Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Ingvar Bratt. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Ingvar Bratt. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

fredag 10 september 2021

DEL 4 av Minnesbilder inför MP:s 40-årsdag: PROVOKATION, ANNORLUNDASKAP, KANONSIFFROR OCH SÄLAR UTAN BETYDELSER...

Här tillsammans med Ragnhild Pohanka, språkrörskollega
När jag avgick år 2000 var rubriken "Matz är den nye Schlaug"
Jisses, så det kan bli… Den här septemberkvällen satt Lena och jag på altanen medan fåren – inte minst den moderliga Rakel och den mer nattklubbsbenägna Ronja – betade i lugn och ro nedanför. Jag hade tidigare på dagen blivit vald till språkrör.

Per Gahrton hade avgått direkt efter det bittra valet 1985. Och ett nytt manligt rör måste väljs. Det blev jag.

Några höns travade fortfarande omkring, ovilliga att göra kväll. För kvällen var fin. Det var bara det att vårt liv nu skulle bli totalt förändrade. 

Partiet hade ända sedan det bildats funnits med överallt i våra liv. Symboliskt var att knappt två månader tidigare hade vi korrekturläst vårt nya ekonomiprogram på BB just innan vårt andra barn tittade ut. 

Nu satt vi där på altanen. Och funderade på hur i herrans namn det här skulle bli… Och hur hade jag hamnat här?


DET ENA HADE GETT DET ANDRA
Maggie Strömberg skriver i boken "Vi blev som de andra - miljöpartiets väg till makten" så här:

”Politiker, brukade Birger Schlaug säga, hade han aldrig varit intresserad av att bli. Allt hade bara råkat hända. Som när det 1982 behövdes någon från Sörmland i förtroenderådet. När han kom in i politiska utskottet. Eller när han blev språkrör 1985. Han fanns bara till hands. Och antagligen, sa han, hade Fjällrävenjackan, skägget och gröna vågen-livsstilen med saken att göra. Han såg ut som en miljöpartist skulle göra”.

Tja, så var det. Också. Men i grunden låg de värderingar som blev mina efter att läst Elin Wägners bok Väckarklocka. Boken förändrade mitt liv. Elin Wägner vävde samman miljöfrågan med fredsfrågan och kvinnors rättigheter (det vill säga demokratifrågan). Boken, som kom ut 1941, uppskattades inte av den tidens etablissemang.

Boken skulle säkert inte uppskattas av dagens etablissemang heller. Om de tagit sig för att läsa. På många sätt är den än mer aktuell idag.

Hur som helst: nu var jag språkrör. Totalt osannolikt – jag led nämligen av såväl torgskräck som ständig oro över att börja stamma. Att skriva hade varit min grej, inte att tala. Att fundera på argumentation, formulera uttryck, gräva fram analyser och skriva ner dem.

Så skulle det bli...


EN KORT PARENTES SOM BLEV LÅNG
Nåja, det här uppdraget skulle bara gälla ett halvår. Fram till ordinarie kongress våren 1986.

Jag var bara akut vald av Förtroenderådet. Som höll sitt möte hemma hos en miljöpartist på Billsbro Gård, i Vingåkers kommun, några kilometer från vårt hem.

Jag hade fått enhälligt stöd. Dock bad en av ledamöterna att till protokollet få tillföra att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid".

Jo, det hade det förstås varit. Men då hade jag haft mer betänketid och säkert tackat nej.

Det var nog en bra tid att bli rör, det fanns ingenting att förlora, bara att vinna efter två dåliga valresultat.

Ragnhild Pohanka, som satt kvar som kvinnligt språkrör, lät mig dessutom hållas. Själv var hon nog lika trött som Per hade varit. Men hon valde att stanna kvar som språkrör till ordinarie kongress. Hon förklarade för mig att hon skulle vara mycket tillbakadragen, att hon litade på mig och att jag skulle kunna få ”härja fritt”.


"HEJ BIRGER!" AVLÖSJAD,TABLÅ
Och det gjorde jag väl, ibland så att det blev komiskt. Jag hade upptäckt att det var personalbyte på TT tidig morgon, och att det ofta var nyhetstorka på söndagsmorgnar. Så jag ringde in (det var så det gick till då) till TT i stort sett varje söndagsmorgon - just då ny jourhavande börjat sitt pass – och fick läsa in ett uttalande. Ofta blev det en snutt i några tidningar dagen efter. Eller en kortis i Ekots nyhetssändning.

Till slut en morgon svarade den jourhavande (det här var innan man kunde se vem som ringde) innan jag sagt något alls: ”Hej, Birger!” Avslöjad.

Syftet med strategin var att vi – förutom att profilera oss i vissa frågor - skulle försöka finnas med i något sorts allmänt bakgrundsbrus för att bli en naturlig del i det politiska flödet. 

Efter några månader, när jag svettat mig igenom åtskilliga offentliga möten, började jag känna att jag nog inte var så dålig på det här som jag trodde att jag skulle vara. Dessutom var det ganska kul. Och jag kände mig trygg i partiets politik och värderingar.

Så när valberedningen frågade om de fick nominera mig till språkrör inför nästa kongress (1986) svarade jag ja. Det bara blev.


VÄGEN TILL DET OMÖJLIGA MÅLET...
Eva Goës och jag blev valda. Vi var på många sätt varandras motsatser. Eva spontan, jag ville ha kontroll. Eva extrovert, jag introvert. Eva kunde ta med sig något av sina barn på torgmöten, spontant börja sjunga – jag som hämmad skulle aldrig komma på tanken. Efter Almedalsframträdanden så orkade, och ville, Eva direkt gå på efterfest, medan jag gick ner till stranden och satt för mig själv, andades ut och funderade.

Att vara så olika i ett sorts intimt politiskt äktenskap, som det är att vara språkrör, var inte så lätt alla gånger. Särskilt inte när det inte fanns vare sig pengar, sekreterare eller följen...

Som språkrör ringde vi varandra nästan varje morgon för att checka av. Vi kom, vad jag minns, alltid fram till samma ståndpunkt, och kunde för det mesta enas om strategi. Men ofta kom vi dithän på helt olika sätt.

