Min far var sängliggande i ett par år. Hade drabbats av diabetes och följdsjukdomar, förutom att åldern tagit ut sin rätt. Han hade ont, smärta. Klar i huvudet.Min mor hade hjälpt honom med det mesta, bostaden hade förvandlats till ett vandrarhem där ständigt ny vårdpersonal dök upp.
En natt när jag fanns i bostaden ropade han på mig, vi satt och pratade. Ljusen från gatubelysningen kastade skuggor in i rummet, de rörde sig i takt med vinden därute.
Vi hade inte något starkare förhållande, min far hade arbetat som småföretagare hela sitt liv och hade inte haft tid med sin familj. Vi hade aldrig talar om något djupare, kanske om någon film ibland eller om fotboll eller om företaget. När vi inte grälat om politik. Närhet? Nej, inte alls.
Den där natten bad han mig om att få en spruta.
För han hade så ont. Han var trött och kanske aningen förvirrad. Han sa att han hade så ont, att han ville få slut på det. Han bad mig ringa efter en spruta.
Jag gjorde det. Jag ringde. Han tackade mig. Han log. Och tackade mig. Hans ansikte fick liksom ro. Jag förstod att han trodde att jag ringt efter en spruta som skulle få honom att få avsluta livet.
För första gången i mitt liv upplevde jag att han var tacksam mot mig, och att han ville prata. Han var lycklig, han trodde att jag ringt efter en dödsspruta, men det var förstås bara en vanlig spruta med smärtstillande morfin.
Så kom en sjuksköterska, gav honom sprutan och han tittade på mig med ett konspiratoriskt leende, han sa tack än en gång. Han blundade och somnade. Några minuter senare var han död. Han hade just innan dödsögonblicket tittat upp, med stora ögon och med ett leende på läpparna. Han tittade på mig och han utstrålade ett enda stort Tack.
Det kändes märkligt att bli tackad för något som jag inte gjort.
Det jag vill ha sagt är att lycka också kan vara att få avsluta sitt liv. Detta har gjort min inställning till dödshjälp mycket mer problematisk än jag tidigare hade, då jag erfarenhetslös hade självklar uppfattning om vad som var rätt eller fel, att dödshjälp i alla lägen var fel.
Ju längre man lever, ju större erfarenhet man får, ju mer komplicerat blir livet. Det var lättare när allt var svart och vitt...
”Ju längre man lever, ju större erfarenhet man får, ju mer komplicerat blir livet. Det var lättare när allt var svart och vitt...”
SvaraRaderaHelt rätt!
Tänk, om du nu kunde praktisera detta även på din ”miljösyn”! Där ser du nämligen just i svart och vitt, vilket alla läsare kan konstatera.
Håller med dig - livet och alla frågor blir mer och mer komplicerat när man får större erfarenhet!
SvaraRaderaDet är en fin berättelse ur livet som du berättar.
Min mamma fick passiv dödshjälp. När hon var klar och med tackade hon nej till all behandling för sin sjukdom. När hon sen blev sämre och gick in i dimman togs vätskeersättningen bort av läkaren och inget sattes in för att förlänga livet och det gjorde att döden kom fortare än den hade gjort om hon fått vätska osv.
Läkaren ansåg att det så tydligt var hennes vilja fast hon nu var oförmögen att uttrycka den.
Fint tycker jag.
//ninni
Jag är också kluven till dödshjälp, kan förstå att svårt sjuka, på sitt yttersta och med mycket smärtor vill ha dödshjälp.
SvaraRaderaJag har försökt sätta mig in i de holländska lagarna, men är ingen expert. Vad jag reagerar på här är att dödshjälp använts när människor "är trött på livet", dvs lider av någon form av ålderdomsdepression, inte sällan har de också tidigare i livet lidit att depression. Inte helt olikt det tyska exemplet Birger skrev om häromdagen. Det är psykiatrisk hjälp de människorna behöver, men också praktisk, dvs god omvårdnad.
Men jag undrar om inte gamla i alla tider har varit rädda för äldrevården? Rädda för att beroende av andra, som inte är deras närmsta anhöriga.
Att hela vårt samhälle är "rädd för att bli gammal", gör det naturligtvis inte lättre för gamla människor.
Ja, alla vill bli äldre, men ingen vill bli gammal.
SvaraRaderaDet ideala sättet att lämna denna värld, är väl att leva frisk och få bli mycket gammal, för att sedan dö lika kry, genom att bara somna in utan någon påverkan annat, än att kroppen är utsliten.
Har man dessutom tron/förvissningen, att varje levnad är en länk i en oändlig
kedja, så kanske karmans alla faser känns extra meningsfulla. Möjligen även för den, som åldras med sjukdom och elände?
Gröna tankar
Gröna tankar...
SvaraRaderaTänk vad ni religiösa gör det lätt för er. Ni för in ett element av TRO, och vips är alla problem lösta!
Javisst, Anonym 14:41, låter det inte mysigt?
SvaraRaderaGröna tankar
Jag tycker man ska få dödshjälp om man vill det. Om samhället har dåliga ideal - visst, men då ska vi ändra samhällets ideal och inte börja med att neka människors rätt till sina egna liv. Väldigt egoistisk att tänka på vad man själv vill i sådana situationer, framförallt när man inte ens är anhörig till vederbörande.
