Rapporten inför beslutet om Natomedlemskap

Så har jag då läst underlaget för beslutet om svenskt medlemskap i Nato. Underlaget finns i form av en
rapport.

Istället för en analyserande text – som kan användas för att förstå sammanhang och huruvida Sverige skulle vara hotat – ägnar sig utredningen snarare åt att samla slarvigt analyserade argument för ett svenskt medlemskap.

FINNS LIKHETER MELLAN SVERIGE OCH UKRAINA?

Rapporten beskriver läget så här: ”Betydelsen av att omfattas av garantier har ökat då Ryssland visat sig berett att genomföra ett storskaligt militärt angrepp mot ett grannland.”

Det vill säga: Eftersom Ryssland angripit Ukraina så är också Sverige hotat. Detta trots att Sverige aldrig varit del av Sovjetunionen, Sverige inte ligger i det som Rysslands regim uppfattar som sitt geopolitiska och historiska intresseområde, Sverige inte är del av det ”ryska” som Putin och hans gelikar talar om i någon sorts förvriden nostalgisk anda.  

Ändå argumenteras i rapporten som om så vore fallet. Det är snarare retorik än seriös analys som utgör grundtonen i den rapport som utgör beslutsunderlag. Syftet har inte varit att ge underlag för ett seriöst beslut utan att ge en blandning av sakliga och retoriska argument för en anslutning till Nato.

LÅG TRÖSKEL FÖR ÖVERTRÄDELSER AV FOLKRÄTTEN

Rapporten slår fast att ”Ryssland har en låg tröskel för folkrättsöverträdelser och militär aggression även i stor skala.” Vilket onekligen är korrekt. Det har visat sig flera gånger inom de områden som den ryska regimen anser vara sitt historiska och geopolitiska intresseområde.

 

Det pågående totala och brutala anfallet på Ukraina utgör definitivt aggression i stor skala i syfte att snarast utplåna hela eller delar av Ukraina som egen nation.

Den folkrättsvidriga annekteringen av Krim hade en sorts militärpolitiskt logiskt motiv, vilket rapporten inte nämner - Ryssland har en stor flottbas på Krim vilken man inte ville skulle hamna inom Nato om Ukraina skulle släppas in i alliansen. Men - vilket bör noteras av de som försvarar annekteringen - det var inte aktuellt för Nato att släppa in Ukraina.

Georgienkriget?  I EU:s utredningen av kriget – den så kallade Tagliavinirapporten – beskrivs att det var Georgien som startade kriget genom nattbombningar i Sydossetien. Där hävdas också att Rysslands inledande svar var legalt – själv finner det uttrycket tvivelaktigt – eftersom ”delar av den ryska fredsstyrkan hade dödats”. Därefter, redovisas i EU-rapporten, att det ryska agerandet gick ”över resonliga gränser”. Vilket är helt korrekt.
 

En rapport som ligger till underlag för ett historiskt beslut om medlemskap i Nato bör rimligen vara noga med beskrivningar om vad som sker och skett. Det skulle gett bilden av ett ärligt uppsåt snarare än en ensidig partsinlaga. 

FÖRSKÖNANDE AV DET SOM ÄR "VI". 

I rapporten redovisas: ”Den ryska statsledningen utgår från värden, intressen och en historiesyn som skiljer sig från de i väst, och som bl.a. omfattar en auktoritär samhällssyn med en målsättning att skapa inflytelsesfärer, inklusive med militära medel.”

Detta är till hälften helt sant. Den ryska statsledningen omfattar definitivt en auktoritär samhällssyn med en målsättning att skapa inflytelsesfärer.

Men målsättningen att skapa intressezoner gäller också det som är "vi" i den här rapporten. Nato är inte heller befriat från länder med auktoritär samhällssyn. 

Genom att låtsas bort det onda hos oss reduceras rapporten till retorik istället för att vara ett intellektuellt hederligt underlag för beslut - även med ett sådant finns skäl som talar för medlemskap i Nato likaväl som det finns skäl som talar emot.

”Vi” har sedan koloniserandets dagar ägnat oss åt att skapa intressesfärer, Natos stormakt USA har i allra högsta grad under lång tid haft som målsättning att skapa intressesfärer, inklusive med militära medel. Att friskriva det ledande Natolandet från sådana intressen är rent falsarium.

Det är ju inte heller så att Nato skulle vara befriande från länder med auktoritärt styre. Grekland och Portugal var medlemmar också när de var allt annat än demokratier med värderingar som rapporten tillskriver Nato. Grekland har varit militärdiktatur och Portugal en högerdiktatur - ingetdera underkände länderna som medlemmar i Nato.

Turkiet är medlem i Nato, utvecklingen i länder som Polen och Ungern är knappast oproblematisk, framtiden i USA är oviss.

Nato är ingen garant för vare sig rättssäkerhet eller demokratisk utveckling. Nato blir det som medlemsländerna blir. Och utvecklingen i dessa är allt annat än solklar… Sådant bör också analyseras.

 

AVSKRÄCKNING MED KÄRNVAPEN

Rapporten konstaterar att ”kärnvapen utgör ett centralt element för Rysslands strategiska avskräckning”, vilket med rätta beskrivs som för jävligt. 

 

Däremot anses i rapporten Natos uttalade strategi att kunna vara först att använda kärnvapen uppenbarligen mindre problematisk – trots att det oavsett vem som sätter igång ett kärnvapenkrig (de goda eller de onda) kommer att drabba Sverige.

Enligt den ryska "avskräckningsstrategin" kan kärnvapen användas som svar på kärnvapenanfall eller svar på angrepp med konventionella vapen om ”själva statens existens” är hotad. Det är minst sagt problematiskt eftersom det där med ”själva statens existens” är ett flytande begrepp som kan nyttjas av en despot, särskilt en som är kränkt och som upplever sig som varande staten…

I rapporten kan vidare läsas att den egna (ryska) befolkningen ska vänjas vid ett scenario där det ska anses vara legitimt för Ryssland att använda kärnvapen. Tröskeln för hot om användning av kärnvapen har därmed sänkts, skrivs i rapporten. Dessvärre problematiseras inte detta förhållande.

Om tröskeln för att använda kärnvapen minskar borde väl rimligen hela vår strategi gå ut på att kyla ner konflikter snarare än att öka dem genom att utvidga det Nato som Ryssland - hur knäppt vi än tycker det vara - anser vara ett hot mot landet.

Vi kan anse att den ryska bilden av Nato som en aggressiv maktsfär som har syfte att ”omringa Ryssland” är falsk – men vad vi än anser så finns den där och Nato lägger sig onekligen alltmer dikt vid Rysslands gräns. 

 

KONFLIKTLÖSANDE BYGGER PÅ ATT FÖRSTÅ HUR DEN ANDRE SER PÅ ENS EGNA UPPFÖRANDE.

Rapporten saknar varje uns av försök att diskutera hur ”den andre” ser på oss trots att just detta – att förstå hur den andre uppfattar det man gör – är det mest centrala för att minska konfliktytor, skapa avspänning, få till fred istället för att bara vinna krig.