Eva och jag. Alltid den den bakgrunden. Budskapet skulle nötas in.

Katastrofen i Tjernobyl inträffade i den här vevan. Jag har aldrig någonsin träffat någon som varit så engagerad, så ohyggligt aktiv med geigermätare i hand, som Eva under denna tid. Dessutom mycket mer kunnig i sak än vad medierna ville fatta.

SIFFRORNA BÖRJADE STIGA
Kongressen 1987 hölls i Karlskoga. Medvetet provocerande. Det var där som vapentillverkaren Bofors höll till. Där fanns miljöpartisten Ingvar Bratt som jobbat på Bofors och haft modet att avslöja att företaget smugglat vapen till förbjudna länder.

Mitt under kongressen kom nya opinionssiffror. Kanonsiffror. Slitet hade gett resultat. Tiden var mogen. Vi var alternativet i svensk politik som hade skruvat upp retoriken ordentligt.

Eva och jag. Kongress i Karlskoga. Iklädda uppklippt tröja.

INNAN SÄLDÖDEN...
I början av 1988, när snön fortfarande låg vit, hade vi opinionssiffror på över 10 procent! Och det var inte ”bara” vår miljöpolitik som var anledning till det. Insikterna om vad kärnkraft var gjorde förstås sitt till. Men det var mer än så: det var helheten. Dessutom var vi inte som de andra politikerna. 

Vi hade ett annat språk, en annan attityd, ett annat uttryck. Vi var så långt ifrån Ingvar Carlsson och Carl Bildt vi kunde komma.

Maggie Strömberg pekar i sin bok på att medborgarna var irriterade på politikers leverne, trötta på maktfullkomlighet och uppskattade vår osminkade kritik av etablissemanget.

Alltså: över 10 procent när snön låg vit... Så det var inte alls som politiska kommentatorer och ledarsidor än idag kan kläcka ur sig: ”Säldöden tog in MP i riksdagen”. Säldöden kom först på sommaren. Då, när döda sälar flöt iland på Västkusten, hade vi redan kanonsiffror.

OCH SJ FICK BACKA TÅGET
Vår strategi var att värna annorlundaskapet. Ett sätt var att chartra ett tåg i inledningen av valrörelsen Det fylldes med miljöpartister och en sambaorkester. Resan gick genom Sverige.

Vid stoppen steg mängder med miljöpartister ur, möttes av lokala partister och så drog vi dansande med sambamusik upp till torgen och höll torgmöte. Jag formulerade politiska ”plattformar” i olika sakområden för varje stopp så vi kunde presentera något nytt hela tiden. Det var fantastiskt, roligt, tröttande och ett led i det som blev till framgång. Annorlundaskapet.

Fiona Björling, sedermera
språkrör i sambamarschen. 
Bland annat dansade vi genom städerna till en sambaversion av Älgarna demonstrerar… I Varberg fick SJ backa tåget och köra in på stationen en extra gång för att lokalteve skulle hinna med. På en station mötte Lena och barnen upp, det var ändå bäst av allt.

Valrörelser är något väldigt speciellt. Att hamna i dess slutskede var som att hamna i en torktumlare. Det gick inte att komma ur, det skakade och virvlade. Vi hade få resurser. Ont om pengar. Det hände att jag övernattade på en bänk i stationshuset i Katrineholm. Hade så många gånger kommit vid midnatt och iddes inte ännu en gång ringa Lena för att hämta mig.

Den 24 augusti var det min tur att utsätta mig för SVT:s partiledarutfrågning - jo, vi fick vara med trots att vi inte var ett riksdagsparti. Opinionssiffrorna talade sitt språk. Men programledarna skulle göra vad de kunde för att sätta dit mig. Elisabeth Höglund låtsades inte se mig efteråt. Det var nämligen inte hennes bästa dag på jobbet. Men en av mina bättre. Men det tar vi i nästa avsnitt. Där liken i lasten också dyker upp. Och: fick vi pengar från Gadaffi?

De tidigare avsnittet finns samlade här: https://psschlaug.blogspot.com/

PS! I min ungdom hade jag haft en period då jag läst massor av Strindberg och en annan då jag läst allt av Ernest Hemingway. Samtidigt som jag lyssnade på rockmusik. Ni kan tänka er själva vilken syn på mansroller och kvinnoroller det gav… Elin Wägner rättade upp den sneda världsbilden.

När Lena och jag satt där på altanen den där septemberkvällen anade jag nog inte att jag i egenskap av språkrör tretton år senare skulle ha en pubturné där jag talade om den bisarra mansrollen… Eller att jag efter mina år i politiken skulle tala om Elin Wägner i Svenska Akademins lokaler och ge ut en bok (Vad ska vi ha samhället till?) där varje kapitel inleds med citat henne…

Men så blev det. Tack Elin Wägner!

söndag 20 augusti 2017

MP-historia (10): Pinsam kanonkongress

Kongress 1987. Svettigt. Den kanske svettigaste jag varit med om.

Trötta språkrör, det hade varit mycket resande, mycket planerande, det var ju nu det gällde att dra upp tempot så vi skulle ta oss in i riksdagen, som första nya parti på 70 år,,, Nervigt hade det också varit. Inte minst alla de kvällar vid 23-tiden då vi väntade på att kvällstidningarna skulle ringa och meddela vad den nya opinionsmätningen visade.

Det var så det gick till då. Man satt vid sin fasta telefon och väntade. Förberedda kommentarer som byggde på att man skulle få med något politiskt budskap.

Kongressen var förlagd till Karlskoga som en ren provokation. Bofors låg där. Och Bofors hade smugglat vapen. Miljöpartiet var inte populärt i kretsarna kring vapenexport. Tvärtom, vi ville avveckla den.

Den som avslöjat smugglingen  heter Ingvar Bratt. Han jobbade på Bofors, blev upprörd över fifflet, polisanmälde och blev medlem i Miljöpartiet. En modig hjälte. Har skrivit en bok om hur han upptäckt smugglingen, hur han hade modet att avslöja det och om rädslan som måste besegras. En grön hjälte.

Han fick MP:s fredspris.

