Björn Wiman och den han kallar dåre

Så har vi då kommit dithän att DN:s kulturchef Björn Wiman ägnar sig åt att kalla en misshaglig politiker för dåre. Vulgariseringen av angreppen på varandra har länge varit djupt bekymmersam, rent av vedervärdig. På nätet inte minst. Och nu har det då nått kulturchefen själv. Han skriver att USA:s tilltänkta hälsominister är en dåre.

Dåren är Robert F Kennedy Jr. Personligen tycker jag att hans åsikter och uttalanden ibland varit dåligt underbyggda, missvisande och till och med farliga. Absolut. Men dåre? Nej, han har också haft modet att kritisera läkemedelsindustrin och livsmedelsindustrin på ett högst relevant sätt. Han vill reglera marknaden och inser att de groteskt stora bolagen utgör en såväl demokratisk som social fara när deras helt dominerande intresse är vinst.

Att kritisera läkemedelsindustrin, som tjänar mest på att göra människor beroende och minst på att göra dem friska, är banne mig högst legitimt. 

Att kritisera livsmedelsindustrin för deras tillsatser och manipulerande reklam som fått ett helt folk - det amerikanska - att svälla upp genom all skitmat de sätter i sig är allt annat än dåraktigt.. 

Och, dessutom, han har varit en hårt arbetande miljöjurist. Gott så.

I den andra vågskålen finns att han blev (mer än) symbol för ett närmast fundamentalistiskt vaccinmotstånd trots att han själv låtit sina barn få vaccin. Uttalanden om att mässlingsvaccin kunde vara orsak till autism saknade vetenskaplig grund och har skapat skada. 

Han har kritiserat USA:s samarbete med Saudiarabien. Men är också en extrem försvarare av Israel. Han var kritisk till Irakkriget liksom till de flesta av USA:s interventioner. Han vill se vapenvila och vilande konflikt i Ukraina, har sagt att östra delarna av Ukraina ska tillhöra Ukraina men ges territoriellt självstyre och läggas under jurisdiktionen av FN:s fredsbevarande styrkor. (Det är kanske så det blir till slut?)

Han vill att rika ska betala mer skatt på såväl inkomst som på sina förmögenheter. Trump har meddelat att han inte får ha något med klimatpolitiken och oljan att göra... Han har drivit krav på att stoppa fracking. Men darrade på manschetterna då han ännu var medlen i Demokraterna. Följde Kamala Harris linje genom att byta åsikt och bli mer luddig i frågan.

I hans bagage finns mycket som jag anser vara både bra och dåligt. Men någon dåre är han inte. Och när en kulturchef på Sveriges största morgontidning är det dels övertramp i sak, dels legitimerande av det språkbruk som förgiftar alla debatt och gör samtal omöjliga.

För övrigt är det - tror jag - högst osannolikt att han, om han blir vald till hälsominister, kommer att få ha kvar sitt jobb när han lär hamna i konflikt med Trump och hans mest lojala undersåtar i det nya kabinettet. Att ta i med hårdhandskarna mot jättebolagen kommer att ha ett pris. Kanske till och med på hans huvud. Då kan ju Björn Wiman - som jag på många sätt uppskattar för hans envetna kamp för att föra in klimatfrågan i DN så de åtminstone lite balanserar alla annonser för flygande och konsumerande - uttala att dåren är död. Undrar om det skulle kännas så aptitligt för Björn.

1000 dagar sedan det groteska anfallet på Ukraina: så här skrev jag då...

För 1000 dagar sedan anföll Ryssland Ukraina i stor skala. Kolonner av stridsvagnar med sikte på Kiev. Det var vedervärdigt. I den vevan skrev jag så här på bloggen, och det var nog inte så dumt ens så här i backspegeln:

"Jag försöker hitta någon sorts ordning på nyhetsflödet från Ukraina. Delar av Vladimir Putins tal i natt tycks, vad gäller ordens valörer, vara inspirerade av George Orwells Djurfarmen. 

 

Ordslingor som "vi kommer inte att påtvinga någon någonting med våld" som ackompanjemang till stöveltramp skulle onekligen passa bra i Djurfarmen. Mycket som sagts, gjorts och påståtts i debatten senaste månaden tycks mig förvirrat, okunnigt, historielöst och rent av dumt. Eller i vart fall orimligt. Här några funderingar:

 

1. Hur rimligt var det att Sverige meddelade att ambassadpersonal skulle lämna Ukraina? Borde vi inte gjort tvärtom? Nämligen fyllt ambassaden med människor, skickat dit så många civila som möjligt, uppmanat företag att ha kvar sina anställda istället för att skicka hem dem….

 

Hade inte det varit en markering av såväl fredlig som solidarisk art? Att lämna var väl snarast att underlätta för Putin att beordra angrepp… 

 

2. Hur rimligt är det att – som till exempel Svenska Dagbladets ledarsida – sätta Putins uppenbara lögner och manipulerande i relation till något man beskriver som ”västvärldens goda exempel”. Som om USA inte skapade ett av vår tids största problem när man ljög om Iraks massförstörelsevapen för att gå till militärt angrepp som skapat så mycket direkt elände - och så många ringar av elände.

 

En av vår tids stora brister är att det är så få som i den offentliga debatten vill se med båda ögonen.

 

3. Hur rimligt är det att några som säger sig tillhöra fredsrörelsen och som med rätta protesterar mot att Nato medverkar i allt större övningar på svensk mark hittade förlåtande orsaker när Ryssland påbörjade en gigantisk övning invid gränsen till Ukraina. (För att sedan anfalla).

 

Svar på frågan: det är inte rimligt - de som identifierar sig som tillhörande fredsrörelsen bör inte skita ner denna viktiga rörelse genom att vara blinda på ena ögat.

 

4. Hur rimligt var det att svenska medier, den svenska försvarsministern och Överbefälhavaren spelade upp spelet om att Ryssland hotade Gotland och därför lät stridsvagnar köra omkring på Visbys gator?

