Hoppsan, TT missade Lillemets

TT skickade i slutet av förra veckan ut en artikel om vilka som kandiderar till att bli språkrör för Miljöpartiet när Maria och Peter avgår i vår. Två män, och fem kvinnor berättades det om. Men det gick lite väl fort för nyhetsmakarna, det var några timmar kvar på nomineringstiden och i sluttimmarna dök plötsligt Annika Lillemets upp som kandidat. Något som också SvD missat i dagens tidning.

Lillemets vilja att ställa upp måste betraktas som en smärre chock för partiets nuvarande ledning. Framför allt därför att valet av språkrör därmed allt tydligare inte bara handlar om person, utan än mer om politikens innehåll.

Lillemets är nämligen en outsider som är en insider. Sitter både i partistyrelsen och riksdagen. Och valdes till etta på riksdagslistan i mitt hemlän (Östergötland) - förmodligen tack vare sin radikalitet. Ja, radikal och radikal, om jag förstått det rätt så gillar hon De grönas partiprogram mer än den politik som partiledning och riksdagsgrupp fört de senaste åren. Således en verklig insider, om man ser till partiet, men en outsider, om man ser till den politik som partiet fört de senaste åren.

Sänkt arbetstid och kritik av tillväxtsamhället är några av profilfrågorna. Lillemets var dessutom en av dem i de grönas riksdagsgrupp som vägrade ställa upp på uppgörelsen som MP gjorde med Reinfeldt om Afghanistan häromsistens - skrev en bra DN-debattartikel om det.

Efter många år som kommunpolitiker på toppnivå (Linköping) inser hon, enligt en intervju för Svenskt Näringsliv, att det är problematiskt med vinst som drivkraft i vården och skolan.  Jag bockar, för det var aldrig meningen att MP:s vurm för friskolor skulle omfatta också vinstjagande bolag... Aldrig någonsin! Det är en av de mest absurda omtolkningar av politiken som de senaste åren skett i partiets nuvarande ledning.

Politiskt vägval

Det är helt uppenbart att det inte bara är person MP:s kongress har att ta ställning till när det gäller språkrör, det är lika mycket en fråga om vad i partiets politik som kommer att betonas. Ska partiet fortsätta att anpassa sig för att smidigt kunna återgå i blockpolitiken inför nästa val? Ska partiet betona eller tona ner frågan om sänkt arbetstid. Just Lillemets fick t ex skriva en enskild motion (tillsammans med Valter Mutt) i riksdagen för att få upp den fråga som tidigare varit en grön profilfråga! 

Ska man aktivt kritisera konsumtionssamhället och jakten på tillväxt? Eller ska man fortsätta, som under de senaste åtta åren, tona ner frågan? Ska man öppna upp för att svensk trupp skall både fortsätta och utvidgas till Afghanistan - eller ska man återgå till en politik byggd på mer av nedrustning och  icke-vålds-principer?

Som avdankat språkrör vet jag att partiprogram kan tolkas och presenteras på olika sätt, man kan välja prioriteringar och sätt att argumentera. Man kan som språkrör välja att retoriskt utgå från grön ideologi när man argumenterar - något som nästan helt försvunnit de senaste mandatperioderna. Begreppet "grönt" har avideologiserats trots alla års arbete med att skapa en ideologisk plattform som står ovanför den endimensionella rödgröna skalan. "Grönt" har reducerats till en fråga om natur, och partiet har därmed gått de gamla partierna till mötes.

Man kan tro på idén om friår, som är en djupt ideologiskt förankrad fråga utifrån en grön syn på människan som individ och samhället som kollektiv - Lillemets skrev en motion till riksdagen, men det blev ingen partimotion! - eller man kan tona ner och skämmas för idén som Peter Eriksson tycks göra enligt en intervju i Riksdag och Departement. Den nämna motionen - som Lillemets starkt ideologiskt pläderade för i riksdagsdebatten - skrevs även under av språkrörskandidaten Åsa Romson.

Hur som helst: Intressant blir det. På den kvinnliga sidan kandiderar en rad jätteduktiga politiker, med olika framtoning och, som det tycks, med olika värderingar.

