Konkurs i Uddevalla

Bilden är från 1910. Dök upp i SVT:s dokumentär om Uddevalla. Ed står för Edward. Han var min farfar. Hade både Bosättningsmagasinet och Eskilstunaboden i Uddevalla. Det blev konkurs under den tid som kallas Depressionen.

Men innan den så hade verksamheten växt till något som nästan kan liknas vid ett lokalt, eller till och med regionalt, Clas Ohlson.

Där fanns ett enormt lager uppbyggt för att grejer - allt från synålar till plogar - skulle finnas att tillgå vid en kris. Nu blev krisen ekonomisk. Konkurs.

Har läst sida upp och sida ner på allt det som konkursförvaltaren lade beslag på. Till och med min fars leksaker. Hårda bud.

Farfar Edward tog sonen - vars mor förvisades till Tyskland när han skulle födas som så kallat oäkta barn - och drog till Stockholm. Fattigt var det emellanåt. Mannagrynsgröt och potatis var ibland den mat som fanns tillgänglig.

Men farfar var en enveten herre, såväl vad gäller att kurtisera damer som att vara entreprenör. En radda barn blev det, det har under åren dykt upp släktingar till mig som jag inte haft en susning om. Och en ny firma: Schlaug och Son. Min pappa var sonen.

Firman började med att importera termometrar för att sedan se till att allt mer tillverkning skedde i Sverige. ABES Termometrar.

När farsan tog över firman kontrollerade han varenda termometer själv, de las upp på ett stort "kontrollbord" över natten, han åkte hemifrån vid femtiden på morgnarna för att kontrollera att var och en visade rätt temperatur nästa morgon. Sedan kom de anställda och frukost serverades till alla som ville ha. Som liten knatte fick jag följa med morsan in till firman när det var mycket att göra, annars var hon "hemmafru" mot sin egentliga vilja. Hon var utbildad sjuksköterska.

För ett antal år sedan dök det upp ett brev från Uddevalla kommun. Man hade hittat ett gammalt dokument som gjorde gällande att släkt ägt ett litet stycke mark i Uddevalla som på något sätt kommit bort... Markplätten låg, om jag minns rätt, på en parkeringsplats. Det visade sig, tack och lov, att dokumentet inte var av den kalibern att jag skulle bli en av flera markägare i Uddevalla.

Min farfar slutade sina dagar hos sin bror Karl i en liten stuga i Stuvsta, utanför Stockholm. Båda benen hade han blivit av med. Diabetes.

Och firman? Den tog min bror över, den avvecklades innan den gått i konkurs. Och värdet bestod till slut i lägenheten där kontoret fanns, så han gjorde sig en hacka. Han ringde glad i hågen och berättade att han köpt aktier i Ericsson. Det var den stora IT-vågen. Som stod på den absoluta toppen. Jag frågade om han var riktigt klok. Nästan alltihop försvann när aktien snabbt föll som en sten. Jag hade inget emot det, jag ogillar spekulation och tycker intensivt illa om att man kan bli rik på arbetsfria inkomster.

För övrigt är det märkligt att moderater och liknande ständigt talar om vikten av arbetslinjen, att alla ska "komma i arbete" men samtidigt ser till att de som lever på kapital inte alls behöver arbeta. Det är väl en del av klassamhällets idé.

Skulle vilja att det gröna partiet återupprättar det som vi ansåg "på min tid": nämligen att inkomst av kapital i vart fall inte skall beskattas mindre än inkomst av arbete. I Sverige är idag motsatsen en sjuk självklarhet. Landet utan arvsskatt, utan förmögenhetsskatt... inte ens USA ägnar sig åt sådana dumheter.

 

Låt oss tjata på!

Fullsatt i den stora hörsalen. Kulturhuset i Kungälv. Fler stolar hämtas in. Så är det nästan jämt. Föreläsning om min bok, Ett jävla tjat om fred. 

Det finns ett sug efter en annan berättelse än den enögda vi matas med i medierna och av alla ledande politiker. 