Svar på frågan: inte alls rimligt, enbart del av den bisarra krigsretorik som pågår. 

 

Än löjligare blev det när medierna frustade av klickglädje av att kunna berätta om ryska ”landstigningsfartyg” som gick in i Östersjön i syfte att antyda att invasion av Gotland kunde vara på gång. Alla länder kring Östersjön har flottbaser som respektive lands krigsfartyg besöker titt som tätt.

Svenska militärflyg, såväl som Natos, flyger mycket nära Kaliningrad - vilket är lika illa som att ryska plan sveper vid svenskt territorium. Det är konfliktskapande och del av vanvettsspiralen.

 

5. Hur rimligt är det att Sverige – vars regering har EU:s högsta tonläge när det gäller att införa sanktioner mot Ryssland - importerar uran till kärnkraftverk från just Ryssland? Tro inte att de borgerliga partierna satte stopp för statliga Vattenfalls import av ryskt uran när de satt vid makten… Trots att det är samma bolag som såväl levererar uran till Sverige som levererar till det ryska kärnvapenprogrammet.

 

6. Hur rimligt är det att måla upp EU-sanktioner mot Ryssland som kraftfullt straff för agerandet i Ukraina? Inte speciellt rimligt eftersom världen förändrats så mycket de senaste 20 åren. Rysslands förbindelser med Kina har ökat dramatiskt – auktoritära regimer som anser demokrati vara detsamma som oreda gillar ofta varandra. Avtal med Kina om ökande gasleveranser omfattar enligt YLE cirka 2,6 biljoner kronor.

 

Som svar på de sanktioner som infördes 2014, efter det att Ryssland annekterat Krim, har Ryssland dessutom infört importförbud för mängder av livsmedel vilket i sin tur ökat självförsörjningsgraden och minskat sårbarheten.

 

7. Hur rimligt är det att tro att Nord Stream 2 – som ska förse bland annat Tyskland med mer fossilgas – inte kommer att användas? Inte alls rimligt. (HÄR HADE JAG FEL, LEDNINGARNA SPRÄNGDES AV UKRAINSKA INTRESSEN).

 

Flera länder – inte minst Italien och Österrike – är beroende av gasimport från Ryssland även om USA gärna vill sälja mer flytande gas från sin gravt miljöpåverkande skifferbrytning. (USA gick i slutet av förra året om Qatar som största exportör av flytande fossilgas).

 

8. Hur rimligt är det att jämföra agerandet i Krim med det som nu händer i ”utbrytarregionerna” Luhansk och Donetsk? Inte särskilt. Den ”militära logiken” medförde att man bröt mot folkrätten och annekterade Krim för att försäkra sig om att den enorma flottbas - som man enligt avtal med Ukraina skulle ha till 2045 - inte skulle kunna hamna i Natos sfär om Ukraina skulle beviljas medlemskap i Nato.

I fallet med Luhansk och Donetsk handlar det om helt andra motiv. Med det bisarra argumentet att det begås "folkmord" i dessa regioner tas steg för att återskapa "Moder Ryssland" som en gång var.

9. Hur rimligt är det att tro att Putin till sitt fädernesland gärna vill sjunga ”Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden, jag vet att du är och förblir vad du var…”? Dessvärre är det fullt rimligt att tro det…

 

Med fäderneslandet menas det Ryssland (inte Sovjetunionen) där såväl Ukraina som Belarus ingick.

 

10. Hur rimligt är det att hävda att varje land har rätt ingå i de allianser de själva vill? Rimligt. Vill Ukraina ingå i Nato så har man rätten att ansöka om medlemskap.

 

Men skulle det i så fall inte också innebära att länder som Cuba skulle kunna bjuda in Kina eller Ryssland att sätta upp missilbaser i närheten av USA? Vad som är "rimlig rätt" är inte samma sak som vad som kan ses som "rimligt agerande" om man vill undvika nya och skarpa konfliktytor.

 

Det är också i denna ”detalj” Putin har en poäng i sin kritik av Nato även om hans tes om att Ryssland är helt omslutet av Nato inte är sann– länder som till exempel Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan ingår inte i Nato, vilket även ryska troll och andra enögda debattörer borde ha observerat.

 

11. Är det rimligt att tro på vad den ryska regimen säger? Svar: nej, inte ett dyft och dessvärre har det (ur ryskt perspektiv) rationella resonemang som Putin onekligen ägnat sig åt kommit att ersättas av allt mer nostalgi i takt med att åldern ökats på.

 

Sånt är farligt. Det finns all anledning för omgivningen att se upp med auktoritära ledare som börjar bli ålderstigna och vant sig vid rollen som härskare. 

 

En fundering: hur länge tillåts Vladimir Putin ha den makt han genom åren tillskansat sig? Skulle tro att han med anfallet på Ukraina påbörjat det som blir hans avslutning, så många ryssar mår illa av vad de nu identifieras med.

 

12. Är ett svenskt medlemskap i Nato en rimlig konsekvens av det som nu händer? Svar: nej. Det vi behöver nu är sans och måtta såväl i debatt som i handling.

 

Bland svenska borgerliga partier finns en ganska sladdrig attityd. Som också bärs av deras historia. Minns ni när moderaternas ledare Bo Lundgren meddelade att Sverige - som tack för USA:s engagemang i andra världskriget – borde gå med i USA:s anfallskrig mot Irak… Det kriget sattes igång genom en lögn om Iraks massförstörelsevapen och har fött så mycket terrorism och släckt så många liv.

 

Ruslana vann Eurovision Song Contest med låten Wild Dances. Här i This is Euphoria...Ett mäktigt inlägg med ett förfärande slut:

Pågår till 28 november i Strängnäs

Trädgårdsgatan 24 i Stängnäs

 

Lena Rosén Schlaug

Lena ställer ut tillsammans med konstföreningen SOS

Förvirrat om krig och fred

Hur stort är hotet om lögnaren och mobbaren Donald Trump ”trycker igenom en fredsplan för Ukraina”? Frågan ställs i en artikel i SvD. Socialdemokrater anser att det vore en mardröm. Så kan man se på det.