Det svettiga de där dagarna i Karlskoga berodde på något annat. Lätt pinsamt. Så här skrev Dagens Nyheter:


”Miljöpartisterna ägnade sju av plenumtimmarna åt språkrörsvalet, och nästan lika många i arbetsgrupp, trots att de ideligen betonade att den uppgiften inte är viktigare än någon annan.Tio på kvällen startade utfrågningen av kandidaterna. 

Valberedningens Jill Lindgren, Åsa Domeij och Eva Goës på spinnsidan, valberedningens Birger Schlaug och valfrihetsalibit Carl Frick på svärdsidan, om man nu kan tala om svärd med de gröna. Utfrågningen liknade mest ett förhör på partiprogrammet. Alla kunde det rätt bra. Enda skamsna nunan visade Birger Schlaug när han fick tillstå att han helst ville se Åsa Domeij som sin parhäst och inte Eva Goës. Pläderingen handlade mest om Eva eller Åsa. (-) 

Åtta på lördagsmorgonen skulle man välja. Det tog lång tid att rösta om röstningsproceduren. Birger Schlaug vann lätt första omgången med 176 av 191 röster. Eva Goës fick 87, Åsa Domeij 77 och Jill Lindgren 27 röster. Nästa omgång vann Goës med 100 mot 88 för Domeij. Omkramandes varandra förklarade de omvalda språkrören att det inte finns några personliga motsättningar emellan dem och att allt skall gå så bra.”
  

För att vara ett parti som ansåg att politikens innehåll var viktigare än person - och att språkrör var en markering av att ledarrollen inte skulle betyda så mycket - var kongressen inte så bra... I SVT kunde man se ett inslag när en kongressledamot föreslog att debatten skulle ligga på natten så att inte journalisterna orkade vara där. Inte så bra det heller. Men ändå slutade det bra, med kanonsiffror.


Uppåt för MP, statsminister Carlsson (S) fick nåt att fundera över.
Expressen kom med glada opinionssiffror till krogen dit Lena och jag smugit.
Samtliga historier i serien hittar du här.

torsdag 21 maj 2015

Han utmålades som förrädare, buse, svikare - för 30 år sedan: Ingvar Bratt träder fram.

Året var 1985. Landet var Sverige. Han utmålades som förrädare, buse, svikare.  Han oroade sig för att hans bil skulle sprängas, att han skulle lynchas. Därför att han berättade sanningen som avslöjade Bofors som lögnare och regeringen som medspelare. Dåvarande krigsmaterielinspektören dör under hjulen på ett T-banetåg. Misstanke om mord. Stämningen är uppjagad. 

Ingvar Bratt trädde fram den 21 maj 1985, Bofors avslöjades och hela det system som är drivkraften till den globala vapenhandeln ifrågasattes.

Sverige för på trettio år sedan. Vapenexport till diktaturer. Smuggling, bedrägerier, lögner. Ständigt hyckleri. Att avslöja sanningen kan kostar på. Det kan ge fängelse. En som fick betala ett högt pris för att avslöja lögner när det gäller vapenexport var Ingvar Bratt. Han var Boforsingenjören vars avslöjande slutade i att Boforsdirektörerna Martin Ardbo, Lennart Pålsson och Henrik Ekblom dömdes för vapensmuggling.

De fick villkorlig dom. De slapp fängelse. Man sätter inte fint folk i fängelse hur som helst... Nobel Industrier, som ägde Bofors, dömdes att betala elva miljoner i böter. Vinsten var skyhögt större.
 
Själv hade Ingvar Bratt anställts av Bofors i Karlskoga för att utveckla Robot 70, en helt ny luftvärnsrobot. När roboten väl fungerade var det dags för export. Regeringen godkände export till Singapore men leveranserna sker istället till Dubai och Bahrain. Det var brott mot officiell svensk lagstiftning. Det var smuggling. Det var lögner.

När Boforsdirektörerna hävdade att statsminister Olof Palme känt till vapenleveranser till förbjudna länder gick det en stöt genom landet, en halv månad senare omkommer krigsmaterielinspektören i Stockholms tunnelbana (kastar sig eller blir knuffad?) och ytterligare några månader senare tvingas Bofors erkänna.

Den som hade modet att avslöja brottsligheten var just Ingvar Bratt. Han hade sett följderna av svensk vapenexport på nära håll, var övertygad om att kapprustningen leder till sämre hälsovård, utbildning och bostäder, och framförallt till ökad svält för en stor del av mänskligheten.

I sin bok Mot Rädslan skriver han: ”De flesta offren krävs inte i krigen utan indirekt genom detta rustningsvansinne. Varannan sekund dör ett barn av svält, undernäring eller sjukdom... Mest upprörd blev jag över Sveriges motiv för att exportera vapen: Utan vapenexport skulle vårt eget försvar bli för dyrt. Med andra ord, tredje världens folk skulle bekosta det svenska försvaret. Jag ställde inte upp på detta.”

Jag minns Ingvar som kort och smal. Nästan lite senig. Gick sävligt och talade eftertänksamt. Han vågade mer än de flesta. Ingvar hade blivit medlem i det nybildade Miljöpartiet, och partiet krävde avvecklad vapenexport. Hans företag med 6000 anställda, och hans stad, levde på vapenexport. Han berättade för mig vilka våndor, och vilken lycka, han kände när han läste det nya partiets programförklaring.

Vid ett tillfälle hade Ingvar Bratt hamnat inför en hemlig pärm märkt Robot 70. Han förstod att Bofors inför myndigheterna påstått att Singapore, ett land tillåtet för vapenexport, skulle ha robotarna. Men det var Dubai och Bahrain vapnen skulle till. Ingvar har berättat att hjärtat dunkade i kroppen när han kopierade handlingarna.

Han fick stöd av Svenska Freds som använde hans material som grund för en polisanmälan. Han blev en ”anonym källa” i media. Källan beskrivs som en säkerhetsrisk av Bofors och Ingvar Bratt vågar inte längre använda sin hemtelefon med risk för avlyssning. Han blev uppkallad till Boforsledningen, som misstänkte att det var "den där miljöpartisten" som avslöjat falskspelet, men man vet inte säkert. Han fick inbrott i bilen och oroade sig för att en bilbomb skall spränga honom i luften.

