Haiti, coltan och våra hjärnors strategi...

Vi människor älskar att klassificera. Det är kanske rent av så att våra hjärnor är utvecklade för att just klassificera.

Vi klassificerar i såväl hierarkiska former som utifrån en koncentrisk världsbild, där vi själva utgör det normala och det främmande det onormala.

Jag kommer att tänka på detta när jag funderar över hur vi hanterar katastrofen i Haiti. Kanske är det så att Haiti får den uppmärksamhet det får beroende på att det ligger nära USA, att landet är kristet och den utlösande faktorn är tydlig.

Vi bryr oss mer om kriser vi förstår, skriver Hans Ingvar Roth i en understreckare (SvD) om Virgil Hawkins bok Stealth Conflicts - How the World´s Worst Violence Is Ignored.

Varför bryr vi oss inte om konflikten i Kongo där närmare en halv miljon människor dött i genomsnitt de senaste tio åren? Kanske är det så att Kongo ligger långt ner i de outtalade hierarkier vi byggt upp i våra hjärnor? Vi förstår oss dessutom inte på den konflikt som råder där, det är svårt att måla i svart och vitt - vilka krigsherrar ska man gilla och vilka samarbetar de med idag? Det saknas dessutom ett kittlande religiöst inslag i konflikten, de flesta är kristna.

Men Kongo är ju ändå ett rikt land! Vi är faktiskt i vår vardag beroende av Kongo. Ändå bryr vi oss inte. Där finns gott om naturresurser. Du håller förmodligen i dem varje dag, flera gånger. I mobiltelefoner finns nämligen coltan, och den hämtas från Kongo.

Men det är ingen risk att vare sig Nokia, Apple eller Sony Ericsson blir utan coltan. Krigsherrarna säljer gärna. De behöver pengar. Det är innehåll i din mobiltelefon som håller igång slakten i Kongo. Både krigsherrar och du och jag är således nöjda och glada. Och har vi pensionsfonder där mobilföretag skall ge avkastning så är det väl synd att bita de krigsherrar som föder oss...? För det är uppenbarligen inte lidande i sig vi reagerar på, det är ett visst lidande, lidande under vissa förutsättningar, vi reagerar på. Akademiker, biståndsorganisationer, skribenter inräknade. Vi klassificerar.

Det är för jävligt att vi inte bryr oss, skriver man i senaste Lancet, och påpekar att Haiti behövde hjälp långt innan jordbävninge och att den internationella hjälpen till Pakistan - som ju ligger långt ner på vår klassificeringsskala - i stort sett uteblev även efter den stora jordbävningen för fem år sedan. Biståndsorganisationerna var även de måttligt intresserade, eftersom medierna inte var intresserade: "Genom politikens, ekonomins, religionens och historiens förvrängda lins betraktas somliga liv som viktigare än andra – ett förhållande som inte blir hjälpt av inflytandet från nyhetsmedier, inräknat oss själva", skriver Lancet.

Och så är det då det där med hierarkier. Och hur vår hjärna fungerar. I Den omöjliga kedjan - av Thomas Malm - beskrivs hur vi människor rent biologiskt kan sägas vara ett klassificerande djur. Och vi klassificerar gärna genom att vår hjärna, för att orka med, sorterar i just hierarkiska former. Gud i toppen, amöban i botten. Den vite europén i toppen, de svarta vildarna i botten.

Och just nu kan vi konstatera att det också i Europa finns hierarkier: vilka medier bryr sig att skriva om översvämningarna i Albanien? Det landet är väl klassificerat som liggande längst ner på den europeiska skalan.

PS!
Mellan 1980 och 2004 inträffade drygt 6000 naturkatastrofer genom jordbävningar, översvämningar och stormar.
Drygt 4 miljarder människor påverkades och 1,5 miljoner dog. Mängden drabbade av torka, översvämningar och stormar har ökat år från år: från 1960-talet har antalet drabbade ökat med 4 procent årligen.