Detta är inte det samma som att lägga sig platt, eller vara underkuvad. Det är att göra en bred analys i syfte att söka fred. 

Rapporten saknar dessutom varje uns av analys av om den ryska regimen stärks eller försvagas av att den kan utnyttja vårt agerande för att stärka sin egen roll internt inom landet, hur den kan spika fast bilden av ett hotfullt Nato som omringar landet, hur Putinregimen kan använda detta för att motivera sitt maktinnehav.  

 

ÖKAD MILITÄR AKTIVITET

Rapporten slås helt riktigt fast att  ”den militära aktiviteten i Sveriges närområde ökat över tid”. Man skriver att detta är ett ensidigt ryskt agerande och att ”Sverige bidrar aktivt till en fredlig, stabil och hållbar utveckling”. Återigen saknas den andres perspektiv.

Om vi upplever att det värdlandsavtal som Sverige skrivit på med Nato bidrar till fredlig utveckling så är det ju allt annat än självklart att "den andre" uppfattar det så.

Värdlandsavtalet innebär bland annat att en regering (även minoritetsregering utan riksdagsbeslut) kan bjuda in Nato att såväl använda hamnar, flygfält, vägar och annan infrastruktur som att att svenskt territorium kan användas även för offensiva vapen riktade mot Ryssland. Praktiska förberedelser för ett sådan inbjudan skall göras i fredstid.

Det är ju inte säkert – eller ens troligt - att den andre uppfattar detta som fredligt. Vi kan tycka det är hur löjligt som helst – men avspänning och konfliktlösning innebär som sagt att begripa hur det ser ut med den andres ögon eller hur det kan användas i den andres – det här fallet en auktoritär regim med en despot i ledningen – för att befästa sin egen roll som den starka kraft som kan skydda landet med den lede fi.

 

GOTLAND 

I rapporten skrivs att ”den strategiska utsattheten för Gotland har ökat”. Hela idén om Gotland som hårt utsatt lanserades när Ryssland – mot folkrätten – annekterade Krim trots att det inte finns någon som helst vare sig historisk, militär eller geopolitisk likhet mellan Krim och Gotland. På Gotland finns ingen rysk flottbas, ingen rysktalande befolkning, ingen rysk historia som på minsta vis går att jämföra med Krim.

Någon bredare problematisering av hur ett Natomedlemskap skulle påverka Gotland existerar inte i rapporten. Huruvida Natoanslutning ökar spänningarna kring Gotland föregås med tystnad trots att Gotland skulle kunna förses med Natobaser med missiler etcetera. Skulle detta innebära nedtrappning eller skulle det trigga Ryssland att i en krigssituation snarare vara först med att inta ön för att stoppa  Nato ”att flyttar fram sina positioner”?

En utredning med minsta lilla syfte att ge underlag för ett seriöst beslut borde givetvis diskutera detta – i vart fall om Sverige har för avsikt att bidra till avspänning och fredlig samexistens.

Svenskt och finskt medlemskap i Nato innebär att Östersjön blir ett sorts innanhav för Nato. Den ryska uppfattningen är att Kaliningrad blir instängt och att rysk flotta lätt kan hindras att ta sig ut. Det är inte självklart att detta medför nedtrappning av spänningar i regionen, snarare lär Ryssland flytta fram än mer militära resurser till Kaliningrad.

Är en sådan utveckling bra? Nog borde ett underlag för beslut analysera detta.

RYSKT INTRESSE AV SVENSKA ALLIANSFRIHET 

Varje land måste ges rätten att själv i demokratisk ordning avgöra om det vill söka medlemskap i Nato, det är en demokratisk självklarhet. Ryssland ska inte diktera villkoren. Det måste få vara grundregeln.

Att de baltiska länderna, efter Sovjetunionens kollaps, sökte medlemskap i Nato var ett svar på hur länderna hållits som fångar inom det kommunistiska Sovjet.

I rapporten konstateras att Ryssland vill – i någon sorts kravliknande formuleringar - att Sveriges alliansfrihet bevaras. Ja, det är klart att de vill. Det är inget nytt. Så har det varit sedan 1949.

Istället för att konstatera detta väljer man att peka på att den ryske försvarsministern Sergej Sjojgu 2018 sagt att eventuella finländska och svenska Natomedlemskap kommer att mötas med svarsåtgärder. Men hade Natoanslutning antytts tidigare så hade ryssarna sagt det då också.

Vilka svarsåtgärder är då aktuella? Utredningen slår fast att detta ”primärt torde handla om utökad utplacering av militära förmågor i vårt närområde”. Ja, allt annat vore ju jättekonstigt, självfallet kommer Ryssland att stärka sin militära verksamhet i bland annat Kaliningrad. Är det värt att trigga igång det också? Kanske, kanske inte.

Frågan som bör analyseras är givetvis: ökar detta spänningen eller minskar det spänningen? Ökar detta en auktoritär regims benägenhet att använda kärnvapen eller minskar den? Är det genomtänkt – om vi har fredlig samexistens som en målsättning – att ”tränga in Ryssland”? Är det smart – om vi vill se att den auktoritära regimen i Ryssland ersätts – att legitimera dess världsbild genom att Nato lägger sig alltmer dikt mot dess gränser?

Frågor som inte på minsta sätt blir belysta i rapporten men som i allra högsta grad påverkar om vi ska kunna leva i fredstid eller krigshotstid framöver. Man kan komma till olika slutsatser, men en ordentlig analys är det minska man kan begära.

 

DE OUTTALADE FRÅGORNA

Rapporten slår fast att ”Sverige som Natomedlem har en skyldighet att betrakta ett väpnat angrepp på en annan allierad som ett angrepp även på Sverige…” Så är det.

En fråga som undviks är dock följande: Om Ryssland skulle få för sig att anfalla Gotland – med det formella motivet att hindra Nato från att sätta upp "baser med offensiva vapen" – skulle USA då riskera ett världskrig där New York skulle kunna utraderas av kärnvapen för att försvara ön? Frågan är relevant, men kan kanske inte diskuteras öppet.

I Nato-konceptet ingår planering för vilka städer i Ryssland som ska utraderas genom kärnvapenanfall om sådana skulle bli aktuellt, på samma sätt antar jag att det i det ryska konceptet finns planerat vilka städer inom Nato som skall utraderas först vid olika scenarier.

Vilka svenskar skall sitta i den grupp som planerar vilka städer - med sina människor, kulturskatter, djur och infrastruktur - som skall förintas med kärnvapen? Blir vi inte helt marinerade i hela kärnvapenhelvetet genom att delta i detta? Jo, vi kan förstås be om att få slippa delta i beslutet om vilka som skall avrättas i vårt namn.

VEM BESTÄMMER?
 Å ena sidan svarar regeringen och rapporten på Natokritik med att alla länder är självständiga och ingen kan tvingas till beslut, å andra sidan vill regeringen att Turkiet nu skall tvingas att acceptera svenskt medlemskap genom att USA trycker på.