Mikaela Valtersson, som bland annat chefen för Timbros medieinstitut Roger Poirier Matinsson talade varmt för i senaste Nyhetspanelen, är nog huvudfavorit, inte minst eftersom partiet fått nya medlemmar som kanske gillar den mer anpassade politiken istället för den som formellt är formulerad i partiprogrammet. Valtersson har varit en av de skickliga motorerna i det "nya" mer anpassad, eller om man så vill harmlösa, Miljöpartiet.  Mikaela skriver här om sin kandidatur på Newsmill.

Bodil Ceballos, som bland annat jobbat för en av partiets skickligaste politiker, Inger Schörling, i Bryssel innan hon blev riksdagsledamot, presenterar sig här på Newsmill. Jag har lärt känna henne som den som brinner för migration och globala rättvisefrågor, lite samma profil som Gustav Fridolin kan man tycka. Fast mer försiktig i sin retorik.

Gunor G Ericson lärde jag känna när jag var aktiv i Miljöpartiet i Sörmland, hennes profil är hälsofrågor och hon var den som, under våra år tillsammans i partistyrelsen, höll koll på varenda beslut - ibland kändes det som hon  hade koll på varenda bisats. Många år i landstinget i Sörmland, där hon kanske fick leva med ett och annat som fanns kvar i regionpartiets första landstingsprogram som jag var gravt inblandad i. Här skriver hon på Newsmill om varför hon vill bli rör.

Åsa Romson har varit djupt engagerad i Stockholmspolitiken och var också med en vända  i rikspartiets ledning redan då jag var språkrör. Minns henne som starkt miljöengagerad. Åsa har en blogg som jag följer med intresse. Skriver här på Newsmill om sin kandidatur. Mot henne talar, har jag förstått, att hon precis som både Gustav Fridolin och hans utmanare Joakim Pihlstrand-Trulp bor i Stockholm. Andra menar att hennes utbildning (miljöanknuten) utgör ett bra komplement till Gustav.

Tina Ehn - sitter i kulturutskottet i riksdagen - har även hon dykt upp på scenen. Engagerat inte minst i jordbruksfrågor. Jag känner henne inte alls, mer än att jag förstår att det är modigt att ställa upp som kandidat.

Akko Karlsson, engagerad karismatisk och verbal outsider som inte sitter i riksdagen men har några år i partistyrelsen. Hon är den jämte Annika Lillemets som tycks känna starkast för vikten av grön ideologi och samhällskritik. Presenterade sig på Aftonbladets debattsida under rubriken Att leva är mer än att konsumera. Träffade henne första gången i höstas då jag vara på en föreläsningsturné i Kalmar län, bland annat i Miljöpartiets regi. 

På den manliga sidan finns, förutom Gustav, Joakim Pihlstrand-Trulp, som har skrivit fyra intressanta och läsvärda blogginlägg om varför han kandiderar. Dessutom har han i ett debattinlägg i Aftonbladet redovisat sin kandidatur. I likhet med några av de kvinnliga kandidaterna tar han avstamp i frågor som är system- och strukturförändrande: sänkt arbetstid och konsumtionskritik. Han nämner också min baby - grön skatteväxling - vilket ger guldstjärnor i min gröna bok...:-) och driver ett klassiskt grönt resonemang om indefiniering och utdefiniering.

Gustav Fridolin blir vald, vilket också hans motkandidat ödmjukt påpekar, men lär få finna sig i att hans utmanare kommer att få fler röster än de flesta förståsigpåare tror. Gustav är kompetent, har massor av erfarenhet trots ganska låg ålder, och är den som skall efterträda Maria Wetterstrand som grön fixstjärna. Det låter kanske larvigt, men ett parti som haft en av Sveriges mest populära politiker som frontfigur lär behöva växla över till någon som medierna är införstådda med att de gillar och respekterar fullt ut redan från början... Annars blir glappet för stort, medierna börjar jämföra med hur bra Maria var. Maria avgår i tid för att dessutom inte hinna hamna i medielogikens motreaktion på temat "hon var bättre förr". Den man lyft har man behov av att så småningom såga. Gustav presenterade sig i Expressen, på ett sätt som bara Gustav kan.