Självfallet är det roligt med fullsatta bänkar. Men också förskräckligt att det ska behövas berättas om hur Sverige förvandlats till ett land där krigskulturen tagit struptag på debatten. Hur självcensur och tystnadskultur tvingats fram. Hur hela Natodebatten präglats av sådant som tillhör auktoritära regimer. Hur plötsligt 20 procent av statens utgifter ska gå till försvaret, hur medierna tiger om att forskare också från Försvarshögskolan är djupt kritiska till hur debatten förts och besluten tagits, hur vi är på väg in i rena rama vanvettet...

Tack all ni som kommit för att lyssna och samtala. Låt oss tjata på!  

Champagne

 

De rikaste skitar förstås ner mest eftersom de har mer pengar att göra slut på för resor, konsumtion och livsstil i övrigt. I varje krona, varje euro, varje dollar och varje rubel finns klimatrelaterade utsläpp (och annan påverkan på miljön). Bortsett från små "skatteparadis" har Sverige flest miljardärer per capita. Ju rikare vi blir ju mer tuggar vi i oss av planeten... en gammal regel som gäller än idag. Genomsnitts-svensken håller till i den övre delen av de ljusgröna på gränsen till de röda.

Turné i fred även om käppen går sönder....

Näst sista turnén detta år pågår. Offentligt möte i Kungälv på onsdag. Mimers hus kl 19.00. Är jag inte för gammal för att rodda runt så här? Förmodligen. Men det är väl som Elin Wägner skrivit: "Vi som gör uppror har flyttat utanför systemet åtminstone i vårt tänkande. Det är därför vi sticker vår käpp i ödets hjul. Kanske hejdar vi farten. Kanske går bara käppen sönder. Det kan inte hjälpas då."

Nej, det kan inte hjälpas då.  

 

För någon dryg månad sedan satt jag på ett tåg och avlyssnade två medelålders herrar som alltmer högljutt diskuterade krig och fred. Till slut sa den mer krigiske herren till den andra: Det var ett jävla tjat om fred!

Jag är övertygad om atpt det behövs ett jävla tjat om fred. För nu håller det på att gå rent åt helvete.

Vi har fått ett tillstånd där krigsretorik normaliseras. Försvarsmakten har på sin Youtubekanal gett ut en videoserie på temat NÄR kriget kommer. Alltså inte OM kriget kommer. Utan NÄR.

Det kompletteras med filmer där en ung kvinnlig soldat med ett lyckligt leende skjuter pansarskott till tonerna av Ave Maria. Jo, du läste rätt: Ave Maria. Militarismen har också i Sverige fått ett religiöst drag. Det är ju lättare att skjuta ihjäl någon eller bomba sönder städer om man har guden på sin sida. Det är till och med lättare att låta bli att tänka. Halleluja!

Jag är trött på krigsretoriken som ges utrymme i snart sagt alla medier och maler ner varje uns av eftertanke. Eftertanke är krigets största fiende.

Jag tycker mig finna en naivitet hos alltför många unga män och kvinnor som ikläder sig uniform. De har förstås aldrig upplevt krigets vanvett IRL utan bara på skärmen – kriget på skärmen stinker inte av brända kroppar, inte ens av doften av ruttnande kött.

Ukrainskt, ryskt, amerikanskt, svenskt eller jemenitiskt dött kött luktar likadant även om processen skiljer sig mellan en sval strand vid Östersjön och den i 40 graders värme. Arterna av det som brukar kallas likmaskar skiljer sig också åt. Men smärtan är densamma när kropparna genomborras av ammunition.

Men kulorna har vanligen varit lönsamma för pensionsfonder av olika sorter. För säkerhets skull har vapen den senaste tiden tagit steg in i ett antal hållbarhetsfonder. För krig anses nu vara hållbart. Förutom poetiskt, pimpat med leenden och musiksatt med Ave Maria.

Det är nästan som om de där väl utvalda experterna på krig som ses och hörs i teve och ständigt intervjuas i andra medier längtar till det där kriget, som om vi vill finnas till på kartan nu när vi blivit Natomedlemmar och blivit ”legitimt mål” vid ett krig mellan Nato och Ryssland. Ingen tycks vilja göra något för att skapa nedkylning. Hitta snirkliga vägar till fred. Sådant anses numera vara naivt. Bättre då att vara cynisk. Freds- och konfliktforskare är inte så populära, de kan ju få för sig att bredda och fördjupa samtalet. Och det är ju att se som obekvämt. Till och med traditionell forskning om säkerhetspolitik utmålas som något närmast fientligt.

