Urvattnade manliga själar i smaklösa kvinnohöljen...

Kvinnodagen. 8 mars. Ser att Sanna Kallur valts till årets kvinna. Att ta sig över hinder, som män satt upp, har ju ofta varit kvinnors lott. Hör i radion ett samtal som går ut på att feminismens stora årtionde var sjuttiotalet. Det där med historia, tycks inte vara lätt...

Den stora kampen stod nämligen i början av 1900-talet. Då gällde kampen kvinnlig rösträtt och kamp för att bli myndigförklarad som kvinna även om man var gift... Det gällde förstås även i England, där den hårdaste kampen fördes.

Motståndet mot kvinnors rösträtt var stark. Även i Sverige. Och när det gällde den kampen svek till och med socialdemokratiska kvinnor, t ex Kata Dahlström. När det kom till avgörande hur socialdemokraterna skulle ställa sig ställde hon sig på Brantings sida - "frågan är inte mogen än" - mot rösträttskvinnorna. Sverige var det sista land i Norden som fick kvinnlig rösträtt...

Författare, kulturpersonligheter, präster och annat löst folk stod i kö för att deklarera sin åsikt: kvinnor som vill ha rösträtt var att betrakta som Neutrum, tillhörande Det tredje könet... Till skillnad från riktiga kvinnor, som den på bilden.

Modiga var de kvinnor som stod upp och tog kamp. Elin Wägner var en av dem. Hennes bok Pennskaftet (1910) blev en kampskrift - sylvass, satirsk och modig. Och försäljningssuccé...

Begreppet Det tredje könet myntades av Ernst von Wolzogen, som skrev en bok med samma namn. Där skrev han om rösträttskvinnorna:

"Dessa urvattnade manliga själar i smaklösa kvinnohöljen, vilka satt en omotiverad stolthet i att ha dödat kvinnans längtan inom sig och som försummar sin plikter mot naturen genom att svärma för att grundlägga åt sig rättigheter inom kulturen. Arma själar i skärselden, för vilka ingen bedjer… Sådant är detta tredje kön, som ammas upp genom osunda emancipationssträfvanden."

Han var, som sagt, lång ifrån ensam. Hjalmar Söderberg, författaren ni vet, menade att kvinnor på intet sätt var mäns like utan var att se "som små barn när det gäller politik". Han beskriver dem i boken Hjärtats oro (1911) som "oberäkneliga" och att kvinnlig rösträtt skulle leda till att "fosterlandet skulle feminiseras". Denna försvagning skulle utgöra en fara för vårt land. För övrigt var ledarna för rösträtten "egentligen bara kvinnor som misslyckats, icke sällan fula". Hans bok var ett svar på Elin Wägners böcker.

Hjalmar Söderberg har dock en lösning. Om nu kvinnor ändå skulle få rösträtt skulle man kunna inrätta en speciell kammare för dem, med mindre beslutsrätt än i männens kammare.

Kyrkoherde Henrik Ringius, från Solberg i Bohuslän, låter i Göteborgs Stifttidning sina församlingsmedlemmar ta del av sin uppfattning om kvinnors plats:

"Hur kan en sann kristen kvinna arbeta för kvinnlig rösträtt, hur kan hon vara en gudfruktig kvinna, när hon är så blind att hon inte ser, vilket ställning Guds ord anvisar kvinnan. Kvinnor som engagerar sig i rösträttskvinnornas sak riskerar att bli ett mänskligt neutrum, som varken kan fylla kvinnors eller mäns uppgift i skapelsen."

Albert Engström föreslog ett handfast sätt att hantera frågan: rejäl manlig sex skulle få de små liven att ägna sig åt annat än rösträtt. Om du vill veta exakt vad han skrev i detta delikata ämne kan du kika på min krönika i dagens BT...:-).

Det är ännu en bit kvar till jämställdhet, utan fördomar och diskriminering. Det må gälla inom företagande eller inom annat chefskap, även om goda undantag finns... Eller till och med inom sfären av besserwissrar, även om vi nog där har kommit som längst. Men de stora hjältarna hittar vi om vi tittar tillbaka, Bang var för övrigt den som samlade alla de brev, arbetspapper och annat som Elin Wägner lämnade efter sig.

Lev väl denna kvinnodag! Eller rättare sagt: demokratidag. Själv firar jag den genom att tala i Uppsala om den stora hjälten som vågade: Elin Wägner.