Skulle det bli fred i Ukraina alltför fort skulle, enligt den rådande debatten, Ryssland få möjlighet att flytta sina styrkor norrut, kanske till Leningrads militärdistrikt, vilket skulle hota oss i norra Europa. Så ser argument ut.  Detta är för många ett skäl till att kriget inte bör ta slut innan Ryssland är mer eller mindre barskrapat på soldater och material.

Problemet är att kriget i så fall måste underhållas i många år till. Med resultat att de vi vill väl – Ukraina och dess medborgare – kommer att få begrava hundratusentals människor och att vi kommer få se en miljon skadade unga män. Redan förra året hade, enl Ukrainas hälsovårdsmyndighet 15 000 soldater fått armar eller ben amputerade.

Kort sagt: en mardröm.

Är det värt det? Javisst, säger många. Nej, säger andra. De sistnämnda anses av de förstnämnda vara fientliga. Fred har blivit ett fult ord. Det är förvirrande för oss som har våra rötter i fredsrörelsen.

Läs hela krönikan här.

Sanders är förbannad - och amerikaner bli kortare pga fattigdom i världens rikaste land

Bernie Sanders är förbannad. I en tv-intervju i USA:s äldsta politiska nyhetsmagasin gick den demokratiska senatorn till hård attack mot sitt eget parti. Skälet. Demokraterna har övergivit vanliga arbetare som kämpar med den egna ekonomin.

– Människor lider. De har inte råd att gå till en läkare. De har inte råd att skicka sina barn till förskola eller till college. De är oroliga för framtida generationer och vilken typ av levnadsstandard de kommer att ha, sa Sanders i söndagens avsnitt av NBC:s långkörare ”Meet the Press.”

Här kan du höra Sanders.

Den amerikanska ekonomiprofessorn John Komlos är en av de som studerat sambandet mellan personers socioekonomiska status och deras längd. Enligt honom har ojämlikheten lett till att vita amerikaner som föddes på 80-talet har blivit kortare än sina föräldrar. På 1800-talet var amerikanerna längst i världen, men sedan dess har de fallit till plats 60 på längdlistan.

I en intervju med Washington Post förklarar Komlos sambandet mellan ökad ojämlikhet och amerikanernas längd med att det är svårare för fattiga föräldrar att ha råd med saker som är bra för sina barns hälsa.

Slut citat från artikel i SvD.

Jag är onekligen lite förvånad över att USA fortfarande är någon sorts förebild, med lite skavanker, för "den fria världens" supports. Skavanker är ju bara förnamnet på den utveckling USA genomgått, med Demokraternas goda minne.

Sällan har jag varit så förvånad som när svenska politiker - och inte minst feminister - var så enögda när det gällde stödet till Hillary Clinton. Hon skulle spräcka glastaket, var ett argument. Första kvinna som skulle kunnat bli president. Fint. Så fint att många såg mellan fingrarna på hur Demokraternas elit mifflat för att få fram henne istället för Bernie Sanders.

Trump vann. En hel del tyder på att Sanders hade kunnat ge Trump större motstånd, och kanske vunnit valet 2016.

Kamala Harris hade också stort stöd i Sverige, inte bara för att hon var motkandidat till Trump, utan för att hon skulle kunna bli en bra president. Det skulle hon inte blivit. För Demokraterna är på många sätt ett sjukt parti. Som nu bidragit till att lotsa fram Donald Trump till president. Hans bästa verktyg var... Demokraterna.

Katrineholm lördag välkommen!

 

Förhandlingar om fred eller fortsatt krig: ny opinionsmätning i Ukraina.

Farhågor resp förhoppningar knyts till Donald Trump som säger sig driva fram förhandlingar och fred i Ukraina. I Tyskland har förbundskanslern sagt att han ska tala med Putin. Men hur ser opinionen i Ukraina på fredsförhandlingar?

Den senaste opinionsmätningen visar att det är 32 procent som vill förhandla om fred även om det skulle innebära markavträdelser. För ett år sedan var det bara 14 procent. Däremot har det inte ökat sedan förra mätningen i maj.

De som under inga omständigheter kan tänka sig markavträdelser har på ett år sjunkit från 80% till 58%. Mätningen i maj visade 55%.

Genom stöd från Sverige och USA görs opinionsmätningar inom ramen för National Democratic Institute av Kyiv International Institute of Sociology. Finns här.


Och så här ser det ut i EU-länder:
I Sverige är det 38 procent som föredrar "fred" framför "rättvisa", vilket är något mer än genomsnittet i EU. Allt enligt opinionsmätning genomförd av The European Council on Foreign Relations. Finns här.

Hade linsbiffar medfört att SVT fått andra programledare än de som efter SVT-karriären kom ut som högersympatisörer?

Adaktusson, Öholm och Wideräng

 

Nu har Edward Blom ondgjort sig över den lunch han - och alla andra - kommer att erbjudas vid teveinspelningar i SVT:s regi. I vart fall om det är fler än tio vid lunchbordet.

Han kommer inte att få något kött. 

 

Detta anser Blom vara ett nedköp, en försämring, ett uselt hanterande.

Hans medverkan i program brukar tydligen honoreras med både slant och lunch med kött. Hur ska han klara sig nu?

 

Å andra sidan har väl vegetarianer och veganer under tidigare skeden fått nöja sig med potatis och sönderkokta morötter på luncherna...

 

Min tidigare antologikompis Lars Wilderäng - vi skrev båda tillväxtkritiskt i antologin Att svära i kyrkan - har meddelat att SVT:s beslut har ett dolt syfte: att "säkerställa att bara vänsterfolk söker anställning hos SVT".

 

Med samma logik som Wilderäng resonerar så kan det möjligen vara så att det var köttet som under årtionden lockade de högersinnade programledare som styrde en stor del av SVT:s debattprogram - Lars Adaktusson, som efter karriären kom ut som kristdemokrat, och Siewert Öholm, som efter sin karriär på SVT startade en högerkristen tevekanal.

