Bättre Nobelvinnare i medicin 2009 än 1948...

Medicinpriset har delats ut. Bra val den här gången. Annat var det 1948. Då gick medicinpriset till dr Paul Müller. Kan ni gissa vad han fick priset för?

Svar: DDT.

Under Nobelmiddagen reste sig akademiledamot Gustav Hellström och höll ett tal till Müller. Han sa bland annat: "Doktor Paul Müller! Ni framstår som mänsklighetens välgörare! Ni behöver ett helgons ödmjukhet för att undvika att drabbas av övermod...".

DDT beskrevs i pristalet som ett undermedel, en välgörare, en räddare i nöden som var "praktiskt taget ofarligt för människan". Jordbruksmark hade redan besprutats flera år och nästan alla trodde att skadeinsekterna skulle utrotas en gång för alla. Det kunde man också läsa i svenska jordbrukstidningar.

En som inte trodde det var Elin Wägner.

Elin Wägner, som 1948 själv satt i Svenska Akademien och således var kollega till Gustav Hellström som höll middagstalet, kände sorg. Hon hade redan åtta år tidigare i sin bok Väckarklocka varnat för tron på kemikalier som världens frälsning. Hon skrev:

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle ha haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.”

Elin Wägner var dessutom övertygad om att insekter skulle anpassa sig till kemikalier, att de skulle bli resistenta i takt med att giftet hamnade i näringskedjorna. Nobelfesten blev således ingen fest för den då svårt sjuka Elin Wägner, ett stort mått av bitterhet och besvikelse kände hon över naiviteten som präglade den framväxande kemikaliesamhället. Hon skrev:

"Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren är jordens barn som vi och att det är till nytta för människan att leva i samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kan samarbeta med naturen istället för att motarbeta den."

Rachel Carsons bok Tyst vår, kom ut nästan 40 år efter Elin Wägners Väckarklocka. Båda böckerna möttes med en blandning av tystnad, hån och förlöjliganden. I min essä om Väckarklocka skrev jag bland annat:

"Carsons bok möttes med ilska från forskarsamhället. Hon hånades, inte minst i medierna, för att hon var biolog och kvinna – inte kemist och man. Hennes hysteriska kärringprat hotade utvecklingen. Elin Wägners kritik hade snarare mötts med generad tystnad. Om man kommenterade så valde man att inte förstå vad hon ville ha sagt. Det var inte politiskt korrekt att hävda att jakten på ”ekonomisk utveckling” skulle driva fram ett samhälle där miljö, djur och människor skulle fara illa. Det var inte politiskt korrekt då. Det är inte politiskt korrekt idag heller. Hon varnade för den eviga tillväxten och skrev: "Inte ens om vi skulle simma i bruksartiklar, som tillverkats vid löpande band, skulle vår längtan efter ett rikare liv bli tillfredsställt.”

Hela essän finns här. Elin Wägner hade, om hon levat, glatt sig åt att priset i år gick till två kvinnor och en man - för upptäckt som kanske kan stoppa just den sjukdom (cancer) som Elin Wägner själv dog av någon månad efter Nobelfesten. Debatt om DDT:s påverkan för att förhindra malaria pågår.