Grönt vägval - nu avgörs frågan om Sveriges förhållande till NATO

Vardagar efter nyår. Brukar vara tid för en och annan intern politikerträff. Särskilt för regeringspartier eller partier som ingått budgetsamarbete. Minns en del med skräckblandad förtjusning...

Borgarna slipper det här året. Med de rödgröna ställs inför några riktiga knäckfrågor som borde leda till rejäla interna diskussioner inför det nya arbetsåret. För MP:s del kanske den mest långtgående frågan. Ska Sveriges väg in i NATO fortsätta -  skall medlemskapet smygas på utan offentligt samtal?

Socialdemokraterna kräver att MP ställer upp på det så kallade värdlandsavtalet med NATO. Avtalet innebär att begreppet NATO skrivs in i svensk lagstiftning. Varefter ett formellt medlemskap snabbt kan sökas.

Värdlandavtalet innebär att NATO, efter beslut, skall kunna få tillgång till svenska hamnar, flygplatser, vägar och andra viktiga knutpunkter. NATO skall vidare kunna angripa "tredje land" från svenskt territorium.  Någon garanti för att kärnvapen inte placeras på svensk mark kan inte ges.

Avtalet innebär i praktiken att svenska myndigheter och politiska beslut i fredstid kommer att ta hänsyn till NATO:s möjligheter att nyttja svensk infrastruktur. Avtalet innebär att begreppet NATO skrivs in i svensk lagstiftning. Såväl vad gäller skattefrihet för anställda inom NATO som sådant som rör t ex trafikförsäkringar och tullfrihet. Avrättningar, utförda av NATO-anställda, skall dock icke få ske på svensk mark, men å andra sidan skall straffrihet gälla.

När socialdemokraterna under förra mandatperioden meddelade att man ställde sig bakom Värdlandavtalet, som den borgerliga regeringen initierat, fick man hård kritik av den dåvarande försvarspolitiska talespersonen i Miljöpartiet - Peter Rådberg. Han menade att värdlandavtalet skulle ”öka konfliktytan mellan Nato och Ryssland samt öka spänningarna i Östersjön”.
  
Peter Rådberg har lämnat riksdagen. Vilket underlättat för såväl Miljöpartiets ledning som för regeringen. Åsa Romson kunde därför den 10 juni 2015, utan risk för internt uppror från någon försvarspolitisk talesperson, från riksdagens talarstol meddela att hon inte bara accepterar värdlandsavtalet utan att hon till och med är glad över det.

Hon lär knappast ha talat i egenskap av språkrör i MP. Däremot i egenskap av vice statsminister i en socialdemokratiskt ledd regering.

Miljöpartiets riksdagsgrupp måste nu ta ställning. Det lär inte bli lätt. Beslutet är nämligen av den art att det knappast kan tas tillbaka. Beslutet avgör i realiteten om Sverige, av omvärlden, skall ses som reell, om än ännu inte formell, NATO-medlem eller inte.

Förmodligen blir denna fråga den allvarligaste för MP under hela mandatperioden vid sidan av Vattenfalls utförsäljning av kolgruvor för fortsatt drift. Ett parti med rötter i fredsrörelsen kan rimligen inte administrera det som Peter Rådberg så tydligt slog fast. "Det vore att fungera som duktiga idioter", som en socialdemokrat uttryckt det.

Ett av de sämre argumenten för att inte motsätta sig avtalet hörde jag från just en socialdemokratisk politiker i samband med ett offentligt möte i Lund: "Det är ändå ingen folklig opinion mot detta, så att motsätta sig känns inte som en prioriterad fråga". Nej, hur skulle det finnas folklig opinion när hela processen sker i enlighet med strategin om största möjliga tystnad? Opinionsansvaret ligger också hos politiker.

Enda sättet att få fokus på frågan lär vara att miljöpartister tar strid. Vilket rimligen, utifrån såväl ideologi och partiprogram som utifrån partiet uttalade demokratisyn, är det enda man kan göra om man vill ha hedern i behåll. Eller?

Att ta ett så långtgående beslut utan att frågan diskuterats i en valrörelse kan väl inte accepteras av ett parti som byggt sin existens på bland annat idén om deltagande demokrati?

Det nya årets första politikerträffar brukar vara spännande - och avgörande för de vägval man avser att göra resten av året. Kanske avgörs hela MP:s framtid - jag har svårt att se att partiet skulle kunna gå helskinnat igenom en process där man som regeringsparti administrerar värdlandavtalet.

Frågan är var, när det nu kommer till skott, språkrörens lojalitet slutligen ligger: hos det parti som man blivit vald att företräda eller hos den regering man är del av. Gäller det sistnämnda lär partipiskan, som flera av de politiska kommentatorerna redan talat om,  vina i det parti som bildats med föresatsen att inte partipiskor skulle vina.

I en riksdagsmotion från Annika Lillemets och Jabar Amin konstaterades förra året att Värdlandavtalet "nog måste sägas vara det sämsta av de olika säkerhetspolitiska alternativ som Sverige ställs inför". Partiets utrikespolitiska talesperson Valter Mutt skrev inte på.Vilket föranledde mig att i en krönika ställa frågan om han var under press. Hans övriga offentliga agerande hade förmedlat budskapet att han är djupt kritisk.