 

Hade vi sluppit dessa om kotletterna ersatts med linsbiffar?

 

Och vad hade då vår tupp Siewert - han hade samma uppsyn som sin namne på teve - fått för namn? Frågorna hopar sig...

Stormöte efter stormöte med målet att smita undan

 

Okänt vilket stormöte bilden är från...

Nyss hade vi globalt stormöte om biologiska mångfald. Och nu får vi stormöte om klimatet. I Baku.

Alla dessa stormöten har ett gemensamt, egentligen: hitta på metoder för att vi inte ska behöva ändra vårt sätt att leva. Problemet är att de där metoderna innebär lösningar på delproblem medan de skapar andra delproblem på vägen mot kollaps. För att få någon sorts gott samvete kallar vi det grön omställning.

I det begreppet finns numera allt från groteskt ökat materialflöde från gruvor till hitte-på-lösningar som kan suga åt sig koldioxid men skapar andra miljöproblem. 

Jag har tjatat ända sedan Parisavtalet att de där målsättningarna som man så fint satte upp inte skulle kunna uppnås på grund av att det ekonomiska systemet kräver ständigt större omsättning för att fungera.

GÖM I HAVET

Det värsta problemet vi har är just omsättningen, de allt mer makabra flöden av material i form av varor, prylar, roliga grejer, modeväxlingar i stort och smått. Företag måste sälja för att överleva - sälja sådant som håller i en livstid är en dålig affärsidé.

Och stater måste öka sin BNP och i varje krona, euro, dollar, rubel eller yen som omsätts finns det såväl miljö- som klimatbelastning i större eller mindre grad. En del låtsas att tjänstesektorn är fri från sådant, men det är inte sant.

Vi tycks inte komma ur det. Eller rättare sagt: vi vill inte komma ur det. Och därför söker alla dessa stormöten på global nivå mer eller mindre trovärdiga hitte-på-lösningar.

Kort sagt: vi försöker rädda något vi pekar på genom att skada någon annat. Typexempel, vi ska lagra koldioxid i djuphavet. Istället för att minska utsläppen tillräckligt.

I havet har vi ju alltid gjort oss av med sådant vi inte vill se. Exempel för att "lösa en del av klimatfrågan" är således att lagra koldioxid i djuphavet. Tydligen också utanför Gotlands och Skånes kuster, läser jag i DN - debattartikel av Susanna Lidström och Nina Wormbs, 9 nov - vilket gått mig förbi.

Ska en sådan lösning ge reellt tillskott till koldioxidlagring så krävs förstås enorma områden som "sannolikt kommer att utgöra ett existentiellt hot mot en stor mängd arter och ekosystem".

Ja, det är klart det är så. Vi försöker lösa problem genom att skyffla dem fram och tillbaka. Idén om att odla massor med alger som får sjunka mot havsbotten - ett annat piffigt förslag - må lagra koldioxid men riskerar att kväva allt annat och därmed ställa till en massa nya problem.

Allt för att vi ska slippa ändra vårt sätt att leva.

HITTE PÅ
Vi matas från morgon till kväll med livsstilspropaganda i form av köpbudskap på temat "var inte nöjd din jävel, konsumera nytt, konsumera mer". Så håller vi igång systemet som formligen tuggar i sig planeten och därmed steg för steg också våra möjligheter att som art kunna leva goda liv i framtiden.

En del, även gröna politiker, brukar säga att näringslivet minsann går före. Skitsnack! Det är en pytteliten del av näringslivet som går före - och det sker i princip bara om vinsterna kan öka.

Stormöte efter stormöte. Många känner sig kallade att åka dit, en del inbillar sig att de ska påverka i den där bubblan som efter några dagar lever ett eget liv där framgångar mäts i att få till ett till intet förpliktigande dokument med tillräckligt många bisatser för att vi alla ska kunna smita ur och fortsätta som förr.

Min första presskonferens om klimatfrågan höll jag 1987. Snart har vi hållit på i ett halvt sekel och "tagit frågan på allvar" i takt med att vi hittat på tusen och en ursäkt för att smita undan. Hur många tusen lobbyister har bra betalt för att propagera för smitvägarna?

En av de mer fantasifulla smitvägarna lanserades av Donald Trumps idékompis Tucker Carlson häromveckan: får vi kvinnor att sluta göra abort så kommer förmodligen inte Gud att straffa oss med orkaner. En annan smitväg är de svenska kristdemokraternas linje: om vi flyger mer så tjänar flygbolagen mer pengar och då får dom kanske lust att byta ut sin flygflotta lite snabbare... Och?

SMITVÄGAR
En av de retoriska smitvägar som olika intressegrupper och regeringar - och till råga på allt en del gröna politiker - använder sig av är att peka på målsättningar långt fram i tiden, där och då skall tillförseln av koldioxid vara noll.

Den svenska regeringen ökar utsläppen medvetet och pekar på det där målet långt bort när dagens politiker blivit generaldirektörer, landshövdingar eller lobbyister. Men det är den totala mängden utsläpp som är problemet, inte vilket år det eventuellt kan bli nollutsläpp. Men se det ska vi inte låtsas om, får då får vi så uppenbara problem med vår livslögn att vi tvingas se den hur vi än blundar.

Världen ledare - politikens, näringslivets, fackens, mediernas - vill inte se helheten. Den gör ont. Den kräver att vi helt sonika ändrar sättet att leva. Men tro det eller inte: det sättet är på intet sätt sämre än dagens sätt, tvärtom.

För som det är nu betraktas varje människa som en kugge i det ekonomiska hjulet, vi är helt enkelt reducerade till ekonomiska varelser var uppdrag det är att hålla igång det där hjulet. Men! Vi är biologiska, sociala och kulturella varelser. Det är för sådana vi bör bygga vårt samhälle. Och gör vi det så löser sig det mesta. 