Vilket ju bekräftar det alla vet: USA har störst inflytande. Vilket borde få en utredning att åtminstone påpeka att utvecklingen i just USA kommer att påverka Natos beslut. Utvecklingen i USA är inte den bästa, vi kan snart ha en republikansk president som heter Trump eller är av hans kaliber. Känns det tryggt? Är det en utveckling av Nato som ökar Sveriges säkerhet som medlem? Om det skrivs ingenting.

I rapporten hävdas utan minsta lilla analys: ”Natomedlemskap skulle inte i sig påverka Sveriges möjligheter att fortsatt främja grundvärden i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.”

Detta är ju totalt lögnaktigt. Sverige har redan tvingats – efter hot från Nato om konsekvenser (Jens Stoltenberg, Folk och Försvar 2018) – att inte skriva på FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Sverige kommer att, som medlem i Nato, söka ”säkerhet” genom kärnvapenparaply vare sig vi önskar eller inte.

Sverige pressas redan nu till eftergifter för att Turkiet skall ”släppa in oss” in oss i Nato. Sverige kommer att delta i planeringen för var ett eventuellt kärnvapenanfall skall sättas in, det vill säga vilka städer som skall utrotas. Detta påverkar i allra högsta grad svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

 

KOSTNADER

Vid toppmötet i Wales 2014 bekräftade Nato att det uttalade målet för alliansens medlemsländer är att använda minst 2 procent av BNP till försvarsutgifter, vilket lett till att Sverige beslutat just det. 2 procent av BNP innebär att 8 procent av statens utgifter kommer att gå till den militära försvarsbudgeten. En analys borde rimligen innefatta vad detta innebär för Sveriges möjligheter att värna demokratin genom att satsa på skolan, rättssystemet, landsbygdsutveckling, rättfärdig vård.

I rapporten anges att andra merkostnader skulle inskränkas till 600 – 700 miljoner per år, vilket jag tvivlar på. I själva verket skall infrastrukturen byggas om – vilket lär ske även med civila pengar - för att kunna ta emot och härbärgera Natotrupp. Myndigheterna planerar för detta redan nu.

MINSKAD ELLER ÖKAD SPÄNNING

Hela tiden återkommer jag till vikten av avspänning, nedtrappning, konfliktlösande istället för till åtgärder som leder till ökad spänning, upptrappning och nya konfliktzoner. 

Rapporten slår fast: ”Ett svenskt Natomedlemskap skulle höja tröskeln för militära konflikter och därmed ge en konfliktavhållande effekt…”  Men ett svenskt Natomedlemskap innebär också att vi blir del av ytterligare upprustningsspiral och blockbildande  - samt att den andre triggas, eller i vart fall kan använda medlemskapet i sin retorik för inhemskt bruk. Är det vår önskan?

Jag läser ”Nato har en lednings- och planeringsstruktur med unik förmåga att leda stora och krävande militära operationer. Den integrerade kommandostrukturen gör att de allierade kan agera tillsammans med större effektivitet och snabbhet än vad som annars skulle vara fallet.” Jo, men samtidigt måste alla vara överens. Vi måste vara överens med de vi inte är överens med. Turkiet till exempel. Är det ett problem - och i så fall vad kan det leda till i sin förlängning?

AVSLUTNING 

Man kan givetvis argumentera för svenskt medlemskap i Nato av flera olika skäl, det är fullt i sin ordning. Jag kan själv finna flera skäl, men den pladderretorik som till stor del genomsyrar rapporten är faktiskt inte seriös.

Rapporten liknar mest en gymnasieuppsats som genom upprepningar och rundgångar lyckats få ihop 41 sidor.

Det är, som sagt, helt okej att plädera för svenskt medlemskap i Nato. Men det är inte okej att låtsas att de papper som lämnat regeringskansliet är ett seriöst underlag för beslut om medlemskap i Nato hur mycket än Ann Linde, Magdalena Andersson och Peter Hultqvist – och oppositionspolitiker -  ger sken av det.

Rapporten är till stora del utformad för att i sig argumentera för medlemskap i Nato. En sådan rapport kan mycket väl göras, men den ska redovisas för vad det är, inte som ett seriöst underlag för beslut om huruvida Sverige ska gå med eller inte.

Rapporten finns här.

Självfallet finns det tunga utredningar som gjorts under åren.

I januari 2016 utkom Hans Blix med fleras utredning Sverige, Nato och säkerheten som också blev en bok: https://celanders.se/bocker/facklitteratur/sverige-nato-och-sakerheten

Medlemmen i Krigsvetenskapsakademien Krister Bringéus utredning Säkerhet i ny tid finns som SOU 2016:57. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2016/09/sou-201657/

 

Är du förvånad eller rent av förundrad...?

Har du läst underlaget för beslutet om svenskt medlemskap i Nato? Har du läst så vet du att underlaget - som finns i form av en rapport - är uselt. Och förmodligen förstår du att det skulle vara uselt.

Istället för en analyserande text – som kan användas för att förstå sammanhang och huruvida Sverige skulle vara hotat – ägnar sig utredningen snarare åt att samla slarvigt analyserade argument för ett svenskt medlemskap.

FINNS LIKHETER MELLAN SVERIGE OCH UKRAINA?

Rapporten beskriver läget så här: ”Betydelsen av att omfattas av garantier har ökat då Ryssland visat sig berett att genomföra ett storskaligt militärt angrepp mot ett grannland.”

Det vill säga: Eftersom Ryssland angripit Ukraina så är också Sverige hotat. Detta trots att Sverige aldrig varit del av Sovjetunionen, Sverige inte ligger i det som Rysslands regim uppfattar som sitt geopolitiska och historiska intresseområde, Sverige inte är del av det ”ryska” som Putin och hans gelikar talar om i någon sorts förvriden nostalgisk anda.  

Ändå argumenteras i rapporten som om så vore fallet. Det är snarare retorik än seriös analys som utgör grundtonen i den rapport som utgör beslutsunderlag. Syftet har inte varit att ge underlag för ett seriöst beslut utan att ge en blandning av sakliga och retoriska argument för en anslutning till Nato. Man hade mycket väl kunnat argumentera på ett mer sakligt sätt.

LÅG TRÖSKEL FÖR ÖVERTRÄDELSER AV FOLKRÄTTEN

Rapporten slår fast att ”Ryssland har en låg tröskel för folkrättsöverträdelser och militär aggression även i stor skala.” Vilket onekligen är korrekt. Det har visat sig flera gånger inom de områden som den ryska regimen anser vara sitt historiska och geopolitiska intresseområde.

 

Det pågående totala och brutala anfallet på Ukraina utgör definitivt aggression i stor skala i syfte att snarast utplåna hela eller delar av Ukraina som egen nation.

Den folkrättsvidriga annekteringen av Krim hade en sorts militärpolitiskt logiskt motiv, vilket rapporten inte nämner - Ryssland har en stor flottbas på Krim vilken man inte ville skulle hamna inom Nato om Ukraina skulle släppas in i alliansen. Men - vilket bör noteras av de som försvarar annekteringen - det var inte aktuellt för Nato att släppa in Ukraina.

