Botaniska bilder - kan det va nåt?

Lindman: "Få växter är så förföljda, som denna".

En tung bok på drygt 500 sidor. Om bilder i floror. Kan det vara nåt? Tänkte jag när jag fick boken för att förbereda en intervju med författaren. Och det var nåt. Sträckläste. Om detta ganska aparta ämne. Författaren heter Gunilla Törnvall. Boken är hennes doktorsavhandling. Boken heter Botaniska bilder till allmänheten.

Ikväll 19.00 skall vi pratas vid i Kunskapskanalen i En bok, en författare.

Utgångspunkten är förstås Carl Lindmans flora. De flesta av er - oavsett om ni är intresserade eller inte - har sett åtskilliga av dessa bilder utan att ha en aning om dess historia, dess tillblivelse och dess upphovsmän- och kvinnor.

Bilderna lever fortfarande. Lindmans flora har drygt 100 år på nacken. Bilderna är till stor del norpade från floror med bortåt hundra år ytterligare på nacken.

Vad ser en bildexpert när hon ser på en bild av en tibast? Ni anar inte! Själv ser jag bara tibasten och får lyckliga vibrationer eftersom tibast på tomten är de första som blommar när vintern gett sig.

Självklart kan jag inte låta bli att ställa en och annan fråga också om 1600-talets stora olycksfågel - Olof Rudbeck. Han ville ge ut ett verk med världens alla växter...  Han fick ihop 7000 bilder. Trätryck. Skurna i päronträ. Tjugofem års arbete. Förvarade i Uppsala domkyrka. Men guden var honom inte nådig...

Vad hände förresten när Linné dök upp på 1700-talet? Tidigare hade rötterna haft en icke obetydlig plats på bilderna. Men nu? Flyttades intresset mer till befruktningsorganen? Vad betydde mikroskopets utveckling? Och, inte minst, hur sjutton kommer det sig att man kan få för sig att djupborra i ämnet blombilder? Jag menar, det måste ju finnas tusen roligare saker att doktorera i...? Trodde jag innan jag läst boken. Nu vete sjutton.

Kunskapskanalen tisdag 19.00

Repris vid midnatt samt onsdag 09.00

PS!
Carl Lindman har förresten varit lektor i naturhistoria på min gamla skräckskola Norra Latin. Höll man sig väl med någon i skolledningen kunde man få gå upp på vinden, kika på den egyptiska barnmumien som förvarades där - och i en låda fanns dessutom kuvert med bilder ritade av den stora Lindman.

Barnmumien är numera återbördad till Egypten - överlämnad med skammens rodnad på kinderna, får man förmoda.

Förresten: Norra Latin, med skolgård där man kunde spela fotboll och bandy, såldes till LO ett antal år efter det att jag tagit studenten men vägrat sätta på mig mössa i solidaritet med alla de som inte klarat den, utan gråtande fått smita ut bakvägen medan de väntande familjerna fått skämmas... Elever med fin stamtavla hade förstås lättare att ta sig ut framvägen vare sig de var värda det eller inte.

Nu är Norra Latin konferenscenter för folk som vill slå ihjäl några timmar på mer eller mindre meningslösa powerpoint-föreläsningar av hutlöst betalda män och kvinnor som berättar att man kan bli allt man vill bara man verkligen vill. Själva har de blivit rika på att prata strunt. För tjugofem tusen kronor i timmen eller så. (Nåt vettigt sägs förstås också på konferenscentret Norra Latin, men det är skam att ta bort skolgården där vi ungar kunde spela fotboll mitt i stan - det är ett skäl så gott som något att vara purken på LO. Att ersätta lummiga skolgårdar till rastplats för byråkrater borde vara straffbelagt.)

Senaste intervjuer: 
Med Jesper Strömbäck om regeringens Framtidskommissions nya bok - här.
Med Maria Sveland om hennes senaste bok Hatet - här.
Med Peter Santesson, chef på Timbro, om reformpolitikens strategier - här.
Med Po Tidholm om hans senaste bok Norrland - här.