För att nå dit måste vi kasta av oss den ekonomistiska burka vi försetts med så vi kan se utanför den där lilla gluggen. Kalla det synvidga. Med en sådan kommer många att se hur nakna de profeter är som styr och ställer i ekonomismens yttersta dagar är. 

Godmorgon! Eller om du är i Baku: god förmiddag.
 

Regeringen stoppar vindkraft till havs med falska motiv

Regeringen har låst in sig i ett hörn. Ebba Busch och Ulf Kristersson  har fastnat i prestige. Kärnkraften,  som dom låst sig för att bygga, har även regeringen nu fattat blir svindyr och tar mycket längre tid att bygga än dom surrade om inför valet. Så nu stryper man alternativen för att kärnkraften ska framstå som nödvändig. 

Dom skyller på Ryssland. Påstår att vindkraft till havs försvårar radarupptäkt av eventuellt rysk anfall. Så dom stoppade 13 planerade vindkraftanläggningar i Östersjön.

Så rutter, politik när den är som sämst. Prestige. 

Nu får beslutet kritik från försvarets forskningsinstitut.

– Det finns brister i den svenska processen, säger Anders Odell, forskningsledare på FOI.

Radarsystem mot vindkraftverk är enligt försvarets egna forskningsinstitut inte en ny debatt, och det finns lösningar.  Monterade sensorer på vindkraftverken kan lösa problemet och används i Storbritannien, Danmark och Polen.

De stoppade vindkraftverken motsvarar runt 140 terawattimmar (TWh) årlig elproduktion, meddelar Svensk Vindenergi. Som jämförelse skriver organianvänder 130 TWh årligen. 

Regeringen förnekar dessutom att modern lagring av el från vindkraft medför att baskraften finns tillgänglig. Man bortser också från att kärnkraftverk är minst sagt sårbara i krig man påstår kan vänta om Ryssland och Nato hamnar i full konflikt.

Tillbaka till ursprunget... för ideologiskt prat

 

Idag besöker jag något så fint som Miljöpartiet i Uppsala län för att tala och samtala om grön ideologi. Uppsala är lite speciellt rent MP-historiskt. Bilden är dock från våren år 2000 då jag avgick som språkrör, så det är en dinosaurie som pratar ideologi...

 

Partiet bildades i Örebro i september 1981, men på det partibildande mötet hann vi inte med allt, så det blev fortsättning i just Uppsala i december. 

 

Där antogs det slutliga idéprogrammet, som sett i dagens ljus var oerhört grönt och ekonomiskt radikalt.

Jag tror inte att någon miljöpartist då hade kallat en klimatrelaterad omställning, som nu sker, som "grön omställning". Det vi nu ser räcker alls inte till, för grön omställning handlar om såväl ett paradigmskifte som ett systemskifte rent praktiskt.

 

I vart fall som jag ser på grön ideologi, och jag har bra på fötterna ska ni veta...  

 

Är du road att se hur jag ser på saken så finns min bok VAD SKA VI HA SAMHÄLLET TILL? på bibliotek, i lokal bokhandel, på nätet eller direkt (det är det billigaste om du vill köpa den) härifrån: https://schlaug.blogspot.com/p/blog-page.html

PS!

Det där med att vara "folklig" kan ju innebära lite vad som helst, men nog är det viktigt att undvika det politiska fikonspråket, rundsnacket och ge sig hän till att bara svara ja eller nej på en del frågor.

Medeltiden i repris...

 

Tillägg: När jag ls ut det på Facebook trodde en del att det var skämt. Andra anklagade mig för fake news...

Men icke.

https://youtu.be/TMeZmSIMNTk?si=2vTpODyD0xoYPrsd

https://www.nytimes.com/2024/11/04/us/politics/tucker-carlson-hurricanes-abortion-demonic-nuclear-weapons.html

Må Liberalarna försvinna från riksdagen

 

Fler kvinnor och barn har dödats i Gaza av israelisk militär än i någon annan nutida konflikt på ett enda år. Liberalerna vill likt förbannat att Sverige ska exportera vapen till Israel.

Dom har sällskap med Sverigedemokraterna.

Av de sistnämnda förväntar jag mig inte något annat. Men Liberalerna?

Tja, mina år i Exportkontrollrådet - som hanterar frågor om vapenexport - har gjort mig luttrad vad gäller det partiet.

Men det här - att nu förespråka att Sverige ska skicka vapen till ett land som så uppenbarligen begår det som kallas folkmord i Gaza och trakasserar och mördar palestinier på Västbanken- är bara för mycket.

Jag hoppas innerligt att Liberalerna försvinner från riksdagen. Johan Pehrson må ursäkta.

TILLÄGG 9/11: Liberalerna har backat och säger nu att det inte är aktuellt. (Men dom får gärna åka ur i alla fall, inget parti har legitimerat SD och därmed ett rejält hugg mot det vi kallar den liberala samhällsmodellen som i bred tolkning alla andra partier i riksdagen står för.)

Alla verkar förvånade över Trumps stora seger - hur kan det komma sig? Har man velat se det man vill se snarare än det som faktiskt skett?

I Sverige dominerar en känsla av besvikelse, skräck och överraskning. Det sistnämnda förvånar mig, för allt har ju länge talat för att Trump skulle vinna rejält. Men svenska journalister och kommentarer har nog lite svårt att se klart genom färgade glasögon; nästan alla VILLE att Harris skulle vinna och tolkade det som skedde med dessa färgade glasögon.

Än värre: svenska mediemänniskor har fått för sig att tevekanaler som CNN är "neutralt" medan sådana som FOX däremot är propagandistiskt, det sistnämnda stämmer men det förstnämnda är inte korrekt. Dessutom finns det den svenska mediemodellen av "Följa John", det vill säga nästan alla följer varandra och bekräftar därmed varandra. 

Den som försökt följa underströmmarna - inte bara ytliga opinionsmätningar - i USA har sett hur Harris tappat allt mer i det som tidigare varit Demokraternas givna väljargrupper. Det är som när Socialdemokraterna tappat sina väljargrupper till Sverigedemokraterna, först förnekar man det, sedan förringar man det och sedan ställs man inför fakta och tycks överraskad.

