Backspegel 4: Kvoterad föräldraförsäkring redan 1988

Delad föräldraförsäkring är inget nytt för miljöpartiet. Det drev partiet redan 1988, till mångas förskräckelse...

I Kyrkans Tidning slår man upp att partiet satsar på papporna. Men man konstaterar också att mp vill ge föräldrar rätten att bli kommunal dagbarnvårdare åt eget barn - oavsett om man vårdar andras barn eller inte. Ett bastillägg skulle se till att ensamstående med barn och låg lön skulle ges bättre villkor.

Så här kan man läsa i KT nr 31/32 1988::

- Alla måste få rätt till statlig och kommunal subvention av barnomsorg. Dessutom är tanken att den som vill ska kunna leva på en låg lön, även om man drar ner på arbetstiden (Partiet ville införa en skattefri zon som gör de första 30 000 kronorna man tjänar skattefria, finansierat genom ökad skatt på höga inkomster).

- För människan är mycket mer än producent och konsument, förklarar Birger Schlaug. Papporna måste få en rimlig chans att komma in i familjerna och vi måste skapa mer tid för föräldrar och barn... Nu träffas de flesta bara när de är trötta. Både i familjelivet och i arbetslivet handlar det om att få kontroll över sin tid.

För övrigt drev miljöpartiet tidigt tesen att lönearbetet måste avdramatiseras och att människan måste få chans att bygga upp sin identitet och sitt liv på annat än arbete. Tanken var att vi skulle kunna dra nytta av de datoriseringar, automatiseringar och effektiviseringar som görs för att sänka arbetstiden - den offentliga sektorn skulle finansieras genom skatt på produktion snarare än på bara människans arbetstid.

När man idag, även från det gröna partiet, anser att vi inte har råd med sänkt arbetstid på grund att vi då inte får in pengar till välfärden gör man ett feltänk om är svindlande. Man utgår från att den största skattebasen skall vara arbetstid - men varför? Det innebär ju att vi alltid - hur mycket vi än rationaliserar, automatiserar, robotiserar och effektiviserar - kommer att få arbeta lika mycket för att dra hem skatt till offentliga sektorn.

Men det är naturligtvis produktionen i sig - oavsett om det är människor eller maskiner som producerar - som skall beskattas. Jag fattar inte varför man övergett denna självklara tanke - rädda för att verka flummiga? Men då må man fråga: vilket är mest flummigt?

Vårdnadsbidrag - provocerande bild?

Regeringen har öppnat upp för kommuner, som så vill, att införa ett vårdnadsbidrag. Drygt var tredje kommun kommer att göra det.

Det har upprört Lars Ohly att miljöpartister i många kommuner avser att stöda detta. Han kritiserar De gröna för att vara "opålitliga".

De grönas partiledning tycks inte tycka riktigt bra om att deras lokala partivänner bär sig åt så här, även om man respekterar de lokala besluten. När miljöpartisterna har en budgetuppgörelse med sossarna beklagar man snarast att man inte kan stötta förslaget, även om det finns förstås gröna röster emot också.

Jag har fått flera propåer av gröna vänner att ge lite historiskt perspektiv på den här frågan: Den gröna linjen var under många år att samma ekonomiska regler skall gälla oavsett om man vårdar eget barn eller andras. Det innebar att föräldrar skulle ha rätten att bli kommunal dagbarnvårdare åt eget barn, även om man inte är antälld för att vårda fler barn än de egna. Jag tycker att den linjen är både rak och självklart grön, särskilt med tanke på att det kombineras med krav på individualiserad (eller med ett vänsterord: kvoterad) föräldraförsäkring och höjt bostadsidrag för ensamstående med barn. Vilket mp krävde redan inför valet 1988.

Gröna partier i Europa - bland annat De gröna i Tyskland - baserade redan från början sin familjepolitik på att föräldrar skall kunna vara hemma hos sina små barn, genom någon form av lön som inte grundas på tidigare inkomst. Det kan aldrig vara fel att avdramatisera lönearbetet, att frikoppla liets möjligheter från lönearbetet.

Grön ideologi, menar jag, bygger på att människan - inte kapitalet - skall ha så stort frihetsrum som möjligt, så länge det inte skadar någon annan. Rätten att välja olika livsstil skall vara stor för individen - men också möjligheten. Den möjligheten blir inte mindre av att kommuner ges rätten att betala bidrag till de få som så önskar. Det är väl så de gröna resonerar i lokalavdelningar som stöder borgarna i den här frågan.

Så stort frihetsrum som möjligt för människor i vardagslivet, kulturlivet och utbildningen. Så stort syskonskap som möjligt inom ekonomin och i fördelningen av resurser. Absolut jämlikhet inom rättsystemet. Svårare än så behöver inte riktmärken vara för ett gott samhällsbygge, där mångfald och människor prioriteras framför enfald och kapital.