Boforsledningen förnekar smuggling. Ansvariga politiker tar avstånd från anklagelserna, hävdar att frågan utretts och att inga misstankar mot Bofors finns. Samtidigt möter Ingvar rikskriminalen och redovisar vad han vet.

För att kunna fälla Bofors för vapensmuggling måste han träda fram, bli offentlig. Oron för vad som skall hända med familjen är stor, döttrarna går i skolan i Karlskoga. Måste familjen flytta?

– Fantasin skenar iväg. Jag ser framför mig hur en grupp boforsare en mörk kväll svänger in på vår tomt för att lyncha mig. Jag ser hur våra döttrar blir mobbade i skolan. Jag ser stenar som nattetid krossar fönsterrutor på vårt hus och jag ser sönderskurna däck på bilen.

Ingvar Bratt trädde fram den 21 maj 1985, Bofors avslöjades och hela det system som är drivkraften till den globala vapenhandeln ifrågasattes.

Ingvar Bratt hade modet. Ett av mina största tillfällen som politiker var när jag och Eva Goës som språkrör fick möjlighet att, under stående hyllning från en hel kongress, dela ut Miljöpartiets fredspris till Ingvar.

Han tog beslutet att stå för sina åsikter. Beslutet blev ett löfte. Han höll sitt löfte. Det behövs fler som Ingvar Bratt.

måndag 5 maj 2014

Så här kan det gå, Gudrun Schyman!

Hej Gudrun!

Partiledardebatt igår i teve. Med nuvarande riksdagspartier. Feministiskt initiativ, som börjat röra på sig i opinionsmätningarna, fanns inte med. Påminner mig om när MP inte fick vara med i partiledardebatten inför valet 1988, trots att vi hade haft opinionssiffror på över tio procent redan ett halvår tidigare.

Gudrun, det var alltså hårda bud också för MP innan vi tog oss in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Det började väl ungefär som för er... partibildande möte. Vi hade en erfaren f.d. riksdagsledamot vid namn Per Gahrton. Och ni har dig. Båda politiska djur, om man får uttrycka det så. 

Sen började vi bygga upp partiet underifrån, med lokalavdelningar. Här nedan är det jag (den skäggige) och Agneta Dreber samt Claes Lissenko från lokalavdelningen i Katrineholm.


Agneta talade på offentligt möte. Hon satt med i partiledningen. Hon talade om miljö, livsmedel och jämställdhet. Vi hade hårda regler för det sistnämnda. Minst 40 procent av varje kön i alla styrelser och utskott. Och alla listor varvade mellan kvinnor och män. Ledarskribenter och teve-kommentatorer gjorde sig lustiga över dessa idéer.

Lyckades någon lokalavdelning inte uppnå varvade listor så ställde man helt enkelt inte upp i valet. Hårda bud! Ni kör, så vitt jag förstår, med en enkönad lista till EU-valet och är till mer än 90% enkönade i er partistyrelse. Så ni hade inte platsat i MP.  Men precis som ni var vi noga med att driva kravet på sänkt arbetstid. Där hade ni platsat i det MP vi bildade. Vilket inte dagens MP gjort... Det är jag till vänster, skägget har ansats något.



Det gick inte så bra första gången vi ställde upp i riksdagsvalet. Inte andra gången heller. Men vi jobbade oss upp i opinionen i alla fall. Vi hade inget eget namn i opinionsmätningarna, fanns med i den där gruppen "övriga partier". Där ni också ligger och skvalpar. Men vi slet som djur, precis som ni gör, och jobbade oss upp till över 1,5 procent i den där anonyma gruppen. Då fick vi egen namn i opinionsmätningarna. Och det gav direkt resultat. Tre procent!





Väl uppe och nosade på fyraprocentsspärren hände något. Vi fick utrymme i medierna. I TV. Visserligen dansade vi inte, men jäklar vad det började gå bra! Det gällde bara att inte göra bort sig. Slitit hade vi gjort, nu var det än mer slita.

Fortsatte att åka land och rike runt - men nu måste vi vara väldigt pålästa också. Varje fel, varje miss, skulle blåsas upp. Vi visste att någon tolerans inte skulle finnas. Vi fixade det riktigt bra. Och plötsligt händer det... Vi var större än flera riksdagspartier! Ungefär som FI är i senaste mätningen inför EU-valet.



Skägget ansades lite till. För säkerhets skull. Nåt måste man offra. Nu jävlar gällde det att spela övertygad om att vi skulle komma in i riksdagen. Att inpränta bilden. Bakom oss på presskonferenser hade vi texten som förkunnade vad som skulle ske. Här är det det kvinnliga språkröret Eva Goës och jag som spelar säkra...



Det blir december 1987. Och jobbet ger resultat. Vi är uppe i mer än 10 procent i en del mätningar. Det var fortfarande vinter. Utan att några sälar hade dött. Du vet, Gudrun, man envisas med att hävda att det var säldöden sommaren 1988 som tog in partiet i riksdagen. Sälvalet, kallas det. Till och med forskare har fastnat. Så man får påpeka för dom att de har fel. Till och med Forskning och Framsteg har fått backa. Offentligt. Det kändes bra.



Det var verkligen på väg att hända något. Mycket folk på möten, och vi hade roligt trots att vi var ganska utschasade. Eva var ett sånt där energiknippe med aldrig sinande entusiasm. Ungefär som du. Vi var två, vi hade stor nytta av det. Ni har tagit efter idén har jag förstått, med råge. Ni har tre talespersoner. Ja, det hade väl vi också egentligen, för vi hade två språkrör och ett provrör. Hon hette Åsa Domeij. Det är hon som är till höger på bilden.



 
Sista kongressen före valet håller vi i Karlskoga. Bara för att provocera och utmana. Det var ju där Bofors höll till med sin vapentillverkning. Det var därifrån man smugglade vapen. Det var där den som avslöjade alltihopa blev miljöpartist därför att vi var det enda partiet som rakryggat stod för ett förbud mot vapenexport. Han hette Ingvar Bratt och fick vårt fredspris. Nya opinionssiffror kom mitt under kongressen. Vilket förstås blev Kanonsiffror i medierna. Jag kan avslöja att vi hade planerat för att de skulle ta det betet.
 