Lägg till det att ju fler generationer som tillkommer ju större betydelse får poddar och annat. I Sverige hade förmodligen ganska få hört talas om Joe Rogans podd, eller trott att den var något sorts spektakel, när Trump sätter sig i en intervju/samtal.

En svensk podd som fattat allt det där är USA&Co där Frida Stranne och Taimaz Ghaffari samtalar och spelar upp inslag. Mycket riktigt visade det sig när jag efter valet lyssnat på deras sista podd före valet att de också anade att Trump skulle vinna stort.

DEMOKRATERNA VAR TRUMPS BÄSTA VALLOKOMOTIV
I Sverige har många för sig att Harris skulle få kvinnor att rösta på henne, inte minst för att hon är kvinna och skulle kunna "spräcka glastaket" och för abortfrågan. Men identitetspolitiken är långt ifrån normaliserad i USA. Och redan tidigt kunde man se att allt fler kvinnor sympatiserade med Trump.

Men tydligast av allt var ju när man följde Trumps och Harris kampanjmöten. Det första gänget visste vad de höll på med, det gjorde tyvärr inte det andra gänget- ibland kändes Demokraternas möten rent amatöristiska och talen var på många sätt identiska gång efter annan. Att dra upp hyperrika artister och skådisar på scenen har snarast motsatt effekt hos de som lever sina hårda, ibland fattiga, vardagsliv.

Harris pratade mest om småföretag och medelklassen medan Trump lyckades skapa förhoppningar hos allt från utfattiga till superrika.

Harris förde en feg valkampanj, allra fegast var hon i klimat- och miljöfrågor. Superelitens egen Trump tillhörde inte etablissemanget, supereliten Harris var djupt invävd i etablissemanget och det som kallas klägg.

Jag hävdade att Trump skulle vinna stort, trodde han skulle vinna totalt med 5 procentenheter men det blev snarare 4. Jag var övertyga om att han skulle ta hem nästan alla vägmästarstater, men han tog hem alla. Det som förvånar mig är att så många är så överraskade.

Ett sätt att förstå USA bättre har, som sagt, tillkommit på senare tid: podden heter USA&Co och där analyserar Frida Stranne och Taimaz Ghaffari.

Så gick det som väntat: Trump "vann", klimatet går åt helvete och demokratin lär krackelera - men kanske kan färre dö i skyttegravar och av amerikanska bomber.

Orden gäller än, när världens rikaste land har så många som hungrar och är hemlösa...

Som väntat - har det inte varit självklart hela tiden? - förlorade Kamala Harris. Demokraterna har, som jag tjatat om, haft en usel usel strategi och dessutom en nödlösning, framtagen av partieliten, som kandidat.  Det var inte Trump som vann utan Demokraterna som förlorade.

Men, säger kanske mina politiska vänner nu, hur i helvete kan människor rösta på Trump som förnekar klimatproblematiken och vars klimatmantra är "drill, baby, drill".

Det gick alldeles utmärkt därför att Harris och hennes partikamrater inte tog strid utan istället gav ett heligt löfte om att inte förbjuda fracking och snarast skröt över att det aldrig under USA:s historia pumpats upp så mycket olja och gas i USA som under hennes och Bidens tid i Vita Huset.

Det enda parti som tog upp klimatfrågan som självklar del av alla tal var Green Partys kandidat Jill Stein. Men hon fick ingen tid i någon stor tevekanal, inte heller någon lång intervju i någon stor tidning.

WE, THE PEOPLE

Trump "vann". Han ljög frekvent, han överdrev siffror - men även om inflationen var 20 procent så upplevde många att den var det dubbla så därför kände de igen sig när han körde med den dubbla siffran. Hans kombattanter kunde utropa "We, the people!" Och många, många avskyr "klägget i Washington" uppbackade av "snorrika Hollywoodstjärnor med egna privatplan".

Lägg till detta att det finns en fattigdom som är helt hysterisk i USA och som Demokraterna på intet sätt tagit på allvar. In The Ghetto är fortfarande aktuell... en pandemi i fattigdom har växt. Så var ska då den växande skaran fattiga, hungrande och bostadslösa vända sig? Tja, till nån annan, och denne andra råkade vara president då de inte hade det lika jävligt. Han skickade ut 1200-dollarschecker till folket under pandemin...

KRIGSTRÖTTHET
Och så har vi mer att ta hänsyn till: krigströttheten och alla de tusentals miljarder som malts ner i "ändlösa krig som alltid förloras" medan allt fler inte är säkra på att de kan köpa mat nästa vecka. När sådana som Kennedy Jr och Tulsi Gabbard stiger in under Trumps fana med retoriken att "Harris startar krig, Trump avslutar krig" så attraherar det alla de som är trötta på att se miljard efter miljard plöjas ner i "ändlösa krig" medan fattigdomen breder ut sig som en pandemi i USA.

Men det finns mer: latinos, spansktalande, är till stor del utövande katoliker och därmed när det gäller en del värdefrågor djupt konservativa. Vilket inte skall avfärdas med att dom är dumma i huvudet. Så när Trump gör retorisk grej av att "Harris vill att män ska få tävla som kvinnor" i en radda sporter så kan det få fler än värdekonservativa att dra öronen åt sig.

SVENSK BEVAKNING
Svensk bevakning av USA-valeT har varit intensiv men till förfärande del också ytlig - och till stor del ägnad att förstärka våra föreställningar om idioternA som stöder Trump och de goda människorna som stöder Harris. Således intervjuades gärna - det blev lite bättre på slutet - de som kan fylla rollen som idioter respektive de som kan fylla rollen som fina människor.

Låt mig bara i alla ödmjukhet påstå att alla som röstat på Trump inte är idioter.  Människor behöver inte vara dumma i huvudet eller illitterata eller ens tandlösa för att söka sitt hopp till "något annat". I det här fallet Donald Trump. Som, trots allt, som president inte startade något krig och under vars tid det minsann inte vara inflation som tog ännu hårdare strupgrepp på familjer. Att det inte hade så mycket med Trump att göra är en annan sak.

