Farsan, utan akademiska betyg, hade rätt...

Så har då vetenskapen, denna gång i form av akademiskt välutbildade forskare inom läkarvetetenskapen, kommit fram till att det inte funkar så bra att mäta febern genom att stoppa en termometer i örat eller i munnen.

Jag minns att min far, som hade en termometerfirma, var djupt upprörd när sjukhus började efterfråga muntermometrar. Han vägrade att sälja dem. Tappade hellre kunder än sålde skit. Han hade nämligen gjort ett mycket enkelt experiment, ett sådant där som verklighetens folk lätt kan komma på: Han testade fem muntermometrar fem gånger var och konstaterade, utan minst akademiska betyg, att de slog olika nästan varenda gång.

Experimentet tog mindre än en timme, krävde ingen läkarrock och inte minsta betyg från något universitet.

Osäkerheten och mätfelen meddelades sjukhus etc, men de tog ingen notis om saken. En lätt kolerisk äldre man, en simpel småföretagare utan examen, var väl inget att ta på allvar...

Nu har man då på universitetssjukhuset, genom en så kallad studie, kommit fram till samma sak som farsan. Studien presenteras i Läkartidningen.

Farsan var noga, varenda rumstermometer, fönstertermometer etc kontrollerades - han drog in till företagets lokal vid fyratiden på morgnarna för att själv stå vid kontrollborden och kolla varenda termometer för hand, innan de anställda kom. Jag såg inte mycket av honom när jag var barn.

Konkurrenterna var inte lika noga, sålde billigare. Och när olika kedjor, t ex Järnia, bildades tappade ABES-termometrar marknadsandelar. Kedjornas uppköpare struntade högtidligt i att några procent av termometrarna visade fel. Ungefär som sjukhusen.

Om farsan skrev jag förresten i Svarta oliver och gröna drömmar. Här kommer ett kort utdrag, vilket dels avslöjar att jag som barn lekte med kvicksilver (vilket möjligen kan förklara att det gick som det gick...), dels kanske förklarar varför jag var så enveten när det gällde att ändra turordningsreglerna så att småföretagaren skulle få möjlighet att skydda två anställda innan dessa regler skulle gälla:

Min farfars far var tråddragare. Han hette Louis, kom från fransk-tyska gränsen och var en erkänt skicklig yrkesman. Han fick erbjudande om arbete på Gunnebo Bruk och flyttade till Sverige. Han fick barn, jag minns Karl som kunde bygga klockor, Elsie som kunde baka äppelkaka med vin och min farfar Edward som gjorde barn med allehanda kvinnor förutom att han sög i sig råa ägg, hängde äggskalen på krokar över sängen och hade en kraftfull basröst.

Min far föddes i synd. Hans mor fick inte föda i Sverige utan fick vara så god att hålla sig undan, ty släkten ville inte skämmas. Undan fick hon hålla sig i Tyskland, där min far fick stanna kvar - undanhållen från omvärlden på det att ingen måtte skämmas. Till slut blev det för mycket för farfar, som gärna gjorde barn men som inte hade något emot att ta hand om en del heller. Han tog hem sin son och skaffade en hushållerska, som snart blev med barn. Denna gång blev det ett anständigt bröllop med godkänt avlad efterkomma. Hur stor den biologiska släkten är vet jag inte, häromåret dök det upp en till som resultat av farfars frustande manlighet.

Min fars del av släkten var väl inte riktigt lika fin som den genom farfars äktenskap legitimerade delen. Det var dugligt folk som blev överläkare och docenter. Far övertog farfars lilla firma i termometerbranschen istället. Han slet som småföretagare ofta gör, långt mer än facket skulle godkänna för anställda. Tidiga morgnar, sena kvällar och var dessutom så utplånande snäll när det gällde att ta hand om vinddrivna existenser. Många anställdes för det begränsade jobb som skulle göras, eftermiddagsfika med fralla med både ost och medwurst på, semlor till alla och glass när det var varmt. Varenda termometer som lämnade firman kontrollerade min far egenhändigt - de lades ut i kontrollrum på kvällarna och kontrollerades oftast innan de anställda dök upp på morgnarna. Far blev alltmer utkonkurrerad av de som inte hade en tanke på att varenda termometer skulle kontrolleras. Han fick låna en del pengar av sina vänliga och äktenskapslegitimerade bröder och lyckades betala tillbaka den stadiga skulden först efter oljekrisen då folk var som galna efter termometrar som kunde bekräfta rumstemperaturen - fastighetsägarna ville bevisa att det minsann inte var så kallt när folk gnällde medan hyresgästerna ville bevisa motsatsen. När skulden var betald tändes, för första och enda gången, stearinljusen i den magnifika ljuskronan i vardagsrummet.

Min mor kontrollerade febertermometrar genom att lägga ner knippen, med gummisnoddar om, i tempererat vatten, kontrollera att de visade exakt rätt och att de var lätta att slå ner för hand. Tiotusentals febertermometrar slog hon ner genom åren, sittande vid matbordet i vardagsrummet. Där låg det också burkar med kvicksilver som jag gärna lekte med. Mamma var egentligen utbildad sjuksköterska, hon längtade ofta tillbaka till sjukvården men som god hustru åt småföretagare var det inte att tänka på. Hon var född i Växjö.