Sen fortsatte det. Siffrorna förblev väldigt höga, utrymmet i medierna ökade och vi gjorde inte bort oss. Än i alla fall. Nedanstående förstasida kom några veckor före valet. Det är nog inte omöjligt att det blir en repris, Gudrun. Fast med "feministiska" istället för "gröna" och med en mer enkönad bild - vi var jättenoga med att ge fotograferna tillfällen att visa att vi var hälften av varje. 

Här är det jag, i ännu mer ansat skägg, tillsammans med Per Gahrton, Åsa Domeij och Jill Lindgren. Vi försökte få ner Eva Goës från Härnösand, men hon hann inte. Nackdelen med att inte bo i, eller lagom långt ifrån, Stockholm. Undrar hur mycket utrymme FI missat på grund av det där med boende på Österlen... Men det kan det förstås vara värt.





När siffrorna hade börjat stiga så började de där som inte velat låtsas om oss, eller sagt att vi inte behövdes, ta till brösttonerna. Det gällde ditt gamla parti också. Ni var skiträdda, så ni skickade ut Jörn Svensson på klappjakt.



Men VPK var inte de som tog sig an oss allra vulgärast. Det var sossarna. Deras tunga ledamot i riksdagens konstitutionsutskott (Olle Svensson) varande för att det skulle bli som när Hitler tog över makten i Tyskland om MP kom in... "Risken för kaos är stor om miljöpartiet kommer in i riksdagen... Den politiska förvirringen som rådde i Weimarrepublikens Tyskland och var en grogrund för Hitlers maktövertagande är den yttersta konsekvensen. Jag säger inte att vi hamnar där, men det är ett hot."


Och så var det då Folkpartiet som inte hotade med Hitler men väl med ekonomisk kaos... Ja, du vet vad som väntar, Gudrun!


 

En varning är på sin plats. När siffrorna pekar på att det är allvar så börjar journalister jaga vad som finns i garderober. Gissa om era riksdagskandidater kommer att bli kollade i sommar! Grävandet har säkert redan börjat och du kan nog räkna med att man kommer att utnyttja sommaren för att leverera en och annan smaskig historia om någon som haft lite fiffel för sig, eller glömt betala någon skatt eller lurat sin mamma eller nåt. 

Själva råkade vi ut för en hel kedja med löpsedlar om en riksdagskandidat som inte deklarerat på några år, en annan som inte betalt skatt och en tredje som åkt omkring med en oskattad bil (det var jag - att försöka förklara hur det kom sig förstod jag var meningslöst, bättra ta på sig skuld man faktiskt inte har och få saken ur vägen istället för att det skall ältas en hel vecka).





På grund av de höga opinionssiffrorna blev det problem för public service - några andra tevekanaler som sände politik fanns inte. Vi skulle, som sagt, inte få vara med i slutdebatten i teve, men däremot blev vi inbjudna till partiledarintervjuer i såväl teve som radio.

Strategin var klar: vi skulle, hur det än gick, gå ut och fira segern efter intervjun i teve. Bra, positiva segerbilder skulle förstärka intrycket av att vi var Vinnare. Nu gick det bra, men bilderna gav intryck av det hade gått ännu bättre... 


Nedan är det Kaja Wagner, som var ordförande för Grön Ungdom, Krister Skånberg, Åsa Domeij och jag som firar på partikrogen vid Odenplan i Vasastan i mina ungdomstrakter i Stockholm.

Hur som helst: har ni bra opinionssiffror sista månaden före valet så hänvisa till att SVT minsann lät MP var med i den traditionella serien av partiledarintervjuer utan att vara med i riksdagen...

 
Allra grinigast för att ett nytt parti var på väg att äntra riksdagstrappan var sossarna. Många av dem tycktes se det nya partiet som en personlig förolämpning. Många fler än Olle Svensson bar sig mycket illa åt. Mer om det i eventuella memoarer. Men en sak är klar, Gudrun: Tro inte att det finns något tillräckligt uselt för att det inte skall användas för att stoppa er!



Och du, tro inte att du kan slappna av efter en eventuell partiledarintervju i teve... Det gäller att köra ända in i kaklet. Trots att man knappat orkar stå på fötterna. Det gäller att blaskorna visar på medvind till sista utgivningsdag före valet - och nu är det ju de där förbannade sociala medierna som man måste hålla på gott humör också...

Sista torgmötena gick som en dans för oss, kan det säkert göra för er också...


Sedan var det bara att försöka orka njuta segerns sötma när valresultatet ramlar in. Så här såg vi ut när de första siffrorna presenterades i teve...





Visst låter det som en berättelse att själv få göra en variant av? Feministiskt initiativ har lyft i mätningarna senare än vi gjorde, men å andra sidan kan vågor skölja fortare fram idag än innan nätet var uppfunnet och när man använde Tippex och faxrullar...

När ni väl kommit in gäller det förstås att inte börja slita sönder er internt. Det är lätt gjort. Och en sak kan du vara lugn för: kvinnor är lika jävliga på att slita sönder en grupp som män är...  Även om det mest är kvinnor som än idag håller rent...



Vad finns mer att säga? Jo, det gäller förstås att se till att inte bli så nöjd med vad man åstadkommit på vägen in i riksdagen att man slutar vara den man varit. Det gäller att inte låta gruppen bli så förblindad av att sitta i maktens korridorer  att den fastnar i innanförperspektiv. Blåslampa och blåsrör är alltid något som skall värnas. Ja, du vet...


Gudrun! Vågar du prata om miljö, nedrustning, tillväxtkritik och konsumtionssamhällets tomhet så ska jag ta mig en funderare extra på vilket parti jag skall rösta på. Trots det där med att ni inte gillar jämlikhet i partiet. Ni är faktiskt mer enkönade i er partistyrelse än Sverigedemokraterna. Som om det vore lika svårt för er att hitta män som är feminister som det tycks vara för ett inskränkt näringsliv att hitta kvinnor till sina bolagsstyrelser...