Den retoriska frågan, som Trump inledda många av sina tal med, var "Hade ni det bättre för fyra år sedan?" Och svaret för de allra flesta var entydigt: Ja.

HARRIS HADE INTE BLIVIT VALD OM DEMOKRATERNA VALT I VANLIG ORDNING
Och så gick det som det gick. Beroende på Demokraterna snarare än på Trumps förtjänster.

Minns att Kamala Harris inför Demokraternas nominering till presidentkandidat var den minst uppskattade, den som steg av processen först och som i praktiken blev utsedd av partieliten men inte av gräsrötterna.

Och politiken? När talade Harris om arbetarklassen, de utslagna? Nej, det var mest medelklass och "small business". Säg det till de som inte har mat för dagen! Då är "nåt annat" bättre...

Och nu då? Klimatet går åt helvete och demokratin lär krackelera - men kanske kan färre dö i skyttegravar och av amerikanska bomber.  Det sistnämnda lär minska de klimatrelaterade utsläppen i den sektorn i alla fall... Kanske blir det steg bort från den vandring som riskerar leda till kärnvapenkrig - eller om det till slut blir tvärtom.

I övrigt kan man väl sjunga med i den här låten med anledning av det mesta som sker i världen... Eller, varför inte fundera på innehållet i In the Ghetto?

Försvaret och Tidöligan sabbar svensk elförsörjning

 

Absurt. Regeringen stoppar 13 planerade vindkraftsanläggningar till havs. Motiv: dom är i vägen för militären. Eller som det motiveras: de försvårar för radar etc att hålla koll på om Ryssland skickar robotar mot oss...  

Polen bygger vindkraft med full kraft till havs och ser till att vindkraftverken utrustas med radar som håller koll.

 Regeringens beslut härrör i själva verket för deras ideologiska förtjusning i kärnkraft. Med de havsbaserade kraftverken hade argumenteringen för kärnkraft blivit än mer bisarr. Så nog var det lätt för regeringen att stoppa alla planer på vindkraft... utan att ta hänsyn till den teknik som finns för att vindkraft och radar etc ska fungera.

Dessvärre är det inte första gången Försvarsmakten stoppar vindkraft...

SLADDRIGA FRÅGETECKEN ERSÄTTS MED REJÄLT UTROPSTECKEN

Så har det då kommit en ny bok på temat Jan Myrdal och hans föräldrar. Såpan fortsätter således. Men nu med ett utropstecken efter alla de ganska sladdriga frågetecken som radats upp under åren...

Det är Lasse Diding - mannen med ryggsäck innehållande allt från guldpengar till Leninstaty och Leninpris - som skrivit så det står härliga till.

Det Lasse Diding ägnat många år åt, vad gäller Myrdal, är att ge honom en hjälpande hand, ta hand om hans bibliotek, inhysa honom och se till att omvärlden inte glömmer honom. Och nu med sin bok sätta uppenbart stabila utropstecken där sladdriga frågetecken - förklädda till utropstecken - tidigare fått råda som sanningar. Diding har varit något av en räddare i nöden. Och nu också i döden.

Kort och mycket ofullständig version av såpan: Jan Myrdal skrev grymt elakt/avslöjande om sin uppväxt och sina - mer än välkända - föräldrar Alva och Gunnar. Vilket ledde till en radda reaktioner under många långa år - och som förra året pyntades med boken "De hemliga breven". I vilken Jans son Janken Myrdal och syster Kaj Fölster tillsammans med journalisten Bosse Lindquist beskriver händelser på ett för Jan Myrdal mindre smickrande (understatement) sätt.

Boken blev Augustnominerad. Inte kattskit det inte...

Boken fick förstås inte minst borgerligt sinnade politik- kultur- och ledarskribenter att jubla eftersom de - både berättigat och mindre berättigat - gärna ser att Jan Myrdal får mer smuts på sig än det han själv skvätt upp.

Och nu kommer Diding och avslöjar det som uppenbarligen är halvsanningar och mer helgjutna lögner i denna bok. Mången kommer att höja på ögonbrynen, förmodligen titta bort, en del kommer att skämmas. Tänk så det kan bli. Läsvärt. Till och med för mig som inte följt den myrdalska trätan med större intresse. Även om ett antal av familjen Myrdals böcker finns i mina bokhyllor.

KLUVEN INSTÄLLNING TILL MYRDAL
Min egen relation till Jan Myrdal har varit kluven - och den som känner till honom och inte haft en kluven inställning bör ifrågasätta sig själv. Han var en av de 98 författare som jag hade förmånen att samtala med i SVT:s programserien "En bok, en författare". Vi talade om hans bok Röd stjärna över Indien. Den handlar om hans vandring i Dandakaranyas djungel tillsammans med den maoistiska gerillan. Och om att han hellre ville dö i Indiens djungler än i svensk äldrevård.

En märklig man, vi satt länge och pratade om Indien, Kina och världen i stort efter det att kamerorna släckts, vi var inte överens om allt kan ju lugnt sägas.

Men Jan var vänlig ändå, på det sätt som en man i hans ädla ålder kunde vara mot en, som han med viss rätt nog ansåg, mindre vetande yngre man. Om Kina, som jag trots allt visste en hel del om till hans förvåning, hade vi i alla fall något sånär jämlikt (nåja) samtal. Han ville dessutom gärna tala om mekano och redovisa hur viktigt han ansåg det vara för pojkar att få bygga med sådana.

Efter detta la han in mig i en mejllista av närmast personlig karaktär - varför jag hamnade på den sändlistan vet jag inte. Jag drog mig ur snabbt. Den kändes unken, oresonlig, obehaglig då personliga relationer och mindre smickrande ordväxlingar mellan Jan och hans dåvarande hustru pågick. Jag tog mig, som sagt, ur den där listan fortare än kvickt.