Alla jamsar med. En del för att de är övertygade, andra för att de är auktoritetstroende och/eller vill hålla sig väl med pappa Donald. Ytterligare andra för att de inte vill bli anklagade för att vara ”putinister” - det är nog värst, det är ett effektivt sätt att göda självcensur för ingen vettig människa vill få sådant påklistat.

Som del av krigskulturen har vi för säkerhets skull lagstiftat om att självcensur påbjuds. Lagen brukar kallas ”utrikesspionlagen” och innebär att den journalist och den ansvarig utgivare som avslöjar något som kan skada Sveriges relation till något land eller någon organisation (till exempel Nato) riskerar i vart fall 4 år i fängelse. Tänk så det kan bli. Utan större debatt. För den påverkas också av självcensur.

Hard-corepolitiken, som lett fram till dagens krigskultur, började nog i januari 2017. Plats: Sälen. Evenemang: Folk och försvar. Debatter, informella samtal och dans i en enda röra med främst krigsintresserade journalister, vapenmånglare och politiker. Det var då försvarsminister Peter Hultqvist (S) meddelade att den som inte delade hans uppfattning i frågan om värdlandsavtalet med Nato var sådana som ”uppskattar split och splittring i försvars- och säkerhetsdebatten” och var antagonister som hade sin bas någon annanstans än i Sverige.

Där satt den. Och självcensur började bli något av regel för den som inte ville hängas ut. Allt som inte passade in var att betrakta som alternativa sanningar som bars av onda avsikter.

Inga ministrar från Sverige och USA

 

 

 

Klimattoppmöte i Brasilien. Sverige och USA tänker inte skicka någon minister. Sverige har från att varit drivande blivit släpande. Det är helt ansvarslöst. Däremot passar kungen och Silvia på att besöka mötet, de brukar flyga till Brasilien för att tillbringa privata semestrar och bidra till uppvärmningen på sitt lilla sätt.

Vi kan nog konstatera att nu levande vuxna avser att skapa ett helvete för sina barn och kommande generationer med massflykt från områden det inte går att leva i, krig om begränsat utrymme och därmed krackelerande demokrati. Because we're worth it?

Tio år sedan... och hål i huvudet

Tio år sedan Parisavtalet skrevs på. Under stort jubel och stora förhoppningar. Trots att det inte krävdes speciellt stora kunskaper i matematik för att begripa att målsättningen om högst 1,5 graders upphettning aldrig skulle kunna nås, inte 2 grader heller. 

Målsättningarna ryms helt enkelt inte inom en tillväxtekonomi. Och tillväxt är motorn i den globaliserade sentida kapitalismen. Det är därför vi översköljs av livsstilspropaganda i syftet att vi skall konsumera, ständigt konsumera, aldrig vara nöjda. Det är därför modeväxlingarna tvingas fram snabbt. Det är därför tidningar som DN kan skriva om vikten av klimatåtgärder och samtidigt tillåta sida upp och sida ner med annonser som går i rakt motsatt riktning. 

Hela systemet går ut på att omsättningarna ska öka. Som om vi inte fattar att det i varje dollar, euro, krona eller yen finns negativ miljö- och klimatpåverkan. 

Ska vi öka BNP är efter år och samtidigt minska utsläppen tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt skulle det krävas magi. Eller en ny form av ekonomisk tänkande, ett brott mot den sentida kapitalismens strävan efter ökande flöden, ökande vinster, snabbare varuomsättning, snabbare trender. 

Ny teknik då? Visst produceras mycket allt mer effektivt, med mindre insatser av både naturresurser och energi. Men varuflödet ökar och äter därmed upp stora delar av de miljövinster som effektiviseringen bidragit till. Råvaruflödet i form av metaller, mineraler, biomassa och fossila bränslen är groteskt stort. I genomsnitt är dessa flöden 22 ton årligen för en som bor i Sverige. Snittet i världen är 12 ton. Även det groteskt. 

Dessutom blir vi allt fler människor på vår planet, och de som konsumerat måttligt ska nu "få fart på ekonomierna" genom att konsumera mer. Så säger också Tidöpartierna i sin budget, vi ska få fart på ekonomin genom konsumtion. Och Magdalena Andersson, tilltänkt chef för en rödgrön regering, klagar på att Tidöpartierna gör för lite för att "få hjulen att snurra". Dom där hjulen är snarast kugghjul på en stor jävla kross där vi val sönder planeten.