Hur som helst: Väl inkommen i riksdagen kommer du kanske att bli utsedd till årtiondes värsting. I så fall, välkommen i klubben!

Bästa hälsningar,
Birger



måndag 12 mars 2012

Han avslöjade vapensmuggling och hotades av repressalier

Vapenexport till diktaturer. Ständigt hyckleri. Att avslöja sanningen kan kostar på. Det kan ge fängelse. Nu lär man leta efter vem som läckt hemliga papper om vapenaffärerna med Saudiarabien. Den som läckt lär inte våga tala om saken i telefon, inte messa och inte heller använda sin e-post.

En som fick betala ett högt pris för att avslöja lögner när det gäller vapenexport till Mellanöstern var Ingvar Bratt. Året var 1985. Landet var Sverige. Han utmålades som förrädare, buse, svikare.  Han oroade sig för att hans bil skulle sprängas, att han skulle lynchas. Därför att han berättade sanningen som avslöjade Bofors som lögnare och regeringen som medspelare. Dåvarande krigsmaterielinspektören dör under hjulen på ett T-banetåg. Misstanke om mord.

Ingvar Bratt hade gått med i det nybildade Miljöpartiet, vars partiprogram var tydligt: svensk vapenexport skall avvecklas. Partiet drev frågan också när det inte var rubriker i medierna, partiet ville vara med att skapa opinion mot vapenförsäljning, inte bara surfa med när medierna ändå skrev. Själv hade Ingvar Bratt anställts av Bofors i Karlskoga för att utveckla Robot 70, en helt ny luftvärnsrobot. När roboten väl fungerade var det dags för export. Regeringen godkände export till Singapore men leveranserna sker istället till Dubai och Bahrain. Det var brott mot officiell svensk lagstiftning. Det var smuggling. Det var lögner.

När Boforsdirektörerna hävdade att statsminister Olof Palme känt till vapenleveranser till förbjudna länder gick det en stöt genom landet, en halv månad senare omkommer krigsmaterielinspektören i Stockholms tunnelbana (kastar sig eller blir knuffad?) och ytterligare några månader senare tvingas Bofors erkänna. Den som hade modet att avslöja brottsligheten var just Ingvar Bratt.


Han hade sett följderna av svensk vapenexport på nära håll, var övertygad om att kapprustningen leder till sämre hälsovård, utbildning och bostäder, och framförallt till ökad svält för en stor del av mänskligheten. I sin bok Mot Rädslan skriver han: ”De flesta offren krävs inte i krigen utan indirekt genom detta rustningsvansinne. Varannan sekund dör ett barn av svält, undernäring eller sjukdom... Mest upprörd blev jag över Sveriges motiv för att exportera vapen: Utan vapenexport skulle vårt eget försvar bli för dyrt. Med andra ord, tredje världens folk skulle bekosta det svenska försvaret. Jag ställde inte upp på detta.”

Jag minns honom som kort och smal. Nästan lite senig. Gick sävligt och talade eftertänksamt. Han vågade mer än de flesta. Ingvar hade blivit medlem i det nybildade Miljöpartiet, och partiet krävde avvecklad vapenexport. Hans företag med 6000 anställda, och hans stad, levde på vapenexport. Han berättade för mig vilka våndor, och vilken lycka, han kände när han läste det nya partiets programförklaring.

Så småningom hamnade Ingvar Bratt inför en hemlig pärm märkt Robot 70. Han förstod att Bofors inför myndigheterna påstått att Singapore, ett land tillåtet för vapenexport, skulle ha robotarna. Men det var Dubai och Bahrain vapnen skulle till. Ingvar har berättat att hjärtat dunkade i kroppen när han kopierade handlingarna.

Han fick stöd av Svenska Freds som använder hans material som grund för en polisanmälan. Han var en ”anonym källa” i media. Källan beskrivs som en säkerhetsrisk av Bofors och Ingvar Bratt vågar inte längre använda sin hemtelefon med risk för avlyssning. Han blev uppkallad till Boforsledningen, som misstänkte att det är den där miljöpartisten som avslöjat falskspelet, men man vet inte säkert. Han fick inbrott i bilen och oroade sig för att en bilbomb skall spränga honom i luften. Boforsledningen förnekar smuggling. Ansvariga politiker tar avstånd från anklagelserna, hävdar att frågan utretts och att inga misstankar mot Bofors finns. Samtidigt möter Ingvar rikskriminalen och redovisar vad han vet.

För att kunna fälla Bofors för vapensmuggling måste han träda fram, oron för vad som skall hända med familjen är stor, döttrarna går i skolan i Karlskoga. Måste familjen flytta?

– Fantasin skenar iväg. Jag ser framför mig hur en grupp boforsare en mörk kväll svänger in på vår tomt för att lyncha mig. Jag ser hur våra döttrar blir mobbade i skolan. Jag ser stenar som nattetid krossar fönsterrutor på vårt hus och jag ser sönderskurna däck på bilen.

Ingvar Bratt trädde fram den 21 maj 1985, Bofors avslöjades och hela det system som är drivkraften till den globala vapenhandeln ifrågasattes.

Ingvar Bratt hade modet. Ett av mina största tillfällen som politiker var när jag som språkrör fick möjlighet att, under stående hyllning från en hel kongress, dela ut Miljöpartiets fredspris till Ingvar.

Han tog beslutet att stå för sina åsikter. Beslutet blev ett löfte. Han höll sitt löfte. Det behövs fler som Ingvar Bratt.

tisdag 6 april 2010

Språkrörens historia - del 6

Del 6: Rör med mynning i riksdagen...



Tidigare delar finns här.
Så har vi kommit till kongressen då ett språkrör (Eva) skulle slaktas. Till viss del som en garanti för att det andra språkröret (jag) inte skulle tacka för sig och gå... Året var 1987

Förutom detta, och att stämningen inom det politiska utskottet tidvis var ganska förskräcklig, så hade det senaste året gått bra. Opinionssiffrorna steg, månad för månad. Vi hade tagit oss över spärren på fyra procent.


När partiet väl fått eget namn i Sifo:s opinionsmätningar
efter det att vi helt dominerat gruppen "övriga partier",
ökade siffrorna, vilket gav oss lite utrymme även i
rikstidningar och teve. Fick vi chansen gjorde vi inte bort oss.