Hur nytt är partiet bland gräsrötterna?
Anders Wallner, som kandiderar till ny partisekreterare, påpekar på sin blogg att partiet fått åtskilliga nya medlemmar sedan partiprogrammet skrevs och att språkrör som håller fast vid "gamla" gröna ståndpunkter kan få problem.

Detta är ett påpekande som verkligen låter sig göras. Den till blockpolitiken anpassade politik som MP fört de senaste åren har förmodligen uppskattats av dem som nu valt att bli medlemmar, medan de som ogillat att de gröna suddat ut sin profil kanske lämnat partiet. Ett nytt parti, om man ser till politiken, har därmed vuxit fram. Ett parti som tycks acceptera den rådande världsbilden snarare än att skapa opinion för att förändra den. Mikaela Valtersson hade aldrig kunnat bli vald till grönt språkrör ens för fem år sedan, idag är det fullt möjligt.

Exempel på den nya de-facto-politiken finns i bland annat detta inlägg i riksdagen. Det vill säga i en tid när allt fler internationellt pekar på att miljö- och klimatfrågan bara kan lösas genom att minska konsumtion och arbetstid berättar MP:s ledamot (Mikaela) att partiet inte alls vill göra det som Anders Borg påpekar: sänka arbetstiden. Mikaela, som är en skicklig politiker och en tung medlem i den innersta kärnan, driver naturligtvis ingen egen politik, utan har givetvis fått godkännande av majoriteter i både partistyrelse och riksdagsgrupp för de positionsförändringar som skett.

Kan man vara språkrör utan att sitta i riksdagen?
Kan man vara språkrör utan att sitta i riksdagen? Erfarenheterna är inte goda, men mycket har hänt sedan detta skedde senast - läs gärna om det i Backspegel, del. 7 och 8.

Det avgörande är kanske ändå  inte om man sitter i riksdagen eller inte, utan hur man kommer in i de inre cirklar som bildats av tjänstemän och enskilda politiker. Denna inre cirkel har formats av de avgående språkrören. 

Självfallet är det en tuff uppgift att ta sig in, men en nödvändig uppgift om man vill förändring. Det är förstås enklare att ta över om man redan är inne i maktens sfär, om man varit med att utarbeta den politik som partiet de facto driver och som man nu vill överföra till ett nytt partiprogram som i så fall kommer att ha ganska lite gemensamt med partiets tidigare program.

I den inre cirkeln existerar inte, som det tycks efter analys av valrörelsen, krav på friår, sänkt arbetstid eller ens grundläggande grön konsumtions- och tillväxtkritik. Därför behövs det förändring, om inte det gröna partiet skall cementeras som ett harmlöst parti, om än trevligare än sossarna, för fortsatt cementering av tillväxt- och konsumtionssamhälle. 

Att efterträda Maria - och att vara ett grönt svar på Obama

Det är för övrigt ingen lätt uppgift de nya språkrören får. Att efterträda Maria är att jobba i uppförsbacke. Maria avgår medan hon ännu har den gröna glorian kvar, och att efterträda innebär att i medierna jämföras. Jag vet hur det är, jag efterträdde Per Gahrton efter valet 1985... Att efterträda en ikon är inte lätt...:-)

Gustav får det inte heller lätt, han får samma problem som Obama. Alla som gillar honom utgår från att han har samma idéer som de själva, man bygger sina egna drömmar på Gustavs axlar. Därför kommer många att bli besvikna när det visar sig att Gustav inte alltid tycker som man själv. Nåja, allt det där vet förstås Gustav, och är det någon som kan klara av det så är det han. Hans inställning till den fördummade blockpolitiken låter befriande - han tycks, till skillnad från nuvarande språkrör, inse att politik inte bara består av det parlamentariska hantverket utan också av opinionsbildning. Var det något som upplevde att ens klimat- och miljöfrågan lyftes av MP i senaste valet? Nähä. Och det trots att partiet hade en av Sveriges mest mediala politiker i fronten!

Vem som blir spåkrör avgörs på kongressen. Och där kan mycket hända. Förra gången partiet bytte rör så anmälde sig den vinnande manliga kandidater samma morgon som kongressen inleddes...

(Några tillägg i texten har gjorts 23 mars - bland annat fanns inte Tina Ehn med i orginaltexten)