Georgienkriget?  I EU:s utredningen av kriget – den så kallade Tagliavinirapporten – beskrivs att det var Georgien som startade kriget genom nattbombningar i Sydossetien. Där hävdas också att Rysslands inledande svar var legalt – själv finner det uttrycket tvivelaktigt – eftersom ”delar av den ryska fredsstyrkan hade dödats”. Därefter, redovisas i EU-rapporten, att det ryska agerandet gick ”över resonliga gränser”. Vilket är helt korrekt.
 

En rapport som ligger till underlag för ett historiskt beslut om medlemskap i Nato bör rimligen vara noga med beskrivningar om vad som sker och skett. Det skulle gett bilden av ett ärligt uppsåt snarare än en ensidig partsinlaga. 

FÖRSKÖNANDE AV DET SOM ÄR "VI". 

I rapporten redovisas: ”Den ryska statsledningen utgår från värden, intressen och en historiesyn som skiljer sig från de i väst, och som bl.a. omfattar en auktoritär samhällssyn med en målsättning att skapa inflytelsesfärer, inklusive med militära medel.”

Detta är till hälften helt sant. Den ryska statsledningen omfattar definitivt en auktoritär samhällssyn med en målsättning att skapa inflytelsesfärer.

Men målsättningen att skapa intressezoner gäller också det som är "vi" i den här rapporten. Nato är inte heller befriat från länder med auktoritär samhällssyn. 

Genom att låtsas bort det onda hos oss reduceras rapporten till retorik istället för att vara ett intellektuellt hederligt underlag för beslut - även med ett sådant finns skäl som talar för medlemskap i Nato likaväl som det finns skäl som talar emot.

”Vi” har sedan koloniserandets dagar ägnat oss åt att skapa intressesfärer, Natos stormakt USA har i allra högsta grad under lång tid haft som målsättning att skapa intressesfärer, inklusive med militära medel. Att friskriva det ledande Natolandet från sådana intressen är rent falsarium.

Det är ju inte heller så att Nato skulle vara befriande från länder med auktoritärt styre. Grekland och Portugal var medlemmar också när de var allt annat än demokratier med värderingar som rapporten tillskriver Nato. Grekland har varit militärdiktatur och Portugal en högerdiktatur - ingetdera underkände länderna som medlemmar i Nato.

Turkiet är medlem i Nato, utvecklingen i länder som Polen och Ungern är knappast oproblematisk, framtiden i USA är oviss.

Nato är ingen garant för vare sig rättssäkerhet eller demokratisk utveckling. Nato blir det som medlemsländerna blir. Och utvecklingen i dessa är allt annat än solklar… Sådant bör också analyseras.

AVSKRÄCKNING MED KÄRNVAPEN

Rapporten konstaterar att ”kärnvapen utgör ett centralt element för Rysslands strategiska avskräckning”, vilket med rätta beskrivs som för jävligt. 

 

Däremot anses i rapporten Natos uttalade strategi att kunna vara först att använda kärnvapen uppenbarligen mindre problematisk – trots att det oavsett vem som sätter igång ett kärnvapenkrig (de goda eller de onda) kommer att drabba Sverige.

Enligt den ryska "avskräckningsstrategin" kan kärnvapen användas som svar på kärnvapenanfall eller svar på angrepp med konventionella vapen om ”själva statens existens” är hotad. Det är minst sagt problematiskt eftersom det där med ”själva statens existens” är ett flytande begrepp som kan nyttjas av en despot, särskilt en som är kränkt och som upplever sig som varande staten…

I rapporten kan vidare läsas att den egna (ryska) befolkningen ska vänjas vid ett scenario där det ska anses vara legitimt för Ryssland att använda kärnvapen. Tröskeln för hot om användning av kärnvapen har därmed sänkts, skrivs i rapporten. Dessvärre problematiseras inte detta förhållande.

Om tröskeln för att använda kärnvapen minskar borde väl rimligen hela vår strategi gå ut på att kyla ner konflikter snarare än att öka dem genom att utvidga det Nato som Ryssland - hur knäppt vi än tycker det vara - anser vara ett hot mot landet.

Vi kan anse att den ryska bilden av Nato som en aggressiv maktsfär som har syfte att ”omringa Ryssland” är falsk – men vad vi än anser så finns den där och Nato lägger sig onekligen alltmer dikt vid Rysslands gräns.

KONFLIKTLÖSANDE BYGGER PÅ ATT FÖRSTÅ HUR DEN ANDRE SER PÅ ENS EGNA UPPFÖRANDE.

Rapporten saknar varje uns av försök att diskutera hur ”den andre” ser på oss trots att just detta – att förstå hur den andre uppfattar det man gör – är det mest centrala för att minska konfliktytor, skapa avspänning, få till fred istället för att bara vinna krig.

Detta är inte det samma som att lägga sig platt, eller vara underkuvad. Det är att göra en bred analys i syfte att söka fred. 

Rapporten saknar dessutom varje uns av analys av om den ryska regimen stärks eller försvagas av att den kan utnyttja vårt agerande för att stärka sin egen roll internt inom landet, hur den kan spika fast bilden av ett hotfullt Nato som omringar landet, hur Putinregimen kan använda detta för att motivera sitt maktinnehav. 

ÖKAD MILITÄR AKTIVITET

Rapporten slås helt riktigt fast att  ”den militära aktiviteten i Sveriges närområde ökat över tid”. Man skriver att detta är ett ensidigt ryskt agerande och att ”Sverige bidrar aktivt till en fredlig, stabil och hållbar utveckling”. Återigen saknas den andres perspektiv.

Om vi upplever att det värdlandsavtal som Sverige skrivit på med Nato bidrar till fredlig utveckling så är det ju allt annat än självklart att "den andre" uppfattar det så.

Värdlandsavtalet innebär bland annat att en regering (även minoritetsregering utan riksdagsbeslut) kan bjuda in Nato att såväl använda hamnar, flygfält, vägar och annan infrastruktur som att att svenskt territorium kan användas även för offensiva vapen riktade mot Ryssland. Praktiska förberedelser för ett sådan inbjudan skall göras i fredstid.

Det är ju inte säkert – eller ens troligt - att den andre uppfattar detta som fredligt. Vi kan tycka det är hur löjligt som helst – men avspänning och konfliktlösning innebär som sagt att begripa hur det ser ut med den andres ögon eller hur det kan användas i den andres – det här fallet en auktoritär regim med en despot i ledningen – för att befästa sin egen roll som den starka kraft som kan skydda landet med den lede fi.

GOTLAND 

I rapporten skrivs att ”den strategiska utsattheten för Gotland har ökat”. Hela idén om Gotland som hårt utsatt lanserades när Ryssland – mot folkrätten – annekterade Krim trots att det inte finns någon som helst vare sig historisk, militär eller geopolitisk likhet mellan Krim och Gotland. På Gotland finns ingen rysk flottbas, ingen rysktalande befolkning, ingen rysk historia som på minsta vis går att jämföra med Krim.

