Socialister har mycket att bevisa

Socialister har mycket att bevisa när det gäller miljöfrågor. Jag är synnerligen skeptisk till deras nyuppväckta intresse för klimatfrågor. Varenda tidskrift, som på något sätt profilerar sig som socialistisk eller allmänt vänster, kör idag med klimat och miljö. Men var i h-e var ni innan det blev en poppisfråga? Ni var inte ett dugg bättre än borgerligheten, så sätt inte på er några gröna vingar och låtsas som något annat.

Min uppfattning av radikala socialistiska samhällskrafter är att de till helt dominerande del är miljöpopulister. Det är därför jag får rysningar av obehag när De gröna låter sig inlemmas i "det socialistiska blocket", "vänsterblocket", "det röda blocket". Nog är det så att De gröna under många år drivit en betydligt hårdare fördelningspolitik än sossarna - och till och med än vänsterpartiet när det gäller synen på vilka som skall skyddas bäst i socialförsäkringssystemen. Men det bör inte föranleda partiet att låta sig indefinieras i den socialistiska sfären. Den sfären är anfrätt. För den är nämligen miljöfrågan en tilläggsfråga. En fråga man kan ta till när det passar, när det är trendigt, när man kan miffla till sig röster och sympati. Att tidskrifter till vänster nu har hela nummer som handlar om klimatfrågan är inte mer heroiskt än att Veckans Affärer har det. Inte mer trovärdigt heller. Trovärdighet uppstår den dag man driver miljöfrågor trots vikande opinionsintresse.

Vi som talat om miljöfrågor, om klimatfrågor, i årtionden har av radikala socialister snarast uppfattats som udda figurer. Vänsterfolk har betraktat miljöfrågorna som betydligt mindre angelägna än "de verkligt viktiga samhällsfrågorna". Som lyxfrågor, på samma sätt som många ledande feminister tycks göra. I Björn Forsbergs nyutkomna bok Tillväxtens sista dagar påminns vi om en ledarkrönika i Ordfronts Magasin signerad Björn Eklund. Eklund har svårt att förstå hur något så jämförelsevis obetydligt som landets ledande miljöorganisation kan locka fler medlemmar än Föreningen Ordfront: "Om Naturskyddsföreningen har 200.000 medlemmar, borde inte en förening till värn för demokrati och jämlikhet ha dubbelt så mycket". Miljön är ingen grund för socialister, det är en tilläggshandling. Därför beror engagemanget mer på trender än på vetenskapliga fakta.

När vänsterpartiet, i en budgetförhandling, med alla medel försökte stoppa - och också lyckades stoppa - en bensinskattehöjning så är det inte något unikt. Det var ju innan klimatfrågan var en trendfråga. Det var svårtuggat.
Min första miljödebatt med en vänsterpartist avhölls i mitten på 80-talet. I Strängnäs. Vänsterpartisten satt i riksdagen, var partiets talesperson i miljöfrågor och hävdade att det grå, hårda papper som man hade i de kommunistiska staterna berodde på att socialister tog miljöhänsyn. Något mer korkat hade jag aldrig hört. Utsläppen från pappers- och massaindustrin i de socialistiska staterna var större än i de kapitalistiska. Punkt. Miljö är en tilläggsfråga för de flesta socialister. Precis som det är för liberaler.

Historiskt sett har socialister alltid varit motståndare till naturskydd och miljöhänsyn. Man har sett bolmande skorstenar och stinkande avgasrör som den yttersta formen av välstånd - nu skulle ju arbetarklassen få bete sig lika jävligt som kapitalisterna gjort sedan länge. Det är ideologiskt klockrent - lika klockrent som när nu kineserna, med rätta, anser sig ha rätten att skita ner lika mycket som västerlänningar. Att naturlagarna står i vägen, är liksom underställt denna begäran.

Det var de konservativa som värnade miljön, det var de konservativa som värnade naturen. Naturligtvis med det tillägget att "om kreti och pleti beter sig som vi gör drabbas ju våra sjöar, våra sommarstugor, våra gäddor och vi får svårt att komma fram på vägarna om arbetarna skall ha en massa bilar...". När den moderna gröna rörelsen växte fram och krävde global solidaritet och en miljöanpassad livsstil så tappade högern hakan, och miljöfrågan fick någon sorts vänsterstämpel.

Frågan är då med vilken politik man kan komma tillrätta med klimat- och andra miljöhot. Självfallet fungerar det inte med någon sorts "grön kapitalism" där motorn är evig tillväxt och evigt ökande konsumtion. Men ingenting, absolut ingenting, säger att trovärdigheten är större hos de socialister som yrvaket tittat upp och sett att kapitalister som Al Gore och gamla chefsekonomer på Världsbanken lyckats driva upp klimatfrågan på den politiska agenden...

Socialistiska vänner, ni har jävligt mycket att bevisa! Lika mycket som Reinfeldt. Att ni tror att ni är mer trovärdiga än han är, vilar nog mer på självgodhet än på fakta. Faktiskt.