FINNS INGET SOCIALT DJUR SOM ÄR...
Jag letar fram Jan Myrdals bok Röd stjärna över Indien. Och minns hur han berättade om hur han som gammal man övernattat i naxaliternas hyddor och med vilken värdighet han bemöttes då han under nätterna "måste få stöd och hjälp för att gå ut och pissa".

På frågan om han inte var väldigt enögd svarade han medan han - trots allt vänligt och lågmält - spände blicken i mig: "Jag är partisk. Det är vi alla och det finns inget socialt djur som är en opartisk iakttagare". Vilket förstås är sant. Något också recensenter bör ha klart för sig.

Bad moon rising... apropå

 

Politik är rent allmänt en sorts teater...

Jag följer det amerikanska valet. Som en sorts underhållning. Just nu blir den mer bisarr för varje dag. Regin under Trumps möten har drag av fascism, det är storslaget, pompöst och med huvudpersonen som en gud som tittar ut över sitt folk. Harris möten är mer personliga men har ett drag av amatörism och påklistrad trevlighet och evigt skrattande. Hur ska man kunna ha förtroende för någon av de där figurerna??

Politik är rent allmänt en sorts teater. Med repetitioner, manus, roller och huvudaktörer. Med scenerier, regi och biroller. Med kritiker, åskådare och sufflörer. Men när teatern i det politiska livet alltmer förvandlas från medel till ideologi joggar det olust utefter ryggraden. Inför min sista valrörelse skrev jag i min bok "Svarta oliver och gröna drömmar" så här: 

 

”Alla vi som deltar på den politiska scenen måste vara uppmärksamma så att inte gränserna överskrids. Och alla de som lyssnar och tittar kan hjälpa till som väktare genom att reagera när politiker och journalister hamnar i roller av skådespelare och recensenter. Risken är att vi alla som arbetar politiskt vill ha bra recensioner och därmed medvetet, eller omedvetet, söker flesta möjliga getingar i kvällstidningarnas rankinglistor eller försöker ta hem flesta möjliga ronder när den politiska debatten recenseras som en boxningsmatch. Jag beklagar mig inte för att jag skulle ha fått få getingar eller tagit hem få ronder - tvärtom, jag har fått ganska många. Men jag är orolig för hur vi alla som uppträder på den politiska scenen påverkas. Jag är orolig för hur jag själv påverkas av kravet på att få hyggliga recensioner av de som bedömer debatten som en teater snarare än som ett politiskt samtal.

 

Frågan är vilken som är mest förnedrad när teaterrecensenterna tar över: politikern, journalisten eller väljaren. Jag tror att det är den sistnämnde. Och jag känner olust i att delta i en ny valrörelse där journalister, som reducerar sig själva till något mycket mindre än de i själva verket är, upprepar bravaden med getingar eller ronder också i 1998 års val. I tron att de måste leverera underhållning. I tron att de inte kan bättre. Förmodligen utan att förstå vad de kan ställa till med. ”

 

Slut citat.

 

I Sverige har "dueller" och oneliner blivit del av främst tevemediets vardag. Jag hävdar att det går utför.

Jag undrar om de politiska högdjuren i USA begriper vad de är på väg att ställa till med. Med högdjur menar jag Trump och Harris och deras strateger, men också mediekåren som verkligen uppträder som om de vore på en scen med burlesk teater. Det gäller sannerligen inte bara Fox News, vilket man kan få intryck av om man tar del av svenska medier och kommentarer.

 

Banker visar upp sig...

Så har då bankerna än en gång - så klart -  visat sin brist på samhällsansvar. Vinsterna är groteska. Eller som DN skriver: "Totalt har bankerna tjänat 125 miljarder  kronor extra i räntenetto sedan 2022".

För att i princip skriva in siffror i sina datorer när någon lånar dessa siffror för, att köpa bostad, bil eller botoxbehandling. 

Detta uppfattas som det naturliga systemet. Men är allt annat än naturligt, det är konstgjort som så mycket annat i det som kallas "ekonomi". 

Vi är fångade i en sorts idéburka där vi inte tycks kunna se hur korkat systemet egentligen är.

DET RIMLIGA

"Det enda rimliga är att varje medborgare kan låna direkt från Riksbanken vars uppdrag bör underställas det som kallas medborgarperspektiv.

Det vill säga inte vara underställt dagens löjeväckande marknadsperspektiv där privata banker ser sina kunder som något som ska mjölkas på så mycket pengar som möjligt för att föra över dessa i en slang direkt till ägare som inte gjort sig förtjänta av dem."

Så skrev jag i en debattartikel för ganska många år sedan. I egenskap av språkrör för Miljöpartiet. 

DEN ABSURDA STATUSEN

Den status som banker och bankdirektörer tillskansat sig är absurd. Bankerna lever i en skyddad verkstad, staten garanterar insättningarna och bankerna anses för värdefulla för att gå i konkurs. 

Systemet är riggat - inte för medborgarnas bästa utanför ägarnas. Vi behöver system som bygger på medborgarperspektiv, system som ska vara smidiga, rättfärdiga och bra för medborgarna. 

Därför bör medborgarna ha var sitt konto i Riksbanken och rätt att låna direkt därifrån. 

Vinstmarginal skulle staten kunna använda till att rusta upp skolor, såväl lokaler som vad gäller antalet lärare. Jesse Jackson, min guru när det gäller retorik, sa så här: "Jag vill se barn i bra skolor idag, inte i dåliga fängelser imorgon".

BORTFÖRKLARINGAR

Men vi kan ju reglera och kontrollera och har myndigheter som ska göra det... och visst kan vi se skönhetsfläckar, men det ska vi göra något åt.... säger politiker som inte vill eller vågar utmana det marknadsperspektiv som tuggat i sig allt mer av medborgarperspektivet. 

Man behöver inte vara socialist, eller ens grön, för att förstå hur sjukt systemet är: det borde räcka med att vara konservativ, socialliberal eller till och med sosse, som kastar av sig burkan, för att se hur galet systemet är.