Någon bredare problematisering av hur ett Natomedlemskap skulle påverka Gotland existerar inte i rapporten. Huruvida Natoanslutning ökar spänningarna kring Gotland föregås med tystnad trots att Gotland skulle kunna förses med Natobaser med missiler etcetera. Skulle detta innebära nedtrappning eller skulle det trigga Ryssland att i en krigssituation snarare vara först med att inta ön för att stoppa  Nato ”att flyttar fram sina positioner”?

En utredning med minsta lilla syfte att ge underlag för ett seriöst beslut borde givetvis diskutera detta – i vart fall om Sverige har för avsikt att bidra till avspänning och fredlig samexistens.

Svenskt och finskt medlemskap i Nato innebär att Östersjön blir ett sorts innanhav för Nato. Den ryska uppfattningen är att Kaliningrad blir instängt och att rysk flotta lätt kan hindras att ta sig ut. Det är inte självklart att detta medför nedtrappning av spänningar i regionen, snarare lär Ryssland flytta fram än mer militära resurser till Kaliningrad.

Är en sådan utveckling bra? Nog borde ett underlag för beslut analysera detta.

RYSKT INTRESSE AV SVENSKA ALLIANSFRIHET 

Varje land måste ges rätten att själv i demokratisk ordning avgöra om det vill söka medlemskap i Nato, det är en demokratisk självklarhet. Ryssland ska inte diktera villkoren. Det måste få vara grundregeln.

Att de baltiska länderna, efter Sovjetunionens kollaps, sökte medlemskap i Nato var ett svar på hur länderna hållits som fångar inom det kommunistiska Sovjet.

I rapporten konstateras att Ryssland vill – i någon sorts kravliknande formuleringar - att Sveriges alliansfrihet bevaras. Ja, det är klart att de vill. Det är inget nytt. Så har det varit sedan 1949.

Istället för att konstatera detta väljer man att peka på att den ryske försvarsministern Sergej Sjojgu 2018 sagt att eventuella finländska och svenska Natomedlemskap kommer att mötas med svarsåtgärder. Men hade Natoanslutning antytts tidigare så hade ryssarna sagt det då också.

Vilka svarsåtgärder är då aktuella? Utredningen slår fast att detta ”primärt torde handla om utökad utplacering av militära förmågor i vårt närområde”. Ja, allt annat vore ju jättekonstigt, självfallet kommer Ryssland att stärka sin militära verksamhet i bland annat Kaliningrad. Är det värt att trigga igång det också? Kanske, kanske inte.

Frågan som bör analyseras är givetvis: ökar detta spänningen eller minskar det spänningen? Ökar detta en auktoritär regims benägenhet att använda kärnvapen eller minskar den? Är det genomtänkt – om vi har fredlig samexistens som en målsättning – att ”tränga in Ryssland”? Är det smart – om vi vill se att den auktoritära regimen i Ryssland ersätts – att legitimera dess världsbild genom att Nato lägger sig alltmer dikt mot dess gränser?

Frågor som inte på minsta sätt blir belysta i rapporten men som i allra högsta grad påverkar om vi ska kunna leva i fredstid eller krigshotstid framöver. Man kan komma till olika slutsatser, men en ordentlig analys är det minska man kan begära.

DE OUTTALADE FRÅGORNA

Rapporten slår fast att ”Sverige som Natomedlem har en skyldighet att betrakta ett väpnat angrepp på en annan allierad som ett angrepp även på Sverige…” Så är det.

En fråga som undviks är dock följande: Om Ryssland skulle få för sig att anfalla Gotland – med det formella motivet att hindra Nato från att sätta upp "baser med offensiva vapen" – skulle USA då riskera ett världskrig där New York skulle kunna utraderas av kärnvapen för att försvara ön? Frågan är relevant, men kan kanske inte diskuteras öppet.

I Nato-konceptet ingår planering för vilka städer i Ryssland som ska utraderas genom kärnvapenanfall om sådana skulle bli aktuellt, på samma sätt antar jag att det i det ryska konceptet finns planerat vilka städer inom Nato som skall utraderas först vid olika scenarier.

Vilka svenskar skall sitta i den grupp som planerar vilka städer - med sina människor, kulturskatter, djur och infrastruktur - som skall förintas med kärnvapen? Blir vi inte helt marinerade i hela kärnvapenhelvetet genom att delta i detta? Jo, vi kan förstås be om att få slippa delta i beslutet om vilka som skall avrättas i vårt namn.

VEM BESTÄMMER?
 Å ena sidan svarar regeringen och rapporten på Natokritik med att alla länder är självständiga och ingen kan tvingas till beslut, å andra sidan vill regeringen att Turkiet nu skall tvingas att acceptera svenskt medlemskap genom att USA trycker på.

Vilket ju bekräftar det alla vet: USA har störst inflytande. Vilket borde få en utredning att åtminstone påpeka att utvecklingen i just USA kommer att påverka Natos beslut. Utvecklingen i USA är inte den bästa, vi kan snart ha en republikansk president som heter Trump eller är av hans kaliber. Känns det tryggt? Är det en utveckling av Nato som ökar Sveriges säkerhet som medlem? Om det skrivs ingenting.

I rapporten hävdas utan minsta lilla analys: ”Natomedlemskap skulle inte i sig påverka Sveriges möjligheter att fortsatt främja grundvärden i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.”

Detta är ju totalt lögnaktigt. Sverige har redan tvingats – efter hot från Nato om konsekvenser (Jens Stoltenberg, Folk och Försvar 2018) – att inte skriva på FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Sverige kommer att, som medlem i Nato, söka ”säkerhet” genom kärnvapenparaply vare sig vi önskar eller inte.

Sverige har pressats att ändra sin politik för att Turkiet skall ”släppa in oss” in oss i Nato. Sverige kommer att delta i planeringen för var ett eventuellt kärnvapenanfall skall sättas in, det vill säga vilka städer som skall utrotas. Detta påverkar i allra högsta grad svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

KOSTNADER

Vid toppmötet i Wales 2014 bekräftade Nato att det uttalade målet för alliansens medlemsländer är att använda minst 2 procent av BNP till försvarsutgifter, vilket lett till att Sverige beslutat just det. 2 procent av BNP innebär att ca 10 procent av statens utgifter kommer att gå till den militära försvarsbudgeten. En analys borde rimligen innefatta vad detta innebär för Sveriges möjligheter att värna demokratin genom att satsa på skolan, rättssystemet, landsbygdsutveckling, rättfärdig vård.

I rapporten anges att andra merkostnader skulle inskränkas till 600 – 700 miljoner per år, vilket jag tvivlar på. I själva verket skall infrastrukturen byggas om – vilket lär ske även med civila pengar - för att kunna ta emot och härbärgera Natotrupp. Myndigheterna planerar för detta redan nu.

