört - varför kommenterade de bara det som de förväntat sig att de skulle höra?
Jo, en gång hände det. Under alla år hände det en enda gång. Det var en journalist från Dagens Eko. En enda gång. Jag tycker mig minnas att han blev förvånad. Jag tycker mig minnas att reportaget blev bra.
De finns en annan verklighet än den verkliga. I den verkligheten byggs masker upp. Masker som döljer tvekan, tvivel och längtan. De där maskerna som så lätt växer
in i huden och förvandlar oss till något sämre än vi egentligen är. Vi putsar
på de där förbannade maskerna, hivar inte bara upp dem till segel utan gör dem också till roder
för våra liv.
Maskerna reducerar oss, gör
att vi ägnar oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp, mer åt att glädjas
åt andras fall än åt andras framgång, mer åt att sätta oss själva i centrum än
de mål vi påstår oss arbeta för.
Vi intar våra roller och
glömmer att den enda riktiga rollen vi har är rollen som människa på den här
lilla planeten i det stora kosmos.
Vi försvarar det vi vet är
fel. I byråkratins eller företagets eller organisationens tjänst förvandlas vi
till rollspelande pajasar vars uppgift blir att leverera argument, svar och
åsikter som vi har betalt för att leverera.
I roller
förväntas vi producera det ytligaste av pladder. De som söker makt utan att ha något att säga. De som skriver utan att ha något att skriva. De som betalas för att leverera i en tid när förståelse drunknar i information.
Att paddla under stjärnorna
ger perspektiv på tillvaron, krymper det uppblåsta och förstärker det verkliga,
det viktiga, det som betyder något den dag man måste ta farväl.
Jag paddlar under stjärnorna
timme efter timme för att nå runt och återkomma till
utgångspunkten. Solen börjar försiktigt flyta upp igen, skuggspelet börjar, jag
når fram till stranden där bilen är parkerad, bär upp kajaken och känner mig
åter fångad av den där overkliga
verkligheten man kan ta del av i teve.
Vattnet ligger fortfarande
stilla, men jag anar början av små krusningar. Och den söta doften av höstens
äpplen målar en rispa i hjärtat.
Läste den texten i bokform sommaren 2008 och mina dagsrutiner ser sedan dess annorlunda ut. Letade upp den här bloggen och ingen dag är riktigt som den ska innan jag fått dagens färska bloggdos.
SvaraRaderaAK
Snacka om POET - Schlaug Birger!!!
SvaraRaderaFantastisk!
AK, det är faktiskt inte boktexten, men delar av den.
SvaraRaderaMia
Så sant, uttryckte mig slarvigt, noterade förstås skillnaderna. :-)
SvaraRaderaAK
Ska vi inte tjata på Sveriges Radio att Birger får bli sommarvärd?
SvaraRaderaMia
Läser din blogg sedan länge. Såg dig också innan Springsteenkonserten i fjol där jag satt vid bordet intill. Skickade tysta, goda tankar åt ditt håll. Fortsätt skriv! Tack!
SvaraRaderaMika Holm
SvaraRaderaEn visa tillrätta, uppskattas!
Även åtta!
Ja, det är en fantastisk text. Och Birger är en fantastisk skribent. En sann humanist som hyllar det verkliga livet och ser villkoren och vardagen bortom den politiska arenan som han beskriver med sådan insikt och med en skvätt av förakt.
SvaraRaderaDet är lustigt kan man tycka. Birger funderar måhända att lägga sin röst på vänsterpartiet. Jag som varande vänsterpartist har alltid hävdat att vore Birger ett politiskt parti så är det där jag skulle lägga min röst.
Inte alltid för varje ställningstagandes skull, utan för humananismen, konsekvensen i analysen, förmågan att se större, det alltid lika sympatiska anslaget och den röda tråden - omsorgen om människan, naturen och framtiden.
Bästa hälsningar,
Ronny
Sommarprat som aldrig blev av..?
SvaraRaderaVar texten avsedd för radions sommarpratserie, men att något hängde upp sig?
Bra förslag från Mia att vi borde föreslå Birger till programmet Sommar.
Vackert.
SvaraRaderaAnonym 02:43: Nejdå, det var ingenting som hängde upp sig, jag har aldrig fått frågan. Om jag hade fått kanske det blivit en del sånt här prat...
SvaraRaderaHeja Birger! Fan, du är ju duktig.
SvaraRaderaTack för att du öppnar upp, först då kan vi dela och känna gemenskap :-)
SvaraRaderaVäldigt fint! Så pass fint att det öppnar upp för mer? Ur ljuv poesi föds tankar...Antar åter igen rollen som en stenbumling i en vacker trädgård. För poesins roll är för mig att vi ska öppna upp...
SvaraRaderaVår roll är att vi är människor?
Vad innebär den rollen? Innebär det att mineraler, växter och djur ska ta hand om oss? Eller kanske rent av tvärtom?
Månen hänger där den ska. Den har antagit sin "roll". Men vi då? Har vi förstått att vi också förmodligen har en roll? Har människan ett uppdrag?
Eller är det en slump att vi är här? Det har inte poesin lyckats utreda, lika lite som vetenskapen har det. Håller med Tom Strömberg, "Tack för att du öppnar upp, först då kan vi dela och känna gemensakap." Livet kan inte vara ett ensamt race...?
Om alla hade tid för meditation eller reflektion skulle vi också "hänga" där vi ska. Menar inte i köpcentrum.
Förstår att du inte fått frågan än Birger. Inte med "sånt här prat"...
Lisbeth
Så otroligt vackert Birger,känner ett enormt vemod, samtidigt ett stilla lugn, i glädje av igenkännande när jag läser texten.Tack!!!
SvaraRadera