Det var månadsskiftet maj-juni 1987. Plats: Karlskoga. Hemkommun för vapentillverkaren Bofors. En kommun där Miljöpartiet inte var särskilt populärt. Det var miljöpartisten Ingvar Bratt som avslöjade att Bofors smugglade vapen. Och partiet ville avveckla all vapenexport.



Ingvar Bratt, vapeningenjören som hade modet avslöja Bofors
vapensmuggling, fick Miljöpartiets Fredspris på kongressen 1986.
Året efter provocerade vi med att lägga kongressen till Karlskoga.


Valet av kongressort var således en provokation. I det ögonblick vi tog beslutet om Karlskoga hade vi ännu inte stabiliserats över den förhatliga fyraprocentsspärren, så vi ansåg att vi behövde provocera för att synas. Förra årets kongress hade varit dåligt bevakad.

Eva och jag hade nu varit språkrör ett år tillsammans, vi hade sett hur opinionssiffror vänt uppåt från katastrofnivåer. Men, herregud, vad vi hade jobbat hårt för det! Vi visste vad som gällde: ett misslyckat val till och partiet skulle vara kört.

Nu föreslog valberedningen att jag skulle väljas o
m - men att det kvinnliga språkröret skulle bytas ut. Eva var kontroversiell i partiet. Antingen älskade man henne eller så tog man avstånd. Eva bodde också längre bort från Stockholm än jag. Vilket gjorde att jag fick mer utrymme i medierna. Alla anade att valberedningen helst velat lansera Åsa Domeij, men hon hade sagt nej. Valberedningen satt i en knipa. Man överraskade genom att föreslå Jill Lindgren, från Stockholm, som nytt kvinnligt språkrör.

Förslaget var dödfött redan när det lades.
Det ryktades att valet var taktik för att få mig att stå kvar som kandidat. Att Jill Lindgren inte skulle bli vald förstod alla, även Jill själv. Och givetvis även Eva Goës, som valde att stå till kongressens förfogande.



Kort tid före kongressen meddelar Åsa Domeij att hon, trots allt, ställer upp som "outsider". Dels beroende på övertalning från många, dels kanske för att hon visste hur dåligt jag mådde inför tanken vara språkrörsgift med Eva. Än en gång: Inte för att Eva och jag var ovänner, men för att vi var så kopiöst olika.

Jag var givetvis lycklig över att Åsa nu låtit sig övertalas. Vi hade samarbetat bra, lättsamt och konstruktivt Jag var övertygad om att hon skulle bli vald till språkrör. Och att hon skulle kunna bli hur stor som helt som politiker.

Eva var mindre lycklig. Det blev en helvetisk kongress för henne. Där hon visade sin enorma styrka och viljekraft.
Kongressen valde att lägga debatt och val av språkrör sent på fredagskvällen, kanske i hopp om att journalisterna inte skulle orka vara med - det fanns i alla fall ett sådant resonemang från talarstolen innan man bestämde sig för dagordningens punkter.

Klockan 22.00
började utfrågningen av kandidaterna I DN kunde man läsa:

”Miljöpartisterna ägnade sju av plenumtimmarna åt språkrörsvalet, och nästan lika många i arbetsgrupp, trots att de ideligen betonade att den uppgiften inte är viktigare än någon annan.

Tio på kvällen startade utfrågningen av kandidaterna. Valberedningens Jill Lindgren, Åsa Domeij och Eva Goës på spinnsidan, valberedningens Birger Schlaug och valfrihetsalibit Carl Frick på svärdsidan, om man nu kan tala om svärd med de gröna.


Utfrågningen liknade mest ett förhör på partiprogrammet. Alla kunde det rätt bra. Enda skamsna nunan visade Birger Schlaug när han fick tillstå att han helst ville se Åsa Domeij som sin parhäst och inte Eva Goës.


Pläderingen handlade mest om Eva eller Åsa. (-) Åtta på lördagsmorgonen skulle man välja. Det tog lång tid att rösta om röstningsproceduren. Birger Schlaug vann lätt första omgången med 176 av 191 röster. Eva Goës fick 87, Åsa Domeij 77 och Jill Lindgren 27 röster.


Nästa omgång vann Goës med 100 mot 88 för Domeij. Omkramandes varandra förklarade de omvald språkrören att det inte finns några personliga motsättningar emellan dem och att allt skall gå så bra.”


I övrigt rådde en ”optimistisk och lättsam stämning” enligt medierna. ”Applåder och skratt” hade inlett kongressen. Eva hade sjungit under välkomsttalet och fått hjärtliga applåder. Och mitt inledningstal hade, enligt medier, haft temat: ”Lönearbete är en miljöfara”!

Ledarskribenter ondgjorde sig över att jag pläderat, under stort bifall, för att skattesystemet skulle gynna deltidsarbete. Och ironiserade över att kongressdeltagare sov i sovsäck och käkade vegetariskt.

Det finns de som hävdar att den som är karriärist kan stå ut med vad som helst. Men Eva Goës var allt annat än karriärist. Däremot brann hon. Och hade, det är min övertygelse, en stressad oro i kroppen. Ibland så mycket så att det blev plågsamt också för några av dem hon arbetade med.

Hon har skrivit:
"Det blev en ganska uppslitande tillställning med personangrepp och upprörda känslor. Vi utfrågades om vår kompetens på scenen, men några hade dessförinnan spridit rykten i sovsalar och andra kongressutrymmen om att jag inte kan något om biologi och alltså inte borde väljas, på grund av min inkompetens. Jag fick frågor om växthuseffekten men kan svara med hjälp av helt nya fakta, som väldigt få känner till. (-) Utgången vet vi. Jag blev vald mot alla odds. Jag mådde mycket dåligt efter detta taktiska rävspel...."

I SvD får Eva frågan om varför hon blev vald. ”De uppskattar mig därför att jag har livserfarenhet och gått igenom en hel del, gissade hon”. Förmodligen också därför att hon var del av den resa som tagit oss till allt högre opinionssiffror.