MINSKAD ELLER ÖKAD SPÄNNING

Hela tiden återkommer jag till vikten av avspänning, nedtrappning, konfliktlösande istället för till åtgärder som leder till ökad spänning, upptrappning och nya konfliktzoner. 

Rapporten slår fast: ”Ett svenskt Natomedlemskap skulle höja tröskeln för militära konflikter och därmed ge en konfliktavhållande effekt…”  Men ett svenskt Natomedlemskap innebär också att vi blir del av ytterligare upprustningsspiral och blockbildande  - samt att den andre triggas, eller i vart fall kan använda medlemskapet i sin retorik för inhemskt bruk. Är det vår önskan?

Jag läser ”Nato har en lednings- och planeringsstruktur med unik förmåga att leda stora och krävande militära operationer. Den integrerade kommandostrukturen gör att de allierade kan agera tillsammans med större effektivitet och snabbhet än vad som annars skulle vara fallet.” Jo, men samtidigt måste alla vara överens. Vi måste vara överens med de vi inte är överens med. Turkiet till exempel. Är det ett problem - och i så fall vad kan det leda till i sin förlängning?

AVSLUTNING 

Man kan givetvis argumentera för svenskt medlemskap i Nato av flera olika skäl, det är fullt i sin ordning. Jag kan själv finna flera skäl, men den pladderretorik som till stor del genomsyrar rapporten är faktiskt inte seriös.

Rapporten liknar mest en gymnasieuppsats som genom upprepningar och rundgångar lyckats få ihop 41 sidor.

Det är, som sagt, helt okej att plädera för svenskt medlemskap i Nato. Men det är inte okej att låtsas att de papper som lämnade regeringskansliet är ett seriöst underlag för beslut om medlemskap i Nato hur mycket än dåvarande socialdemokratiska regering med Ann Linde, Magdalena Andersson och Peter Hultqvist – tillsammans med främst de borgerliga politikerna  gav sken av det.

Rapporten är till stora del utformad för att i sig argumentera för medlemskap i Nato. En sådan rapport kan mycket väl göras, men den ska redovisas för vad det är, inte som ett seriöst underlag för beslut om huruvida Sverige ska gå med eller inte.

Rapporten finns här.

Självfallet finns det tunga utredningar som gjorts under åren.

I januari 2016 utkom Hans Blix med fleras utredning Sverige, Nato och säkerheten som också blev en bok: https://celanders.se/bocker/facklitteratur/sverige-nato-och-sakerheten

Medlemmen i Krigsvetenskapsakademien Krister Bringéus utredning Säkerhet i ny tid finns som SOU 2016:57. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2016/09/sou-201657/

Natodebatten och läppglansmetoden

Nejdå, att Sverige går med i Natosamarbetet Partnerskap för fred innebär inte alls att vi närmar oss ett medlemskap i Nato. Inte alls, hur kan du tro något sådant?

Nejdå, att vi har tusentalet soldater i Natoinsatser innebär inte alls att vi närmar oss medlemskap i Nato. Är du konspirationsteoretiker?

Nejdå, att vi övar med Nato och är bäst i klassen när det gäller Natostandard innebär ju inte att vi närmar oss medlemskap i Nato! Hur kan du ens komma på tanken?

Nejdå, att Nato övar krigföring i Norrland innebär inte alls att vi närmar oss medlemskap i Nato. Du är ju helt löjlig i dina påståenden!

Nu när vi redan samarbetar med Nato och gör nästan allt som medlemmar gör vore det väl jättekonstigt om vi inte också satt vid bordet som medlemmar? Fattar du inte det??


Så har det låtit och så låter det.

När sedan SvD drivit kampanjen Sverige in i Nato genom att sprida krigshets, förvanska bilder, bluffa med rubriker, sprida rykten och låta skribenter hämtade från Krigsvetenskapsakademien uppträda som någon sorts neutrala och sakliga journalister  - vars utspel tas upp av annan media och därmed skapar "sanningar" som inte riktigt existerar - så är det inte konstigt att en opinionsmätning visar att antalet Natoanhängare ökar.

Strategin har lyckats. Burdust avslöjad av SvD:s egen rubriksättning:

Svenskarna har mjuknat i Natofrågan

Ovanstående rubrik - från maj förra året - kunde man ta del av när en opinionsundersökning, som SvD beställt, visade att 32 procent säger ja till medlemskap i Nato. Innan SvD kampanjjournalistisk (se nedan) var det 23 procent. Svenskarna hade således mjuknat. Senaste jag hörde att någon mjuknat var i en maffiafilm. Då hade en småföretagare mjuknat. Var tillräckligt uppskrämd, efter ett antal hot, för att betala avgift för att bli skyddad av mafioso.

Den ena artikeln avlöste den andra. Svenska Dagbladets Mikael Holmström, som inte bara är journalist utan även medlem av Krigsvetenskapsakademien, skrev artiklar ackompanjerade av krigsrubriker och som höjdpunkt en bild på ett ett ryskt plan som flyger rakt över Sverige. 
 
Visserligen befann sig ryskt flyg i internationellt luftrum, men varför vara så noga med detaljer? Det ingår ju inte när det gäller att hetsa fram en opinion...

Ny höjd intog rapporteringen när SvD meddelade att ryskt spionplan spionerat då Sverige inledde en stor svensk militärövning. Nu var inte övningen så vidare svensk trots att den hölls i Enköping. Amerikanska befäl – liksom en mängd andra NATO-soldater – deltog i övningen som omfattade 1 400 personer... Fast det var inte så kul att berätta. Det hade liksom förtagit lite av själva syftet...

Även Sverige signalspanar - eller spionerar för att använda SvD:s ordval. Eftersom svenska signalspaningsplan knappast spionerar mot Sverige så innebär en elementär analys att de "spionerar" på Ryssland. Ryssarna, och alla andra, vet det. Ibland tvingas svenska "spionplan" ställa in den regelbundna signalspaningen mot främmande makt. Häromåret krockade man med en fågel och fick vända.

Vad kan vi lära av detta? Jo, att medier lätt bli krigshetsens bästa vän. Och att kampanjen för svenskt medlemskap i NATO pågår med fullt ös.

Det är tillräckligt illa som det är, med ökad militär aktivitet från såväl Ryssland som Nato. Men det räcker liksom inte riktigt till...


Och så kom då u-båtsjakten där SvD visste mer än alla andra och Kungliga Krigsvetenskapsakademiens egen journalist Mikael Holmström kunde förtälja följande i rejäla rubriker och med övrig media svassande efter...

 

Skadad rysk ubåt söks i skärgården

  
Utifrån den rubriken kördes rykten fram som sanningar, rapporteringen blev underkastad underhållningens krav och journalister fick åka båt, helikopter och leka småkrig. Krigsreportern på SvD spred i vanlig ordning rykten, mycket väl kunnig om den så kallade läppglansmetoden - det vill säga hur opinion kan skapas genom att man skapar rykten som steg för steg förvandlas till "sanningar" som ligger till grund för vad människor kommer att tycka och tänka. Den som är intresserad kan ju ta sig några timmar och läsa hur hjärnan fungerar. Något som de mer sofistikerade hetsarna är väl medvetna om. (Begreppet Läppglansmetoden uppstod när Linda Skugge skrev att Björn Ranelid använde läppglans - vilket blev en sanning oavsett om han gjort det eller inte. Bilder fäster.)