I Sveriges riksdag togs en så kallad klimatlag, minuterna efter att den tagits beslöt samma riksdag att klimatrelaterade åtgärder inte skulle få gå ut över tillväxten. 

När klimatlagen, som inte är en lag, togs av den rödgröna regeringen, med Isabella Lövin som klimatminister, meddelades att "nu måste alla kommande regeringar driva en bra klimatpolitik". Förutom att det var ren lögn så skulle det ju innebära att en regering ledd av moderaterna och beroende av Sverigedemokraterna skulle tvingas minska utsläppen... Har ni sett till något sådant?

Ska vi vara ärliga så tycks de allra flesta inte bry sig särskilt mycket, flygtrafiken ökar stadigt och medierna är fulla av reklam för ökande konsumtion. Den stigande utsläppskurvan fick sig ett hack under pandemin när det som kallas ekonomi gick på sparlåga.  

Vi formligen gräver sönder planeten, lägger betong på levande jordar och inskränker andra arters livsutrymme. Den som inte inser det groteska i detta bör ifrågasätta sin egen tankeverksamhet. Om jag nu ska vara brutalt ärlig.








 

Medan sanden rinner...

Nästa år kommer mina memoarer ut. En del redigering är kvar och tre händelser ska källkontroleras i några arkiv. 

Det har varit en omtumlande resa tillbaks inte minst till Miljöpartiets barndom. Under min första tid som språkrör övernattade jag hos hundratalet miljöpartister runt om i landet och lärde känna "partiets själ" på ett sätt som nog ingen annan haft möjlighet till. Det bli en mestadels munter, stundom sorgesam, berättelse om det som var, det som är och det som nog kommer att bli. Allt medan sanden rinner genom timglaset.

Här är förordet: 

Satt i bastun. Betraktade timglaset. Sanden rann stillsamt, men obevekligt, från den övre behållaren till den undre. Det var varmt i bastun. Närmare 95 grader. Björkriset gav ifrån sig något som jag fördomsfullt uppfattade som finsk doft. 

Kyligt ute, ett tjugotal minusgrader på termometern av märket ABES.

Så rann den sista sanden ut. Den övre behållaren var tom. Den undre full. Vi kunde utan att betraktas som fega ta oss ut. Tjugo steg till vaken, fem trappsteg ner i vattnet. Det var smärtsamt behagligt. Ungefär som livet självt, tänkte jag. 

Men efter en stund, väl uppkommen ur isvattnet, tänkte jag att det där med smärtsamt var ju förbaskat överdrivet. Jag har ju levt ett bra liv. Oförskämt bra.

Jag har levt i en god parentes. Föddes 1949. I ett land utan krig och med mat på bordet. Med gratis utbildning och skattefinansierad sjukvård. Med rätten att säga vad jag vill, rätten att vara fackligt aktiv, rätten att medverka till bildandet av ett nytt parti. Många rätt är det.  

När jag var, som det heter nuförtiden, ung vuxen var det dessutom lätt att få arbete, välståndet hälldes över oss. Och familjen krävde inte att jag skulle ta över familjeföretaget. Frihet från ärftliga fördelar kan väl det sistnämna kallas. 

Har, när denna bok skrivs, fyllt 76 år. Trodde inte att jag skulle få samla på mig så många årsringar. Faktiskt inte. Men hur man än ser på den saken så närmar jag mig nu deadline. Dessvärre är det nog mycket som närmar sig deadline. Vi har ställt till det så förbannat, vi Homo sapiens. 

Hoppet består i vad en krabbtaska kan lära oss. Mer om det senare i boken. Det här är i alla fall min berättelse. Eller som det heter i SVT: min sanning.

Spökslottet...

 Hmmm... åren rinner iväg.

Trenden

Nu också i Vingåker. 

Kungälv 6 nov: Ett jävla tjat om fred

 

Varning för denna bar!

 Strömavbrott i Stockholm igår. Jag vill helst inte veta vad dom har i kylen... Tänker i vart fall inte gå dit.

Jämställdhet på Tidaholm...

