Bengt Westerberg fyllde 65 år igår. Mest känd för westerbergseffekten och för att ha rest sig ur en tevesoffa när Ian Wachtmeister trädde in - reste sig förresten inte Olof Johansson också?
Mina starkaste minnen av Westerberg är två till antalet:
Vi medverkade båda i flera debattprogram och vid ett tillfälle såg han trött, otrevlig och allmänt sur ut - ända till tevekameran siktade in sig på honom; då, som i en förtrollning, blev han pigg, trevlig och engagerad.
När någon annan kom i bild återgick han omedelbart till att se trött, otrevlig och sur ut. Hur sjutton han kunde känna av kameran, även när han inte var tilltalad, är för mig ett fullständig gåta.
Mitt andra minne av folkpartiledaren är när vi båda blev uppbjudna till tidningen Veckans Affärer för att debattera tillväxt, handel och ekonomi.
Döm till min förvåning när han inte vågade komma själv, utan hade med sig folkpartiets ekonomiske talesman Hamilton - och dessutom krävde att denne skulle få vara med i samtalet som refererades i tidningen. Man kan tycka att Veckans Affären skulle vara hederliga nog att avböja detta, men jag förstod att man hade gjort upp om det redan innan. Westerbeg och Hamilton satt för övrigt i förtroligt samtal med redaktören när jag kom uppsläntrande.
Jag blev förbannad och krävde att få spela in hela samtalet, vilket jag också gjorde, för att förhindra att tidningen skulle klippa och klistra på det sätt som redaktörens lätt hånfulla attityd till mig antydde. Jag krävde också att det skulle framstå i tidningen att det var två folkpartister mot en miljöpartist.
Vid detta tillfälle förstod jag för första gången att de etablerade partierna var livrädda för De grönas utmaning. Och att folkpartisterna faktiskt var skiträdda för att möta mig i debatt, till och med på sin egen hemmaplan. Och att Veckans Affärer hade ett illa dolt syfte med inbjudan. Men det blev inte som de tänkt sig. Referat, och mer om detta, finns här.
Bilden: Valaffisch från 1991.
Bilden: Valaffisch från 1991.