PS! För ganska exakt ett år sedan...

... kunde man läsa i SvD:s pappersupplaga att ryskt bombflyg gjorde offensiva övningar vid Ölands södra udde. Det lät nästa som om man flög in över Öland, eller åtminstone i svenskt luftrum, vilket man den gången inte gjorde. Varför måla upp bilder när det räcker så väl att berätta som det är? Ja, ni vet svaret...

Hade man berättat hela historien hade man också redovisat att Sverige i samma veva övade tillsammans med Nato i det som kallas Steadfast Jazz -  till vilket Nato utarbetat ett krigsspel som går under namnet Skolkan, där Sverige spelar en central roll.

Nato hade nämligen utsett svenskt territorium för att skapa fiktiva länder som fick namnen Torrike (Svealand och delar av Norrland), Framland (östra Norrland)  samt Arnland som omfattade delar av Sydsverige. Man hade gett de olika "länderna" olika roller. Allt skedde till applåder från den svenska regeringen och socialdemokraterna, som varit överens om att Sverige skall ingå i NRF (Nato Response Force).

Nato övade helt enkelt hur man skall föra fram förstärkningar i och utanför Sverige.

Under de kommande åren ska Sverige för övrigt hålla åtta stridsberedda Gripenplan - med piloter och markpersonal - redo för Nato. Allt enligt en överenskommelse mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna. I den försvarspolitiska journalistiken kopplas sällan den ryska aktiviteten ihop med Natos aktiviteter i Östersjön. Inte lär det bli bättre av att Sverige hyr ut Norrbotten för Natos krigsövningar. Ja, ni vet varför...

Självfallet vet ni också varför de stora medierna inte tog upp den lilla intervjun i gotländsk media för några veckor sedan.  HelaGotland  lyckades under rubriken "Vi gör likadant" få en intervju med Tomas Nilsson, platschef på flygbasen F17 på Gotland.

– Det skrivs mycket om att Ryssland beter sig aggressivt, men det är inte bara de som håller på. Vi gör likadant, även om vi kanske inte visar upp vår vapenbestyckning på det vis som ett ryskt militärflygplan gjorde för ett par veckor sedan. Men vi bedriver informationsinhämtning på bred front och går väldigt nära.

Varför framgår det inte att även Sverige är närgånget? frågar journalisten nyfiket och får svaret: "Vi vill väl kanske inte framstå som aggressiva. Kanske bör Försvarsmakten berätta mer om vad vi håller på med."

Tja, så är det kanske. Den ena signalspanar, den andre spionerar. Vem som gör vad beror på med vilka ögon man ser. Att en tidning som SvD skulle citera platschefen på flygbasen F17 är inte troligt.

Vidare i Natofrågan:

Den rödgröna regeringen planerar för övrigt att lägga en proposition i vår om det värdlandsavtal som den avsuttna regeringen gett Försvarsmakten i uppdrag att förbereda med Nato. Sverige skall kunna nyttjas för Natos infrastruktur vid övningar, kriser och krig. Detta, meddelas av ett antal experter, skulle kunna vara ett skäl till Rysslands ökande aggressivitet. Vad som är höna och ägget kan alltid diskuteras.

Miljöpartiets tidigare försvarspolitiker Peter Rådberg envisades i en intervju att det är fel att teckna avtal med Nato: "Ett närmande till Nato skulle öka konfliktytan mellan Nato och Ryssland samt öka spänningarna i Östersjön. Det är ett steg i fel riktning", säger han till SvD.

Försvarsministern i den rödgröna regeringen håller inte med Peter Rådberg.

Rådberg har emellertid slutat som riksdagsledamot och ersatts av Per Olsson i Försvarsutskottet - men denne Olsson, vald av sin valkrets, flyttades omedelbart till kulturdepartementet för att bli statssekreterare istället. Vem Per Olsson ersätts av i Försvarsutskottet vet jag inte. Ett strategiskt val kan man tänka sig.

Vem vill språkrören ha där - någon som kommer att motsätta sig värdlandsavtalet eller någon som är mjukare i det politiska hullet...? Ordförande i utskottet är Natoanhängaren Allan Widman (FP).

Säkrare eller osäkrare efter Nato-inträdet?

Det är en så kallad "offentlig sanning" att Sverige blivit säkrare genom medlemskapet i Nato. Huruvida det är en "riktig sanning" är däremot oklart. Eftersom Nato och Ryssland är mer - för att uttrycka det diplomatiskt - i otakt med varandra så talar ganska mycket för att Sverige är mer utsatt som medlem i Nato än som icke-medlem. Ett krig mellan Ryssland och Nato finns numera som något möjligt.

Rysslands militära angrepp på Ukraina har förstås bidragit till upptrappning högst avsevärt. Nato-relaterade vapen som Ukraina - med rätta eller inte - får använda för bombningar etc i Ryssland trappar förstås än mer upp det hela.

Jag ifrågasätter inte argumentet att "vi som medlemmar i Nato" tar ett sorts ansvar för en sorts helhet - som man kan gilla eller inte. Men jag ifrågasätter - och har gjort hela tiden - argumentet om att Sverige skulle bli säkrare i Nato än utanför. 

FÖRE OCH EFTER...

Innan Nato-ansökan lämnades in - utan att vara uppe till debatt i någon riksdagsval eller folkomröstning - så hette det att Nato utgör en garanti för att Sverige inte kommer att angripas. En garanti som således gäller alla Natoanslutna länder, inklusive de baltiska.

Efter det att vi blivit medlemmar så hette det plötsligt att de baltiska länderna minsann var hotade av Ryssland om inte Ukraina vinner kriget. Garantin var som bortblåst...

Argumenten vrids alltefter tycke och smak, och så länge det är "etablissemanget" som vänder och vrider så är det inte så många journalister som orkar/vill/vågar ställa "känsliga" frågor. Det är som om väldigt många lever i ett brödraskap där det ska sägas vissa saker medan det blinkas lite med ena ögat så där bröder emellan.

 

Det är inte bra.

IFRÅGASÄTTER INTE
Jag ifrågasätter inte att Ryssland  spionerat och småjävlats med svenska intressen före medlemskapet i Nato. Förmodligen mer än vad vi med vår underrättekseverksamhet lyckats med. 

När vi skrev på det så kallade värdlandavtalet som innebar att en regering (även en minoritetsregering) skulle kunna ta beslut om att ge Nato-trupp tillgång till hamnar, flygplatser, vägar och lokaler. Det ryska intresset för Sveriges planering och infrastruktur lär väl rimligen ökat då. Dom lär, med sina perspektiv, se det som en aggressiv hållning. Även innan värdlandavtalet fanns förstås spioneri etc. Världen ser ju ut så, vare sig vi vill eller inte. 