2007 - 2010 spelade Fred Lane och jag ett nittiotal föreställningar av Delvis Presley på teatrar, bygdegårdar och Folkets hus. Vi gjorde även spelningar på fängelser, bland annat sex förställningar på Tidaholm som var högsäkerhetsklassat. 

Nu har jämställdheten kommit även dit, nu anses också högsäkerhetsfängelser för kvinnor behövas. Och Tidaholm är ett. Allt blir inte bättre. Väldigt lite blir i själva verket bättre.

Slut på finutställning...

Så har då Lena avslutat samlingsutställning på välkända Sanders i Norrköping

Jokkmokk, gruvor, vattenkraft och torrfåror

Bild till vänster: Siri Lundström. 

”Plånboken ska inte styra om du ska kunna gå på kulturskola”

”Det är de som tänder lamporna i hembygdsgårdarna och skapar gemenskap, det klarar inte vi som kommun av.” 

Sagt av Henrik Blind, miljöpartist i Jokkmokk. Han vill stötta civilsamhället. Förbaskat rakt och bra formulerat.  Han menar dessutom att Jokkmokk redan gett tillräckligt till Sverige när det gäller allt från gruvor till vattenkraft. 

Så till vattenkraft. Hört talas om torrfåror. Om inte så är det meningen. Det passar sig liksom inte att tala om torrfåror. Det får lätt blickar att flacka, samvete att prövas och det som kallas ekonomi att avslöjas.
 
Torrfåror alltså. Jag har skrivit  om dem förr. I krönikor och böcker.

De ligger där de ligger. Som högst verkliga symboler för statens överhet. I Lilla Lule älv är torrfåran lång. En mil och sju tunga kilometer därtill. Den brukar betraktas som Europas längsta. Stenöken. Skapad av det som startade som Kungliga Vattenfallsstyrelsen. Den statligt ägda överhet som numera går under namnet Vattenfall.

En torrfåra är en bit havererad älv. Vars liv skändats så till den milda grad att den fråntagits sin rätt att få bära minsta lilla vatten. Vattnet har tagits ifrån den för att via tunnlar tvingas i annan riktning. Allt för att ge mer elkraft. Kvar blir stenöken. Som i till exempel Lilla Luleälv.

I Jokkmokk, där den ovan nämnda torrfåran ligger, har till och med ett socialdemokratiskt kommunalråd sagt att myndigheterna våldför sig på kommunen. Sosse alltså. Så han är liksom del i hela det ideologiska paket som sett älvar som maskiner.

Så hade det inte behövt vara. Om statens förlängda arm haft ödmjukheten att bara släppa fram lite vatten i det som reducerats från älv till torrfåra. Bara en liten bråkdel. Bara för livets skull. Som en ödmjuk gest. Av respekt för de som bor i de trakter där svenskt välstånd skapats och som bidragit så mycket till att Sverige blev en välfärdsnation. Skogen, malmen och vattnet.

När kommunalrådet, som alltså var sosse, menade att staten våldför sig på kommunen så är det på intet sätt överord. Så har det varit länge. Med det som kallas Norrland. Baggböleri. Skövling av skogar. Dammbyggen. Gruvor. Vinster som forslats bort medan jobben dränerats.

Norrlands historia är både lång och sorglig. Axel Oxenstierna utropade i kolonial anda redan på 1600-talet att "i Norrland har vi ett Indien". En koloni inom det egna landets gränser. Med naturresurser att skövla, ursprungsbefolkning att förtrycka och löften att svika. Vinster att förflytta, stat och kapital hand i hand, eller snarare klo i klo.

Ekomodernismen och dess tro på ständig ekonomisk tillväxt är förfärande, jag begriper inte hur en del gröna - kanske majoriteten till och med - accepterar, och därmed legitimerar, en utveckling som i realiteten fortsätter att plundra, sarga och söndra för att, som det heter, bygga ett hållbart samhälle med det som falskt nog kallas grön omställning av så många.

Jag vet inte vad Henrik Blind anser om det. Men jag håller med när han i en intervju i ETC, säger: "Det är planetens gränser som sätter ramarna för vår existens. Då kan vi inte bara skynda på. Då sågar vi verkligen av den gren vi sitter på."