För bra hade det gått – på söndagen, kongressens sista dag, kom de nya opinionssiffror. Vi hade rekordstöd. Det slogs upp stort i medierna som givetvis inte kunde undvika uttrycket
kanonsiffror. De laddade med de bilder vi hoppats på när vi valt Karlskoga som kongressort. Var var nu lika stora som Centern. Vi hade 8.1 procent!



Det var drygt 15 månader kvar till valet. Och socialdemokraternas partiledare Ingvar Carlsson surar på SSU-kongressen och meddelar att ”det finns andra frågor än miljö” och att man alltid kunde försöka hålla hastighetsbegränsningarna för att göra insats. Allt medan Aftonbladet talar om hot mot demokratin om Miljöpartiet kommer inte i riksdagen.

Den som startade angreppet var Bengt Westerberg, som i ett tal varnade för ekonomisk kaos vid gröna framgångar. Socialdemokraternas tunga namn i riksdagens konstitutionsutskott (Olle Svensson) intervjuas i ICA-kuriren där han får uttala att en liknande situation som den som förde fram Hitler till makten riskerade följa efter en valframgång för Miljöpartiet.

Det var frustrerande att höra, men vi jagade på i evighetslånga turnéer och mängder med offentliga möten. Eva och jag körde nu parallella spår, vi försökte hålla kontakt med varandra varje morgon. Som jag uppfattar det hade vi fått fria händer att agera som vi ville, utan hållhakar.



Eva var den spontana eldsjälen, som med urkraft och kanske också djup inre oro gillade scenen men också drev sig själv så hårt att vi var många som undrade om hon skulle orka. Vi lärde oss leva med varandra som språkrör, utan att älskar varandra.

Vi slet, tillsammans med många andra. Ofta med starka interna svårigheter, evighetslånga möten, ständigt skrivande, debatterande och på resande fot. På presskonferenser hade vi ofta samma skylt bakom oss. Vi spelade allt mer säkra på att vi skulle göra det omöjliga.


Eva och jag bävade inte en sekund för att föra ut vårt radikala budskap: sänkt arbetstid, snabb avveckling av kärnkraft och vapenexport, höjt bensinpris och inga löften om ökad materiell standard. Vi talade verkligen om systemskifte. Tillväxten skulle stå tillbaka för miljö och livskvalitet. Skatten skulle förändras - skatteväxling skulle införas och de första 30 000 kronorna man tjänade skulle bli skattefria medan skatten på högre inkomster skulle öka rejält. Trots detta hade vi bra opinionssiffror även bland höginkomsttagare.

Och siffrorna bara ökade. Plötslig, innan varje uns av säl dykt upp, hade vi 10,3 procent! Nu anklagade vi på ledarsidor för att inte alls vara glada amatörer utan elakartade proffs...

På grund av de höga opinionssiffrorna blev det problem för public service - några andra tevekanaler som sände politik fanns inte. Vi skulle inte få vara med i slutdebatten i teve, men däremot blev vi inbjudna till partiledarintervjuer i såväl teve som radio.

Politiska utskottet hade diskussion om vem som skulle ta vad. Eva fick ta (en tuff) radioutfrågning och jag fick chansen att representera Miljöpartiet i dess första regelrätta partiledarintervju i teve på bästa sändningstid.
Vi visste båda att det nu var ett avgörande moment: intresset var stort, nu skulle vi prövas, inte som glada amatörer utan som fullfjädrade politiker.

Strategin var klar: vi skulle, hur det än gick, gå ut och fira segern efter intervjun i teve. Bra, positiva segerbilder skulle förstärka intrycket av att vi var Vinnare. Nu gick det bra, men bilderna gav intryck av det hade gått ännu bättre...



Grön Ungdoms ordförande, Katja Wagner,stormade in efter intervjun
märkbart lättad - men också helt enligt planen för att ge bilden av
stor
seger. Katja och jag hade kört en stor del av valrörelsen tillsammans.


Segerfest på den krog vid Odenplan som blev lokal efter alla
våra
större teveframträdanden, till kvällstidningarnas glädje.
Strategin var enkel att följa: vi är glada,
otvungna och annorlunda
som politiker. Det var precis så det här
gänget var: Katja Wagner,
Krister Skånberg, Åsa Domeij och jag.



Recensionerna blev bra, opinionsmätningarna över vad tittarna tyckte om
intervjun gav goda besked - kanske för att förväntningarna inte var så
stora... I radion - där det blev en betydligt tuffare utfrågning - råkade Eva
illa ut. Hon skriver i boken Maskrosbarn att hon "gjorde bort sig". Tja, det
var ingen höjdare, men utan Evas totala engagemang hade en viktig
pusselbit på vägen till riksdagen inte funnits.


Bättre chock finns inte! Vi var på väg att klara hela vägen till
riksdagen. Birger, Per Gahrton, Åsa Domeij och Jill Lindgren.
Med på bilden borde givetvis också Eva vara, men
bor man långt från Stockholm så gör man. Kjell Dahlström - den
evige partisekreteraren, kreatören och eldsjälen - borde också varit med.


Två år efter det historiska valet 1988 blev Eva inbjuden till Japan för att
tala på temat "Harmoni mellan människa och natur". Hon var utvald som
en av 100 "working mothers" i världen efter sin insats i valet. Hon berättar:
"Just mitt sätt att vara är ett brott mot etablissemanget och det rådande
systemet. Jag sjunger, läser dikter, talar om själslig miljöförstöring, kramas
och skrattar samtidigt som jag seriöst jobbar fram faktaunderlag, reviderar
program och skriver ledare i Alternativet".


Vi kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Mot alla odds. Men då, efter valdagen, skulle det bli nya turer i frågan om språkrör. Sådana fick nämligen inte, enligt stadgarnas principer mot mångsyssleri och ledarkult, sitta i riksdagen. Språkrör var partiets talespersoner, och riskerade att växa till någon sorts ledare under riksdagens kristallkronor och med feta löner. Nu väntade dramatik med nya språkrör... Fortsättning följer.



De fyra språkrör som företrätt partiet på vägen från partibildning till
riksdagsinträde omringar provröret Åsa Domeij som var en femte
politisk nyckelaktör på den här omöjliga resan.