SvaraRaderaSenaste kommentaren var min.
SvaraRaderaGröna tankar...
SvaraRaderaMysigt? Jag vill kalla det självbedrägeri.
Häftigt att ta upp denna debatt. Jag kan också rekomendera filmen Gråta med ett leende. En fantastisk film som bode ligga till grund för en rejäl debatt om livsfrågor. Någon har hävdat att det var en pr-film för aktiv dödshjälp men samtidigt problematiserades filmen ytterligare i de sista sekvenserna. Oerhört starkt! Att skriva ett dokument om att man vill avsluta sitt liv den dag man blir beroende av andra, kan visa sig vara ett ställningstagande som inte alls är giltigt den dag man väl hamnar där.
SvaraRaderaVi tycks glida bort en aning från dagens ämne. Men om det tillåts, så kan följande tillfogas: Av de troende krävs att de bevisar något, för att inte kallas självbedragare. Av ateisterna krävs inget bevis alls.
SvaraRaderaPs.
SvaraRaderaRåkade visst säga i ett eget inlägg om bloggtorka att Birger fn. bara kör repriser.
Tar tillbaka det.
Detta är ett jätteviktigt ämne, som måste diskuteras.
Apropå vad Anonym 19.51 säger om filmen, så var det en dokumäntär på holländsk TV för ett tag sedan om en man och hans fru som hade skrivit på ett gemensamt intyg om att de ville ha aktiv dödshjälp om de blev obotligt sjuka.
När mannen senare blev svårt sjuk ångrade han sig. Eftersom mannen fortfarande ansågs vara relativt klar, men inte kunde tala, ville läkaren en sista gång försäkra sig om att detta var patientens yttersta vilja. Oförmögen att kommunicera på annat sätt tog patienten intyget i sina händer och rev sönder det. I slutändan handlade det om att frun hade svårt att se maken lida, medan han själv inte längre var rädd för att låta sjukdomen ha sin gång och dö en "naturlig" död.
Jag ser det som ett exempel på att det inte är svart eller vitt, precis som Birger säger, utan mycket mer komplicerat. Att ha "rätt till sin död" låter så enkelt, men är det det?
”Av ateisterna krävs inget bevis alls”, skriver Anonym 20:18.
SvaraRaderaMen, vad skall ateisterna bevisa? Det är ju de troende som sitter med bevisbördan.
Kloker: Jag försöker basera min miljösyn på den forskning som finns. Sålunda skrev jag den första debattartikeln om klimatfrågan i början på 80-talet. Sedan 20 år tillbaka hade nämligen en växande del av forskarsamhället diskuterat frågan. Tyvärr kommer ofta samhällsdebatten årtionden för sent. Jag berättade på ett seminarium i Almedalen hur mp hade presskonferenser om klimatfrågan på 80-talet och att ingen jäkel kom. Hederligt nog berättade Mats Svegfors - numera landshövdning och tidigare chefredaktör på SvD - att han kunde bekräfta detta och att han varit ensam på en av dessa presskonferenser, utan att ens någon från redaktionen på hans egen tidning kom.
SvaraRaderaMonica: Det är väl just detta tydliga missbruk som skrämmer mig - i dag går ju åtskilliga unga människor till psykakuten när de hamnar i tämligen vanliga situationer (pojkvännen gör slut, flickvännen gör slut, hunden dör, man kom iunte in på rätt linje i gymnasietg...) och tendenser finns att allt fler inte kan ta motgångar, inte förstår att ett bra liv också innehåller svarta dagar och starka vågdalar.
Tack för alla kommentarer, jag hoppas att frågan diskueras - och menar att filmen Gråta med ett leende borde kunna vara start för en gedigen samhällsdebatt innan vi kommer att överrumplas av ny teknik, plötslig lagstifning och ytliga tyckanden.
Dödshjälp borde vara en självklar rättighet i ett civiliserat samhälle.
SvaraRaderaAvstampen för vår tid är ett icke religiöst betraktelsesätt. Därför kan de icke troende (eller ateisterna) hävda, att det är de troende som har bevisbördan i fråga, huruvida det finns en gudom.
SvaraRaderaHade det omvända förhållandet varit normen, då låge bevisbördan hos de icke troende, eller hur?
Detta har gjort min inställning till dödshjälp mycket mer problematisk än jag tidigare hade, då jag erfarenhetslös hade självklar uppfattning om vad som var rätt eller fel, att dödshjälp i alla lägen var fel.
SvaraRaderaOch det är därför politiker inte ska försöka styra folks liv. Det behövs frihet. En politiker kan inte veta vad som är rätt och fel i alla möjliga situationer. Besluten måste överlåtas åt individen i största möjliga mån. Politiker ska bara reglera sådant där en individ med tvång/våld tvingar sig på en annan individ, tex. genom att förbjuda våldtäkt, mord, stöld etc. Då är inte besluten frivilliga för den utsatta individen.
Jag tycker att man ska ha rätt att bestämma om man vill dö eller inte. Oavsett sjukdom. Hjälp alla som vill dö. Jag vet hur det känns när man vill det så himla gärna men alla egna försök misslyckades.
SvaraRadera