Nu - som medlemmar i Nato - är Sverige förmodligen av än större intresse för regimen och militärmakten i Ryssland. Allt annat vore konstigt. Lika konstigt som om Natoländer - inte minst USA - skulle sakna intresse av vad som händer i Ryssland, vilken infrastruktur som är känslig och vilka ryska städer man först skall utrota vid ett kärnvapenkrig. Vore ju spännande för oss i väst att se vilka städer som stod på den ryska motsvarande listan... (Sverige delar nu för övrigt i planeringen av vilka ryska mål som skulle bli aktuella).

Krigshysterin går upp och ner. Kalla kriget var upp, sen gick det ner och nu är det upp igen. Hej och hå.

FRÅGA MED OKLART SVAR
Frågan är alltså: har Sverige blivit säkrare som Nato-medlem eller har vi blivit osäkrare när konflikten mellan Nato och Ryssland växer?

Jag tycker tyvärr att det offentliga svaret kommer lite väl lättsamt och tvärsäkert. Man kan ha rätt, men jag tvivlar. Starkt.

Att det sedan kan finnas andra - mer eller mindre goda - argument än just Sveriges säkerhet tvivlar jag inte på. 

Däremot tvivlar jag på trovärdigheten hos de som delar min skeptiska hållning men som inte vågar stå för den. Av politiska, strategiska eller rent karriärmässiga skäl. Det kan ju bli dålig stämning inte minst för den politiker så råkar säga vad hen egentligen tycker... men inte bör tycka offentligt. Det psykologiska förvaret kräver sitt. Inte minst i Sverige.

Här granskar jag beslutsunderlaget inför riksdagsbeslutet om medlemskapet.

Grönt vägval - nu avgörs frågan om Sveriges förhållande till NATO

Vardagar efter nyår. Brukar vara tid för en och annan intern politikerträff. Särskilt för regeringspartier eller partier som ingått budgetsamarbete. Minns en del med skräckblandad förtjusning...

Borgarna slipper det här året. Med de rödgröna ställs inför några riktiga knäckfrågor som borde leda till rejäla interna diskussioner inför det nya arbetsåret. För MP:s del kanske den mest långtgående frågan. Ska Sveriges väg in i NATO fortsätta -  skall medlemskapet smygas på utan offentligt samtal?

Socialdemokraterna kräver att MP ställer upp på det så kallade värdlandsavtalet med NATO. Avtalet innebär att begreppet NATO skrivs in i svensk lagstiftning. Varefter ett formellt medlemskap snabbt kan sökas.

Värdlandavtalet innebär att NATO, efter beslut, skall kunna få tillgång till svenska hamnar, flygplatser, vägar och andra viktiga knutpunkter. NATO skall vidare kunna angripa "tredje land" från svenskt territorium.  Någon garanti för att kärnvapen inte placeras på svensk mark kan inte ges.

Avtalet innebär i praktiken att svenska myndigheter och politiska beslut i fredstid kommer att ta hänsyn till NATO:s möjligheter att nyttja svensk infrastruktur. Avtalet innebär att begreppet NATO skrivs in i svensk lagstiftning. Såväl vad gäller skattefrihet för anställda inom NATO som sådant som rör t ex trafikförsäkringar och tullfrihet. Avrättningar, utförda av NATO-anställda, skall dock icke få ske på svensk mark, men å andra sidan skall straffrihet gälla.

När socialdemokraterna under förra mandatperioden meddelade att man ställde sig bakom Värdlandavtalet, som den borgerliga regeringen initierat, fick man hård kritik av den dåvarande försvarspolitiska talespersonen i Miljöpartiet - Peter Rådberg. Han menade att värdlandavtalet skulle ”öka konfliktytan mellan Nato och Ryssland samt öka spänningarna i Östersjön”.
  
Peter Rådberg har lämnat riksdagen. Vilket underlättat för såväl Miljöpartiets ledning som för regeringen. Åsa Romson kunde därför den 10 juni 2015, utan risk för internt uppror från någon försvarspolitisk talesperson, från riksdagens talarstol meddela att hon inte bara accepterar värdlandsavtalet utan att hon till och med är glad över det.

Hon lär knappast ha talat i egenskap av språkrör i MP. Däremot i egenskap av vice statsminister i en socialdemokratiskt ledd regering.

Miljöpartiets riksdagsgrupp måste nu ta ställning. Det lär inte bli lätt. Beslutet är nämligen av den art att det knappast kan tas tillbaka. Beslutet avgör i realiteten om Sverige, av omvärlden, skall ses som reell, om än ännu inte formell, NATO-medlem eller inte.

Förmodligen blir denna fråga den allvarligaste för MP under hela mandatperioden vid sidan av Vattenfalls utförsäljning av kolgruvor för fortsatt drift. Ett parti med rötter i fredsrörelsen kan rimligen inte administrera det som Peter Rådberg så tydligt slog fast. "Det vore att fungera som duktiga idioter", som en socialdemokrat uttryckt det.

Ett av de sämre argumenten för att inte motsätta sig avtalet hörde jag från just en socialdemokratisk politiker i samband med ett offentligt möte i Lund: "Det är ändå ingen folklig opinion mot detta, så att motsätta sig känns inte som en prioriterad fråga". Nej, hur skulle det finnas folklig opinion när hela processen sker i enlighet med strategin om största möjliga tystnad? Opinionsansvaret ligger också hos politiker.

Enda sättet att få fokus på frågan lär vara att miljöpartister tar strid. Vilket rimligen, utifrån såväl ideologi och partiprogram som utifrån partiet uttalade demokratisyn, är det enda man kan göra om man vill ha hedern i behåll. Eller?

Att ta ett så långtgående beslut utan att frågan diskuterats i en valrörelse kan väl inte accepteras av ett parti som byggt sin existens på bland annat idén om deltagande demokrati?

Det nya årets första politikerträffar brukar vara spännande - och avgörande för de vägval man avser att göra resten av året. Kanske avgörs hela MP:s framtid - jag har svårt att se att partiet skulle kunna gå helskinnat igenom en process där man som regeringsparti administrerar värdlandavtalet.

Frågan är var, när det nu kommer till skott, språkrörens lojalitet slutligen ligger: hos det parti som man blivit vald att företräda eller hos den regering man är del av. Gäller det sistnämnda lär partipiskan, som flera av de politiska kommentatorerna redan talat om,  vina i det parti som bildats med föresatsen att inte partipiskor skulle vina.

I en riksdagsmotion från Annika Lillemets och Jabar Amin konstaterades förra året att Värdlandavtalet "nog måste sägas vara det sämsta av de olika säkerhetspolitiska alternativ som Sverige ställs inför". Partiets utrikespolitiska talesperson Valter Mutt skrev inte på.Vilket föranledde mig att i en krönika ställa frågan om han var under press. Hans övriga offentliga agerande hade förmedlat budskapet att han är djupt kritisk.