PS! Jag skriver inte längre vare sig ledare eller krönikor i ETC. Avvecklades i våras. Kanske skrev jag för mycket om det orimliga i evig ekonomisk tillväxt eller för mycket om fredsfrågan eller så ansågs jag bara för gammal i gården för att få fortsätta. Förutom att skriva lite allmänt här och där skriver jag numera bara regelbundet i tidningen Syre som finns här.

Putin och de auktoritära har dessvärre redan vunnit

Sydsvenskan skriver: 

"Tidigt i samtalet uttryckte Birger Schlaug en stor oro för tiden vi befinner oss i.

– Jag upplever att Putin, på ett sätt, redan har vunnit slaget om Sverige utan en enda soldat. Vi har nämligen infört en krigskultur där det finns självcensur och en tystnadskultur. Det är obehagligt att media inte gör sin uppgift och granskar makten ordentligt, säger han och fortsätter:

- Det är alltid samma experter som hela tiden intervjuas.

SVT:s Camilla Kvartoft höll inte med.

– Vi försöker att få så många röster som möjligt och förklaringar på vad som händer, så det där känner jag inte igen, säger hon.

Det hettade också till när Frida Strenne riktade kritik mot medias bevakning inför Sveriges inträde i Nato. Hon menade att allt för få kritiska röster fick plats i public service.

– Att säga att debatten kring Nato i något enda program skulle ha varit likvärdig mellan kritiska röster och Natoföreträdare tycker jag verkligen är problematiskt, säger hon."

FESTLIGT * FOLKLIGT * FULLSATT

Nja, festligt vet jag inte, men desto mer fullsatt. Igår. Stadsbiblioteket i Malmö. Samtal om militariseringen och media. Arrangör: Svenska Freds. 

Camilla Kvartoft, ordförande i Publicistklubben och programledare i Agenda ansåg att medierna, i vart fall SVT, agerat schysst och informativt inför Natobeslut och DCA-avtal medan Frida Stranne och jag hävdade  motsatsen.

Malmö ikväll

Birger Schlaug.

Camilla Kvartoft (SVT) 

Frida Stranne (docent i freds- och utvecklingsforskning), 

Jonas Kanje (chefredaktör för Sydsvenskan) 

.... under ledning av Lars Mogensen (programledare i SR:s Filosofiska rummet och hedersdoktor vid Lunds universitet.)

Här har du problemet...

 

Konsumera, shoppa loss, annars går det ekonomiska systemet sönder. Gäller Kina, gäller USA, gäller Sverige... 
Vi får välja mellan att rädda systemet eller planetens möjligheter att bära människors samhällen. Hittills har vi valt systemet. Tankarna blir allt kortare i den sentida globaliserade kapitalismens tankebubbla.
Hur vore det att tänka nytt, inse att det ekonomiska systemet går på övertid, att det gör oss till verktyg för sin egen överlevnad.

Om konsten att köpa röster...

Så ser valåret 2026 ut:

Utgifterna för staten föreslås uppgå till 1 542 miljarder kronor under 2026. Inkomsterna för staten beräknas uppgå till 1 375 miljarder kronor under 2026. Statens ekonomi beräknas därmed få ett underskott om cirka 167 miljarder kronor under 2026.

Blowing in the wind

Jag var där. Igår. Bob Dylan. På Globen. Han såg oss. Publiken Tror jag. En gång sa han thank you efter applåder. Det är stort. Så han var nog på gott humör. 

84 år. Han satt vid piano, bortsett från när han vände publiken ryggen och spelade lite grand på gitarren. Ingen storbild, så det var svårt att se honom. För de som inte kunde låtarna var det omöjligt att höra vad han sjöng. Och varför ska han massakrera de låtar som alla förknippar honom med? Han hade fått stående ovationer om han tagit tillfället i akt - med tanke på hur världen ser ser  - att stillsamt sätta sig med gitarren och pratsjunga (han gör det nuförtiden) Blowin´ in The Wind eller varför inte Times They are a-changin...

 

Men Dylan är ju Dylan. Så det är inget att göra åt. Men han såg oss. Sa thank you. Det var stort. Och vi var glada när han spelade på munspel. Dessvärre lämnade en del konserten i förtid. Inte bara äldre män vars prostata kallade, utan också andra. Men vi - Lena, jag, barn och svärdotter och svärson - vi körde ända in i kaklet, glada över att varit där.

Fotoförbud, gammal bild.

Vi var där.