Per Gahrton: "Vänsterns tak för politikerlöner ett politiskt självmål..."

Löftet om ett tak för politikerlönerna i Vänsterpartiet är ett utslag av klassromantik och ett politiskt självmål, hävdar Per Gahrton i gårdagens Sydsvenska Dagbladet. Och sedan ställer han frågan om/till Jonas Sjöstedt:  "Är det storslaget, folkligt, populärt, röstdragande? Jag tvivlar. Har någon hyllat honom? Ja, kanske de allra trognaste partikamraterna."

Okej, för att klargöra det hela så meddelar jag nu att jag hyllar honom. Trots att jag inte är vänsterpartist.

Jag hyllar honom av den enkla anledningen att Vänsterpartiets beslut om att ingen vänsterpartist skall få ut mer än 27.500 kronor i månaden för sina politiska uppdrag är konsekvent ur en rad perspektiv - bland annat det enkla, men provocerande, faktum att vi håller på att konsumera sönder planeten. Jonas Sjöstedt kan därmed vara trovärdig när han säger att konsumtionen måste hållas tillbaka för de med högre inkomster, att livet är större än lönearbete och att politiskt uppdrag är något som har ett värde i sig.

Allt det där trodde jag var miljöpartistiska och gröna värderingar. Men när partiets grå eminens och grundare numera kritiserar Sjöstedt för gröna värderingar finns det skäl att ännu en gång fundera över vart MP:s politiska sfär är på väg. Man tycks fortsätta kampen för att få applåder från tidningars ledarsidor snarare än bygga sina värderingar på grön grund. 

Dessutom: man kan leva mycket gott på 27.500 i månaden - Vänsterpartiets beslut gör ingen fattig, det handlar faktiskt om pengar efter skatt. Denna summa att leva för varje månad uppfattas tydligen som tagelskjorta för Per Gahrton och andra i samhället, men för flertalet människor i vårt land är det snarare guldkant. Förstår man inte det, så finns all anledning att göra precis det som Vänsterpartiet har gjort: markera en gräns för att påminna om att man lätt hamnar på ett sluttande plan där man ser på världen från sin egen prioriterade plattform istället för från den verklighet man sprungit ifrån.

I det nybildade Gröna Partiet - som bildats som en reaktion på det man med all rätt anser vara ideologisk förflackning i MP - har man för övrigt stadgar som innebär att ersättningar/lön inte skall vara högre än vad en medelinkomsttagare i Sverige har. En hållning som är lättare att inta för ett parti som ännu inte har några arvoderade politiker som genom beslutet måste sänka sin lön. För Vänstern kostar det otvivelaktigt på betydligt mer. Det är värt respekt, inte hånfulla utfall från gröna eminenser.

Nu skriver inte Per Gahrton inlägget i egenskap av avdankad politiker, utan som ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito. Vilket gör mig än mer förbryllad. En grön tankesmedja som anser att det är ett politiskt självmål att hålla ner konsumtionsnivån tycks mig minst sagt märklig. Är det möjligen så att även den gröna tankesmedjan är på väg att orientera sig mot någon sorts allmän hållen mittståndpunkt, precis som det parti som man är länkat till? Att söka sig till vad som för tillfället uppfattas utgöra "mitten" är att anpassa sig till vad andra anser, inte att stå för något. Begreppet "grönt" lyckas man verkligen reducera till intet i så fall. Det är tragiskt för mig som avdankat språkrör att behöva konstatera att andra partier uppträder grönare än originalet.

Per skriver vidare: "Lösningen på den radikala politikens dilemma är inte att de som väljs av folket tvingas jobba på halvfart genom lägre lön än alla de starka krafter de har emot sig." Förstår inte alls vad Per menar. Tvingas jobba på halvfart bara för att man har en nettoinkomst på 27.500 kronor? Vem säger att en undersköterska, lärare, eller sjuksköterska som får ut långt mindre än 27.500 kronor i månaden efter skatt jobbar "halvfart" bara för att läkare, konsulter och landstingsråd har mer än den dubbla lönen? Pers resonemang vandrar ju ut i bonusöknen, där högdjuren hävdar att de måste ha bonusar för att göra ett bra jobb. Jag blir alltmer förundrad över de värderingar som döljs bakom de gröna fasaderna.

Heder åt det parti som vågat markera mot jakten på mer och ständigt ökande konsumtion. När blir det palatsrevolt inom De gröna?