Det var en gång för länge sedan en politisk debatt om lönearbetet och dess värde.Man funderade över om inte alltför mycket lönearbete stod i konflikt med livskvalitet och om det inte inskränkte alltför mycket på människans frihetsrum och möjligheter att bygga sociala relationer i sitt privatliv.
För nu fanns det ju så mycket nya möjligheter. Genom robotisering, datorisering, automatisering, effektivisering och rationalisering... Vi skulle ju alla kunna dela på vinsterna som den nya tekniken gav, och vi skulle alla få möjlighet att sänka arbetstiden. Vi skulle kunna jobba mer deltid. Livet skulle bli rikare.
Men så blev det aldrig. Tvärtom. Kanske satt en liten jävel bakom örat på de som hade makten och viskade: vad kan folk inte hitta på om de får en massa fri tid? Så på 80-talet gjorde man allt för att "skapa sysselsättning". Smaka på begreppet! Du skall sysselsättas som barnen på dagis...
Så småningom hittade på att den offentliga sektorn minsann bara skall finansieras genom skatt på människors arbetstid, inte genom skatt på produktionen. Efter några år blev den där tanken lika självklar som om det vore en naturlag. Man hade fått alla att tro att välfärden - skola, vård, omsorg och trygghet - krävde att vi skulle jobba lika mycket som förr trots all rationalisering, automatisering, datorisering och effektivisering. Det där med sänkt arbetstid var bara dumt, fick man till och med LO att säga. Ja, till och med Kommunal och Handels tyckte att det var dumt att inte arbete heltid. Senaste veckan började den sista bastiljonen att falla: några tunga miljöpartister berättade för världen att vi inte skulle klara klimatfrågan om vi inte arbetade mer. Visserligen mot den mesta forskningen, men vad spelar sådant för roll?
Lag om att normalarbetstiden skall vara 40 timmar uppfattas som god marknadsekonomi. Skulle den sänkas till 30 timmar så beskrivs det som planekonomi. Vad 45 timmar skulle vara har vi aldrig fått svar på...
Det är bäst, tänkte de som makten har, att alla fås att längta efter att få arbeta. De måste lära sig att de kan köpa mer saker om de sätter barnen på dagis hela dagarna så de kan jobba mycket mer. Så därför hittade man på det där med maxtaxa. Sen hittade man på det där nya fina ordet: utanförskap.
Hur mycket socialt liv man hade, och hur mycket goda saker man än gjorde, så levde man i det kalla och otäcka utanförskapet om man inte hade ett lönearbete.
För att vi alla skall förstå att vi måste arbeta mer än vi behöver för att konsumera mer än vi behöver satsar man mer än 40 miljarder kronor på livsstilspropaganda. Utan denna satsning kanske vi inte skulle förstå vårt eget bästa. Jo, man kan ju säga att det är liksom ett försvar av välfärden, det där med att man satsar 40.000 miljoner på reklam. För välfärd sägs ju vara arbete och konsumtion - inte fri tid. Själva syftet med livet skall vara att köpa och äga. Att vi reduceras till duktiga idioter i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare skall vi helst inte ha tid att fundera så mycket på.
Att fundera på det skulle ju kunna leda till en kulturrevolution... Och att vi frågar oss vad livet är till för.
