Böcker om intellektuell Pippimarodör och DDT-fan...

I

Det har kommit ut en antologi, Det var ingen tjusande idyll, om den gamle akademiledamoten Gustav Hellström.

Den recenseras förtjänstfullt i SvD av Carina Burman. Ni som följt den här bloggen - och min Elin Wägnerblogg - kanske minns (nja, varför skulle ni göra det?) att det var denne man som klingade i glaset under Nobelmiddagen 1948 och sa:

"Doktor Paul Müller! Ni framstår som mänsklighetens välgörare! Ni behöver ett helgons ödmjukhet för att undvika att drabbas av övermod!"

Doktor Müller hade fått Nobelpris för sin upptäckt av DDT. Elin Wägner,också hon ledamot av Akademien, hade redan sju år tidigare varnat för följderna av kemikaliesamhället och den naiva drömmen om att kunna utrota skadeinsekter. Hon skrev om detta redan i Väckarklocka (1941). Och kände nog en kall bitterhet över Hellströms ord.

I likhet med Elin Wägner drabbades Hellström av sin faders missnöje. Författare, var väl ingenting att bli... Gustav Hellströms bröder däremot "vann en respekterad ställning i det borgerliga samhället och gjorde den klassresa som fadern drömt om". Och när revanschen kom, genom att han blev invald i Svenska Akademien, var fadern redan död. För Elin Wägner gick det så långt att fadern inte ens kom till hennes bröllop med John Landquist - släkten var generad och chockad över hennes tidiga böcker. Och när hon i sin tur - trots sin Väckarklocka - blev invald i Akademien var också hennes far död.

Liksom Elin Wägner skrev Gustav Hellström en roman som fick grannar att bli upprörda. Hellströms skärgårdsroman "Storm över Tjurö" upprörde människorna på Utö "till den grad att Hellström aldrig mer kunde återvända till sitt sommarställe". I Elin Wägners roman Åsa-Hanna (som gav henne De Nios stora pris) beskrev hon några dramatiska händelser från sin bygd. Än idag kan det talas med bitter min om detta i trakterna norr om Växjö...

Hur som: Är boken om Hellström lika bra som Carin Burmans artikel om boken, så är den bra.

Så till nästa, lätt galna, intellektuella gigant...

II

John Landquist är kanske mest känd för bloggläsarna för att under en period varit gift med Elin Wägner. Det var inget vidare äktenskap.

En del känner säkert också till att han var politisk redaktör för Aftonbladet och sablade ner Pippi Långstrump i en recension 1946. Han menade att Pippi var sinnessjuk... Hur som helst: I SvD recenseras den relativt nyutkomna biografin över denne koleriska herre under rubriken Intellektuell gigant i helfigur. Läsvärd!

Själv har jag skrivit om hans nazisympatier, och hur Elin Wägner hårt kritiserade honom för detta. Man kan förresten tänka sig att då Elin Wägner skrev Släkten Jerneploogs framgång, som kom ut 1916, uppstod en del diskussioner vid köksbordet hemma hos paret Wägner-Landquist. När Elin Wägner skrev den starkt pacifistiska romanen legitimerade hennes man det "militära vanvettet" genom att gräva skyttegravar i Uppland.

När Elin Wägner och Johan Landquist skiljt sig formellt - efter att levt som skiljda ett bra tag - hade han redan ägnat en del kraft åt olika älskarinnor. Bland annat Maria von Platen, som också haft ett förhållande med Gustav Hellström. Hon hade ett förhållande med Hjalmar Söderberg också. Det var han som skrev Hjärtats oro, i vilken rösträttskvinnor målades ut som fula och misslyckade, och som Elin Wägner svarade på genom sin Pennskaftet...

Nog med skvaller och fakta för idag.