En av de starkaste filmer jag sett heter Gråta med ett leende. Den handlar om en man som för 30 år sedan brutit nacken och förlorat förmågan att röra någonting annat än hals och huvud.Han vill inte leva, men kan inte själv göra slut på sitt liv. Hans familj vill inte hjälpa honom. Det är, hur barockt den än kan låta, en mycket vacker film.
Mannen, som bor vid den spanska kusten, möter två kvinnor - en som hört honom på radio och en som vill skriva om honom. Den ena vill få honom att släppa dödstankarna, den andra vill hjälpa honom genom att förmå den spanska regeringen att ändra lagstiftningen.
Värderingar förskjuts, filmen problematiserar och borde få ligga till grund för en mer offentlig debatt. När filmen gick i SVT för några månader sedan borde den följts av ett studiosamtal om de komplexa frågorna om människans rätt till sitt eget liv, om bruk och missbruk, om etik och lönsamhet, om empati och cynism.
Att som nu smyga med frågan, låta cyniker beskäftigt marknadsföra sig som hjälpare och på ett allt mer sofistikerat sätt "uppfinna" nya metoder att gå förbi lagstitningen - till exempel "exit bags" fyllda med helium som medför syrebrist i hjärnan då man andas in det - är ovärdigt. Mer ovärdigt än en rejäl offentlig debatt någonsin skulle kunna bli. Eller de fragmenterade artiklar och insändare som förekommer i medierna.
Imorgon ska jag skriva några rader om min egen - små - erfarenhet av denna fråga.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578&a=741188 /Thomas
SvaraRaderaIndividen bör ha rätt till sin kropp. Precis som ska ha rätt att få hjälp när man behöver det. Men då ska ju möjligheten även finnas där. Man kan tycka det är sorgset att en människa vill ta sitt eget liv med hjälp av en annan, så länge denna hjälp finns till. Sedan kan man alltid fråga sig Varför människan ens kommer på tanken - vilket kanske är den mest intressanta frågan.
SvaraRadera